FiB

22 maj 2017

Ola Larsmo om Delblanc-Moberg


Ola Larsmo är en  trendriktig författare. Till helt nyligen ordförande i PEN. Till den tjänsten hör tydligen att med jämna mellanrum hacka på författarkollegor.

Om Jan Myrdal skrev han häromveckan på facebook: "Min generation och yngre har ju bara sett Myrdal propagera för Faurisson, Arvid Fredborg, Le Pen och andra av den ullen. Det sägs att han gjort annat intryck tidigare."

En typiskt slafsig historieskrivning. Larsmo gör sig till och låtsas okunnig om den "tidigare" Jan Myrdal. Jan Myrdal har varit i stort sett densamme under det dryga halvsekel som gått sedan Larsmo lärde sig läsa. Samme inbitne antiimperialist, illojale europé och folktribun.

Han har naturligtvis inte "propagerat" för de personer Larsmo nämner. När det gäller professor Robert Faurisson har han försvarat dennes yttrandefrihet. Faurisson har bötfällts för sina åsikter och avsatts från sina akademiska ämbeten i enlighet med en kautschukparagraf från 1990 som  förbjuder "förnekande av Förintelsen". Varje tänkande människa inser att förvandlingen av kunskapen om nazisternas förbrytelser till en lagomgärdad dogm är ett effektivt sätt att desarmera denna kunskap. Endast så länge den kan ifrågasättas lever den.

Arvid Fredborg har Myrdal tagit upp som ett exempel på en starkt konservativ skribent som tog avstånd från nazismen och vars "Bakom stålvallen" blev en av de första att avslöja nazisternas folkmord. Att Larsmo inte uppfattar detta visar bara hur grund hans historiesyn är. Tror man att alla som talade om "rasfrågan" 1939 var nazister ser man inte frågan i dess tid, vilket är en grundförutsättning för relevanta historiska resonemang.

När det gäller Le Pen har Jan Myrdal mycket tidigt gjort analysen att Front National skaffat sig starkt arbetarstöd inte på grund av att franska arbetare utvecklat fascistiska sympatier utan för att vänstern upphört att vara ett alternativ för dem. En analys som bekräftats i årets val där Front National stod mot finanskapitalets Macron sedan alla vänsteralternativ fallerat.

Ovan sagda hindrar inte att Larsmo skrivit en intressant artikel om Sven Delblanc och Vilhelm Moberg i DN 21 maj.

Men han förnekar sig inte när han ger sig in och recenserar Delblancs åsikter. Delblanc var starkt kritisk till USA som det blev och han kritiserar Moberg för blåögdhet på den punkten.

"Jag tycker inte det finns stöd för en sådan läsning", skriver Larsmo om Delblancs kritik.

Men oavsett om Delblanc hade rätt eller ej var han väl i sin fulla rätt att göra den läsningen, och jag tror att han hade rätt. Larsmos pekpinne irriterar.

Som historien ville det skulle ju Moberg, som ett tag senare göra mycket tydliga ställningstaganden mot USA:s krigspolitik, delvis under inflytande av Henry A Wallace, bli alltmer kritisk till USA.
Under Vietnamkriget stod både Moberg och Delblanc på Vietnamrörelsens lista över favorittalare. Delblanc kom till Örebro, minns jag, under Vietnamveckan 1967; betalade resan själv och fick en helsidesintervju i Nerikes Allehanda. Hans kritik av USA:s världsherravälde djupnade med åren (se bl.a. romanen "Zohak" om shahens Iran; Zohak är monstret ur Firdausis Konungabok).

Men apropå emigrantskildringar med svärta finns det fler än dem Larsmo nämner. Två böcker som gett mig förståelse för dem som misslyckades over there är Anders Johansson "Amerika – dröm eller mardröm?" (1985) och John Takmans "Min amerikanska ungdom" (1988).

Temat berör väl i stort sett varenda svensk. I min släkt har många levt och dött sin egen död långt upp i nittioåren.

Undantaget är egentligen bara ett. Mormors emigrerade syster Ellens son som stupade i Koreakriget.

Stefan Lindgren

2 kommentarer :

  1. Mitt yrkesområde blev inte socialarbetarens, men som sådan jobbade jag både i Chicago och i huvudsak på sommarläger norr om Chicago 1973. Året var detsamma då reallönerna för "blue collar" -arbetare nådde sin högsta nivå, varefter de stagnerat då samhällstoppen kapat åt sig alla tillväxtens frukter.
    Men trots detta toppår för folket var misären bland de sämre lottade ofattbar för en nordbo, som aldrig kommit i närheten av något liknande. Sekreteraren till min chef mördades och det uppfattades som "another day in the office" som man kunde skämta om.
    Amerikanerna uppfattade den sociala misären som naturlig, ofta som osynlig, så länge man kunde komma runt den genom exklusivt boende och andra privilegier.
    Min "läsning" av situationen är att européer som ställde sig kritiska till USA på 60-talet för det mesta grovt underskattade både misären och den politiska korruptionen och inte tvärtom. Och det fortsätter man med och låter därmed Europa dras med i USA:s kräftgång.

    SvaraRadera
  2. Intressant att läsa om Delblanc och Moberg! När det gäller Mobergs syn på USA har jag tagit upp det i intervjun som publicerades i senaste FiB/Kulturfront nr 5. Där tar jag upp att Moberg förvisso var en närmast okritisk USA-beundrare under 40-50 talen men ändrade sig under de sista 10 åren. Hans böcker Din stund på jorden, Förrädarland, Min svenska historia och Otrons artiklar visar hur Moberg återgår till sin ungdoms radikalism, antimilitarism (inte riktigt som pacifism)och antikapitalism.

    Larsmo litar jag inte på, det är bättre att läsa boken ”Broder Ville, käre snälle Sven” som innehåller bl.a. brevväxling mellan Delblanc och Moberg. Här finns intressanta tankar kring Mao, Jan Myrdal och Min svenska historia men också (s 120) Delblancs kritik av ett hos Mobergs ”naivt svärmeri för USA”.

    Moberg representerar en folklig vänster som formeras med franska revolutionen och omfattar mycket mer än de partier och personer som idag kallar sig vänster. Sven Delblanc formulerar det väl i minnesordet över Moberg, publicerat i FiB/Kulturfront 20, 1973 (finns även i brevboken) där det bl.a. står: ”han kom av folket och förblev folket troget”.


    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.