FiB

4 april 2017

Clarté tar klasskampen mot brun 90-åring

‘Tupinamba avbildad på kannibalfest’. Träsnitt av Hans Staden (1557).
























Föreningen Clarté, vars medlemmar ryms på tre kartor ägg, har haft stämma och beslutat att i en särskild resolution peka ut klasskampens viktigaste fråga:

Uppgörelsen med den snart 90-årige författaren Jan Myrdal.

Vad har då denne gjort för att förtjäna detta kollektiva svanhopp på alltför grunda vatten?


Jo, han har medarbetat i tidningen NYA TIDER. Det är en tidning som jag inte prenumererar på och bara har läst fragment av på Internet.

Jag känner inte till Vavra Suks tidningsprojekt närmare. Jag kan bara konstatera att de som gapat högst om att t ex utestänga Nya tider från bokmässan och i annat fall bojkotta den, har fått lugna ned sig och äta upp sina ord.

De som ropar på censur har inte kunnat belägga att tidningen sprider nazism eller rasism, även om man naturligtvis kan förhålla sig alltifrån skeptiskt till starkt ogillande av innehållet.

Det är svårt att förstå varför just Clarté ska fortsätta med rallarsvingarna mot tidningen och utmåla den som brun, dvs. nazistisk, utan minsta analys.

Inte nog därmed: man målar alla som någon gång medarbetat i den som bruna.

Även jag som aldrig medarbetat i Nya tider men försvarat Myrdals rätt att publicera sig där utan att hållas ansvarig för mer än sin egen text stämplas som brun eller "brunröd", som Clartés nyliberala oxymoron lyder.

Eftersom denna fördömande vänster varit fullständigt oförmögen att utnyttja de nya medierna till att skapa alternativ offentlighet, eftersom deras eget alternativ i stort sett heter overksamhet, är det svårt att uppfatta deras skrik annat än som ett eko av mainstreammedias hets mot alla uppstickare.

Som politisk taktik är brunstämplandet extremt felaktigt. Det bär återklang av de tyska 20-talskommunisternas "Slå fascisterna där du möter dem!", en taktik som drev massor i famnen på nazisterna. Det faktum att vi här i landet varit förskonade från någon betydande nazistisk rörelse ursäktar inte Clartés frasradikala taktik.

Det är alla vänsterkrafters skyldighet att behandla Sverigedemokraternas och liknandes väldiga uppsving i opinionen med urskillning och med en korrekt taktik. Det tycks faktiskt som om ingen i Clartéledningen är bekant med vare sig Maos allians med Chiang Kai-shek eller Per-Albins med Bondeförbundet.

När socialdemokraterna på 30-talet gick i förbund med bondeförbundet lyckades de effektivt dränera rekryteringen till naziströrelsen i Skåne. Fackligt aktiva kommunister motsatte sig av samma skäl den frasradikala linjen att utesluta varje nazistsympatisör.

Endast genom att en vänster söker formulera det berättigade sociala missnöje med arbetslöshet, bostadsbrist, nedmontering av välfärden, kriminalitet etc liksom kritiken av EU, Sverige stöd åt USA:s krig och Nato-närmandet kan den vinna i trovärdighet och på sikt pressa tillbaka högerkrafterna.

I en sådan kamp är det understundom nödvändigt att ingå allianser även med borgerliga grupperingar som i en eller flera frågor har liknande uppfattningar.

Hur detta ska gestalta sig får man veta först när vänstern vaknar ur sin törnrosasömn. Men korkad är den som på förhand avstår från möjligheter och målar in sig i ett hörn efter att med breda penseldrag målat omgivningen brun. Endast urbota sekterister börjar striden med att fatta resolutioner om vad som är omöjligt.

I Sverige har en liten vänster kunnat göra stora insatser endast i den mån den förmått ingå breda enhetsfronter. Det har gällt Vietnamrörelsen, Afghanistanfrågan (i båda dessa har fronten i bland till och med omfattat alla riksdagspartierna), det har gällt arbete i fackföreningsrörelsen, hyresgästsrörelsen...

Folket i Bild/Kulturfront bildades som en front av unga centerpartister, socialdemokrater, vänsterpartister och partilösa och är inte av en slump en av de få plattformar från det radikala 70-talet som överlevt.

Antingen arbetar vänstern för att samla maximal styrka bakom enskilda viktiga krav eller också arbetar den sekteristiskt genom att på förhand döma ut vissa samarbeten som oetiska och frammana beröringsskräck.

En del i denna problematik är naturligtvis att det inte lär bli någon studs i svensk vänster så länge den bedriver invärtes kannibalism, på vilket Clartés angrepp på JM är ett praktexempel.

De olika kommunistpartierna och smågrupperna bör skyndsamt ta sig i kragen och förena sina ansträngningar bakom ett brett program för en folklig proteströrelse mot Nato-anslutning, social nedrustning, angrepp på yttrandefriheten och för en folkets kultur. Bara för att nämna några uppgifter...

Stefan Lindgren

2 kommentarer :

  1. Nå, gamle Myrdal kan väl luta sig mot vad gamle ordföranden Mao hävdade, nämligen att det är bra att bli angripen av fienden. Det visar att det finns en klar skiljelinje. Visserligen borde inte Clarté vara fienden, men uppträder man som sådan får man väl skylla sig själv.

    SvaraRadera
  2. Det är verkligen patetiskt. Myrdal är ju en av de få verkligt stora intellektuella i svenskt 1900-tal. Inte minst tack vare sin förmåga att alltid inta oberoende och principfasta ståndpunkter. Som fristående intellektuell är det väl självklart att man låter sin egen text tala för sig själv och publicerar den utan annan hänsyn än möjligen att "motståndarnas" forum bör prioriteras, för att kunna nå dem som inte redan samtycker?

    Att Myrdal, som ett marxistiskt barn av sin tid, inte ser att elefanten i rummet har naturlig storlek, är ju en annan sak, men i alla fall något bättre än Clarté som ju inte ser den alls.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.