FiB

22 mars 2017

Fira eller sörja Oktober?

Boris Kustodievs ”Bolsjeviken” från 1920.
















 Dagens styresmän i Ryssland känner knappast några sympatier med den stora socialistiska oktoberrevolutionen för 100 år sedan.

Men hur kan de undvika att den kommer att firas 7 november (25 oktober gamla stilen)?

Officiellt avskaffades revolutionsfirandet 7 november av president Jeltsin 1996. Det ersattes med "Enhets- och försoningsdagen".

2004 upphörde dagen att vara helgdag.

2005 infördes "Nationella enhetens dag" den 4 oktober och som en ny röd dag, var den tänkt att överskugga alla minnen av 7 oktober. Redan på tsartiden hade 4 oktober firats som den dag då 1612 den polsk-litauiska ockupationen av Moskva hävdes och Romanovdynastin kom till makten.

Men uppenbarligen ville 7 november-firandet inte dö. Som en eftergift har myndigheterna de senaste åren organiserat militärparader 7 november till minnet av den parad som genomfördes på revolutionens 24-årsdag 1941, en handling av trotsig motståndsvilja mot tyskarna som då hade Moskva inom skotthåll.

Under president Putin har det patriotiska temat lyfts fram och vunnit stor folklig anslutning, inte minst initiativet "De odödligas regemente" som ledde till så väldig uppslutning 9 maj 2015.

Något tillspetsat kan man säga att "Pobeda" - segern i andra världskriget - har blivit Rysslands enande ideologiska tema.

Men hur ska Oktoberrevolutionen behandlas i det ideologiska landskapet?

I höst kommer konferenser att hållas i Moskva och S:t Petersburg, där revolutionen ska behandlas av historiker från hela världen. 2007 kom det ut nya läroböcker i Ryssland där man började tala om "den stora ryska revolutionen" som ett begrepp innefattande både den borgerliga februarirevolutionen och den proletära oktoberrevolutionen.

På en konferens 2015 förklarade kulturminister Vladimir Medinskij att den "stora ryska revolutionen" förblir "en av de viktigaste händelserna på 1900-talet":

"Den tragiska naturen av den samhälleliga splittringen efter 1917 års revolution och inbördeskriget ska inte glömmas bort, inte heller minnet av hjältarna, både röda och vita, ska försummas." Revolutionär terror måste fördömas, sa Medinskij och tillade, att det var ett "misstag" att "räkna med hjälp från utländska allierade" i en intern politisk strid.

I december 2016 gav president Putin Ryska historiska sällskapet ett formellt uppdrag att bilda en organisationskommitté för revolutionsåret.

Han sa att hundraårsdagarna skulle vara "ett utmärkt tillfälle att studera den ryska revolutionens orsaker och natur. Inte bara för historiker och specialister. Det ryska samhället behöver en objektiv, ärlig, djup analys av dessa händelser. Det är vår gemensamma historia och vi måste behandla den med respekt ".

Dumans f d talman Sergej Narysjkin är ordförande i det sällskap som fick uppdraget. Han förklarade att hundraårsdagarna "inte får användas för att organisera högtidliga händelser; de får inte firas."

Det viktiga är att "reflektera över de händelser som ägde rum ett sekel sedan och dra lärdom av dem". Den huvudsakliga lärdomen skulle enligt Narysjkin vara "värdet av enighet och medborgarnas solidaritet, samhällets förmåga att hitta kompromisser i historiens svåraste vändpunkter och undvika den radikala splittringen i inbördeskrig ".

Om man går till Ryska historiska sällskapets hemsida rushistory.org där alla arrangemang om 1917 tillkännages är det ingen tvekan om att det är den ryska kyrkans alltigenom fördömande syn av de ryska revolutionerna 1917 som är tongivande. Några få meriterade sovjethistoriker som Aleksandr Tjubarjan tillåts anlägga mer kritiska synsätt.

Det återstår att se i vilken mån kommunistpartiet och en generation yngre historiker med positiv grundsyn på oktoberrevolutionen kommer att lyckas göra sig hörda under revolutionsåret.

Erfarenheterna från Frankrike, där man 1989 anställde en ståtlig begravning av den franska revolutionen 1789, för att därefter nästan helt tysta alla högtidligheter, visar emellertid att det sådana viktiga händelser är svåra att få bukt med.

De lever i folkets minnen och fantasi och kan ständigt återuppväckas, särskilt när minnena av de materiella förhållanden som födde de stora händelserna återuppväcks.

Stefan Lindgren

I Le Monde Diplomatique mars 2017 finns  en bra genomgång av hur man ser på 1917 i dagens Ryssland.

3 kommentarer :

  1. Finland och Ryssland firar nästan samtidigt för att 100 år har löpt från det avgörande händelse i det landets historia som existerar i i idag. Ryssland sjunde november, Finland sjätte december. Båda länder hamnade direkt i ett krig om det vem ska förvalta den nyfunna självständigheten.

    I Ryssland arbetarna behöll makten, i Finland Tyskland lyckades knäcka den röda regeringen, en borgerlig regering fick makten efter Tysklands sammanbrott.

    I bägge länder kom en betydande ändring. Finland fick parlamentsstyre efter andra världskriget, Ryssland bröt samman 1991. I Finland tvekar man inte fira det som hände 1917, i Ryssland eliten, utom kanske presidenten och Tjubarjan har en annan mening.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nikolai Starikov är en annan kritiker som tar upp mycket nedtystade fakta i den saken. Hans böcker om revolutíonen är inte översatta. Tex hans "1917 inte revolution utan special operation". En annan av hans titlar, "Vem fick Hitler att anfalla Stalin", som då ej fanns översatt togs upp på Stefans webbsidor för några år sen.

      Radera
  2. I Ryssland av idag finns en "samhällsbeställning" på att reducera Oktoberrevolutionen till en tyskfinansierad specialoperation. Den versionen har existerat i 100 år utan att vinna i trovärdighet. Vad vann Tyskland på Oktoberrevolutionen? Novemberrevolutionen (1918)!!

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.