FiB

23 juli 2017

Ironi, lögn och cynism om Hiroshima

Den 6 augusti är det 72 år sedan den japanska staden Hiroshima utsattes
för ett amerikanskt flyganfall med en atombomb och hundratusentals
människor dödades direkt eller efteråt av den radioaktiva strålningen,
Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF) minns detta vid ett bokbord
söndagen den 6 med ett bokbord i Tyresö Centrum kl 11-14 , Välkomna att
träffa TUFF-aktivisterna då !!

Läs här TUFF-veteranen Åke Sandins krönika om kärnvapen.


I maj 2011 avled Eva Moberg, författare, debattör och fredsaktivist. I ett sommarpratarprogram på Sveriges Radio sa hon för flera år sedan många kloka saker, inte minst om hur vi skulle få en intelligentare planet. Om hur homo sapiens, alltså vi människor, inte särskilt intelligent tänker sammanfattade hon ironiskt så här:

"Den som har kärnvapen är en stormakt, men kärnvapen får inte komma i händerna på en galning, för bara en galning kan vilja starta ett kärnvapenkrig. Man har dom bara för att andra har dom och att omvärlden ska tro att man är tillräckligt galen för att använda dom. Om omvärlden tror att man är tillräckligt galen för att använda kärnvapen, då hör man till dom största. Omvärlden får inte börja tro att man är klok, för då blir det väldigt farligt"

Verkligheten är kanske ännu mera ironisk än Eva Moberg var. Faktum är att kärnvapen har använts och inte av några typiska galningar. Inte heller av någon så kallad skurkstat, alltså av några som man skrämmer oss med i dag för att rättfärdiga ytterligare rustningar.

Nej, det var världens främsta demokrati, det kristna USA, som förintade ett par hundra tusen japaner, de flesta civila, i Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti 1945. Amerika var vid detta tillfälle enormt beundrat världen över, betraktades som det godas räddare efter att tre månader tidigare ha slutfört kriget i Europa. Det var på höjden av sin makt och inte på minsta sätt hotat.

Ändå bestämde president Truman att fälla atombomber mot två civila städer. I pressmeddelandet påstod presidenten, att bomben fälldes över en armébas i Hiroshima. Men det var krigspropaganda, alltså lögn. Nollpunkten, över vilken bomben exploderade var ett sjukhus, vars patienter och personal bokstavligen gick upp i rök i en hetta på flera tusen grader. I Nagasaki detonerade atombomben mitt över den kristna Urakamikatedralen.

Faktum var att Hiroshima bland annat valdes för att stan var militärt ganska betydelselös. Den var alltså inte som de flesta japanska städer av den storleken helt eller delvis förstörd. En förintelse som i Europa är föga känd är till exempel att under en enda raid mot Tokyo den 9 mars 1945 dödades ca 100 000 människor, de flesta av dem brändes till döds i väldiga eldhav.

Att Hiroshima var relativt oskadat, gjorde att amerikanerna sen bättre kunde studera det nya mirakelvapnets effektivitet och det var ju positivt -- ur ett militär-industriellt perspektiv, så att man lättare kunde gå vidare med att utveckla ännu mycket värre kärnvapen, vilket ju åtta andra länder sen dess har gjort.

Efter Japans kapitulation la USA lockat på. Segerrusiga medier förgyllde piloternas bedrifter och atomforskarnas genialitet. Det tog ett år, innan man förstod vad dom här beundrade nya bomberna ställde till med och att dom hade drabbat människor och inte krigspropagandans djuriska monster. Då publicerade New Yorker en lång artikel av John Hershey, som hade lyckats ta sig in i Hiroshima intervjua överlevande. En av dessa berättade så här om den 6 augusti 1945:

"När jag kom in bland buskarna såg jag att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömsliknande tillstånd: Ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från dom smälta ögonen hade runnit nerför kinderna. …Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

Sen dess har omvärderingen av atombomberna Japan fortsatt, främst bland historieforskarna. Men några av krigspropagandans myter har seglivat bitit sig fast hos inte bara medier och allmänhet utan också i skolböcker. Den populäraste myten är att atombomberna, som dödade ett par hundra tusen människor, räddade liv. Detta är ju en orwellsk omskrivning, typ krig är fred, slaveri är frihet. Man menar att atombombningarna förkortade kriget. Men redan på 1980-talet skrev historieprofessorn Göran Rystad i Sydsvenskan:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"

Också prominenta allierade militärer och statsmän har uttryckt sina tvivel på det motiverade med att förinta två civila städer med atombomber. Så här skrev i sina memoarer Dwight E Eisenhower, överbefälhavare för de allierade i Europa, sedermera president:

"Till Truman gav jag uttryck åt mina allvarliga betänkligheter, främst på grund av min övertygelse om att Japan redan var besegrat och att fällandet av atombomberna var fullständigt onödigt"

Och den i rang högste amerikanske militären, amiralen W.D. Leahy, presidentens stabschef yttrade 1950:

"Användandet av detta barbariska vapen i Hiroshima och Nagasaki var inte av någon konkret hjälp i vårt krig mot Japan. Japanerna var redan besegrade och färdiga att kapitulera."

Just det, japanerna i sina ruinstäder var färdiga att kapitulera före atombomberna och de hade skickat flera sådana trevare via neutrala länder, typ Sverige. Allt hängde på en enda sak. Japanerna önskade, att kejsaren skulle få sitta i orubbat bo, att landet skulle få förbli en monarki. USA fordrade dock villkorslös kapitulation. Men det märkliga var att efter förintelsen av Hiroshima och Nagasaki gick amerikanerna med på att Japan skulle få behålla sin kejsare. Varför kunde de inte ha garanterat detta tidigare? Ville USA till varje pris med atombomberna demonstrera sin väldiga vapenmakt, kanske för att sätta sig i respekt hos sin vapenbroder, Stalins Sovjetunionen? Det finns radikala forskare som svarar att det nog var så.

I dag är vår värld nedlusad av många tusen kärnvapen, mångfalt starkare och dödligare än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det konstiga är att det numera är så märkligt tyst om detta dödliga hot mot hela mänsklighetens existens, att vi människor inte vrålar till samfällt över detta vansinne. Till och med en pensionerad hög militär, general George Lee Butler, tidigare chef för USA:s strategiska bombflyg säger på tal om kärnvapen:

"Varför får en så oerhörd fräckhet bestå i en tid då vi borde stå darrande vid anblicken av vår dårskap och förenade i vår hängivenhet att avskaffa dessa mest dödlig uttryck?"

Men vid krigsslutet 1945 var stämningen en annan. Krigspropagandans råa hjärntvätt bidrog till att amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog fångar utan dödade dem –som man dödar just löss-- och att amerikanska soldater som souvenirer skickade hem japanska skelettdelar. Innan de allierade 1942 började med sina bombmattor mot civila mål hade president Roosevelt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Men tre år senare hade krigets brutalisering gått så långt, att hans son och förtrogne, Elliot Roosevelt, tyckte att man borde bomba ihjäl halva den japanska civilbefolkningen.

1945 var stämningen så förgiftad av kriget att det jublades över atombomberna. Ja inte bara det, nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte hann kremera flera japaner levande än dem i Hiroshima och Nagasaki.

Låt oss minnas Joe Hills gamla maning: "Don't mourn, organize!", deppa inte, organisera er! Och en paroll, som vi använde oss av, när vi stoppade långt framskridna planer på svenska kärnvapen är fortfarande aktuell:

BÄTTRE FREDSAKTIV I DAG ÄN RADIOAKTIV I MORGON !

Åke Sandin

1 kommentar :

  1. Förenta Staternas postverk hade 1995 på fullt allvar tänkt ge ut ett minnesfrimärke med bild på en exploderande atombomb och med just den lögnaktiga texten: "Atomic bombs hasten war's end, August 1945." Efter protester bl.a. från Japan blev det aldrig verklighet.
    http://www.nytimes.com/1994/12/04/world/japan-protests-us-stamp-on-a-bombs.html

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.