FiB

3 mars 2017

Sverige ska bli bättre på Nato-krig

Sverige ska bli bättre på att t.ex. hantera fångar i framtida krig
i stil med Afghanistankriget. Här ett USA-fängelse.

















En utredning ledd av Tone Tingsgård (s) har nu utvärderat Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002-14 (SOU 2017:16), ett deltagande som fortfarande pågår med ett 50-tal militärer på plats.

Folkrätten vill utredarna inte tala om.

Ett svårhanterat problem för utredningen har varit att målsättningen för detta första svenska krig på 200 år aldrig formulerades klart. Utredningen har fått ägna stor möda åt att i efterhand samla ihop olika fragmentariska formuleringar till en "målsättning" post-faktum. En metod som påminner om George W Bush berömda anteckningsbok.



Sålunda kommer utredningen fram till att syftet med Sveriges krigsdeltagande varit att uppnå följande (inom parentes hur utredningen bedömer graden av måluppfyllnad).

1. Minskad fattigdom (ingen måluppfyllnad)
2. Säkerhet och stabilitet (dålig)
3. Utveckling socialt och ekonomiskt (delvis uppnådd)
4. Demokratiskt samhälle (viss måluppfyllnad)
5. Kvinnors ställning stärkt (viss måluppfyllnad)
6. Trovärdighet för och förmåga hos Sverige som deltagare i internationella insatser (tillfredsställande)

Genomgående för punkterna 1-5 är att de gäller inre förhållanden i Afghanistan. För att överhuvudtaget kunna uppvisa några framsteg som kan tillskrivas den internationella militära insatsen gör utredarna en synnerligen ytlig analys.

Jo, vissa positiva saker har hänt i Afghanistan 2002-14. Men för att tillskriva dem den utländska militära inblandningen krävs ju att man påvisar ett orsakssamband vilket utredarna inte gör.

Är det inte troligt att dessa positiva saker skulle ha hänt även utan den utländska militära närvaron – och i ännu högre grad. Och om vi dessutom räknar alternativkostnader istället för kostnader, så måste vi inse att de ca 6 biljoner dollar som grovt räknat kan antas ha lagts ned på kriget (3 biljoner på USA och lika mycket på resten av världen) skulle ha kunnat förvandla Afghanistan till ett land av flytande honung.

Den summa som lagts på krigföringen motsvarar 300 års afghansk BNP (19,3 miljarder dollar 2015). Allt tal om att de vackra målen skulle ha uppnåtts i någon grad måste ställas mot detta sanslösa slöseri med människoliv och pengar. Var i utredarnas kalkyl dyker överhuvudtaget offren för den utländska krigföringen upp?

Nej, sanningen är nog att det enda mål som uppfylldes var nr 6 – att öka svensk militärs trovärdighet i Nato:s ögon – för Nato är den enda institution som kommer ifråga för internationella militära insatser,

Och för att lyckas i den internationella militära skönhetstävling i Nato-regi som ISAF-insatsen utvecklades till tvingades ju Sveriges regering och riksdag sopa hela frågan om folkrätten under mattan: Var den militära insatsen legitim eller blev Sverige delaktigt i ett brottsligt angreppskrig och en olaglig ockupation?

För att undvika den frågan harv utredarna tvingats till långtgående intellektuell oredlighet.

I redogörelsen för det första beslutet att skicka svensk militär till Afghanistan undviker man det faktum att detta beslut tillkom innan ISAF bildats och innan FN:s säkerhetsråd hade behandlat frågan. En begäran från brittisk militär besvarades omgående positivt av dåvarande statsrådet Björn von Sydow som föregav att det handlade om ett FN-uppdrag.

ISAF och FN-resolutionen slängdes som jästen in efter NATO-degen i ugnen.

Sverige myglades in i kriget. Sedan myglades det hela vägen. T ex sade man att svensk militär fanns i Afghanistan på inbjudan av Afghanistans regering, men tvingades till sist under Carl Bildt medge att någon sådan inbjudan inte påträffats i UD:s arkiv.

Utredarna har inte helt kunnat förbigå detta mygel.  Utredningen medger att attacken 8 oktober och USA:s Operation Enduring Freedom saknade folkrättstöd (sid 87). FN:s säkerhetsråds resolutioner 1368 och 1373 var inte tillräckliga. Därmed underkänns  USA:s argument om självförsvar.

 Men på något förunderligt sätt upphörde den olagliga ockupationen utan att ockupanterna behövde flytta på så mycket som en enda stridsvagn, en enda soldat.

Det dröjde dock till 15 mars 2007 innan den svenska regeringen förstod att konflikten nu skulle kallas "intern" och att Sveriges och ISAF:s uppdrag bara var att stödja regeringen i ett inbördeskrig.

Enligt "flertalet bedömare", inklusive Röda korset, skedde övergången till "inbördeskrig" i juni 2002 i och med att Karzais av USA handplockade regering kom på plats, skriver utredarna.

Men vad hjälper det? Om Sverige deltog i ett inbördes krig var det lika olagligt.

I ett utslag 1986 förklarade Internationella domstolen i Haag att USA:s stöd till contras i Nicaragua, en parti i ett pågående inbördeskrig, var olagligt. Även humanitär hjälp kan vara olaglig om den inte ges på ett icke-diskriminerande sätt. (http://www.icj-cij.org/docket/?sum=367&p1=3&p2=3&case=70&p3=5).

De reservationer utredarna gör för att de i efterhand uppställda målen kanske inte i allt uppfylldes är på det hela taget ett försök att skapa skenobjektivitet.

Det avslutande kapitlet visar att utredarna i alla fall tänker sig flera "komplexa engagemang" av samma typ som Afghanistankriget i framtiden.

Fast vi ska bli ännu bättre, mer väloljade i rollen av hjälptrupp åt Nato. Längre tjänstgöringsperioder ska motverka moraliska dubier och läckor. Och Sverige ska bli skickligare på att hantera fångar som vi tänks ta i främmande land.

Och om ingen på allvar ställt frågan om den folkrättsliga grunden för vår krigföring i Afghanistan behöver det ju inte heller ske nästa gång.

Under solid s/mp-ledning fortsätter Sverige på det sluttande planet att bli en ordinär nykolonial och imperialistisk skurkstat. Redo för Nato. Redo för allt.

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. I detta liksom samtliga oprovocerade angreppskrig från USA:s sida var brådskan den centrala faktorn. Det var oherrans bråttom därför att man ville ha krig och alla förhandlingsmöjligheter måste saboteras. "We will kick some ass", sade ljushuvudet från Texas.
    Det fanns inget samband alls mellan talibanregeringen och den elfte september. Det vet jag inte om man längre minns i Stockholm, men t.o.m. USA begrep detta då det begav sig. Därför lydde domen och krigsskälet att talibanerna skyddar terrorister, dvs. al Qaida. Men talibanerna frågade efter bevis och fick inga. De skulle utvisa al Qaida så fort bevis hade framlagts. Dessutom var det så att al Qaidas träning i de afghanska bergen syftade till insatser vid den pakistansk-indiska gränsen och handlade inte om angrepp bortom regionen. Därtill var gruppen liten och hade kunnat hanteras av en specialstyrka. Det stora priset i detta fall var emellertid regeringsmakten i Kabul som nu kunde överföras till marionetter enligt traditionellt mönster. Afghanistankriget har lika litet med 9/11 att skaffa som Irakkriget, men är en del av krigsvågen i Mellanöstern som brutit ned fungerande samhällen till evig skam för de pådrivande västmakterna. Vapenfabrikanternas kassaflöde har varit rena vårflödet dessa år och Hollywood har gjort goda vinster på krigstemat där tortyr och terror rättfärdigas i namn av vår moderna värdegrund. Ett nytt framsteg i detta sammanhang är drönarbomberna. Med dessas hjälp kan man döda folk med fel värderingar utan att egna soldater med de rätta värderingarna kommer till skada. I Jemen bombade man med drönare ihjäl en amerikansk predikant vars brott sades ha varit hatfulla predikningar. En vecka senare återkom man med en ny drönare och dödade hans tonåriga son, ifall han skulle nära hämndbegär. Och för ett par veckor sedan slutförde Navy Seals uppdraget genom en markoperation där pojkens femåriga lillasyster sköts ihjäl. - Detta är värderingsgrunden på vilka framtida Natoinsatser kommer att byggas.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.