FiB

3 oktober 2017

"Maoismen" genom svenska forskarögon

Uppsala FNL-grupps sånggrupp. Foto: Odd Uhrbom.
















Stefan Lindgren har läst en ny bok, "Mao i Sverige. Den svenska maoismen 1963-1986" av forskaren Ingrid Wållgren.

Han ser vissa problem med Wållgrens forskning.

I veckans ”Filosofiska rummet” diskuterades hur pseudovetenskap och knappologi florerar på det alltmer vittförgrenade nätet av svenska högskolor. Om det under min studietid räckte med några få professorer i historia är de nu så många att jag inte tror att någon håller räkningen.

Men i den diskussionen hade forskningen om ”den svenska maoismen” kunna tjäna som skolexempel. Hur många forskare har inte redan gjort karriär på att försöka begripa detta fenomen och hur många böcker har inte utkommit för att undersöka det tydligen oerhört svårbegripliga faktum att en generation svenska ungdomar inte ville låta sig nöja med de sedvanliga liberala flosklerna utan istället lyssnade på vad världen utanför sa: Vietnam, Kina, Algeriet och resten av det nyss självständiga Afrika, Kuba, Chile…

Ingrid Wållgren heter en forskare i raden som ämnar bygga sin karriär på att begripa det obegripliga. Hon har fått anslag från Kungliga Patriotiska Sällskapet, Sven och Dagmar Saléns stiftelse och Arvid Lindmanfonden - av kungahus, storkapital och ärkehöger m. a. o.

Och hur har hon gått tillväga? Hon har naturligtvis läst allt som skrivits, varav nästan allt skrivits av motståndare till den förmenta maoismen och av avhoppare från densamma. Tre ”maoister” har hon talat med Jan Myrdal samt Harald Holst och Peter Kadhammar, varav de sista två grundligt tagit avstånd från sina tidigare ”förvillelser”.

Varför har hon inte gjort några försök att intervjua personer som satt i KFML/SKP:s ledning eller arbetade med partiets organ Gnistan och Marxistiskt forum? Att hon helt har lyckats undvika det tyder på att det inte är en slump. I modern akademisk forskning förekommer ett postmodernistiskt argument som säger att föremålet för en textkritisk avhandling inte får intervjuas - då förorenas den textkritiska undersökningen av en personlig relation. Den som vill skriva om maoister får inte tala med maoister…

Vad är då ”maoismen” som Wållgren ska studera?


”Att unga svenskar en gång sjöng kinesiska sånger i Maokostym och hyllade Мао Zedongs tänkande väcker idag spridda känslor. Men oavsett vilken inställning man har till det, upplever nog de flesta - även de som var med - att det idag känns något främmande.”

Om vi bortser från den usla svenskan menar författaren alltså att maoismen yttrade i vissa ritualer och viss klädsel. I den meningen har jag och mycket få av de kamrater som hyllade Mao Zedong - och fortfarande gör det - några ”maoister”.

Längre fram gör hon ett krampaktigt försök att definiera maoismen. Den är ”kinesisk marxism”, säger hon, som om den tyske konverterade juden Karl Marx lära skulle ha en nationalitet. Och vari skulle det specifika vara i den ”kinesiska marxismen”? Författaren är naturligtvis medveten om vilka konnotationer "kinesisk" har i svenska språket ("kineseri", "rena kinesiskan").

”Мао argumenterade nu att klasskamp kunde vara riktig i somliga lägen, men oriktig i andra, då en större fara hotade.”

Källa till den utsagan är förstås ingalunda Mao, vars verk Wållgren uppenbarligen bara känner genom hörsägen, utan en amerikansk lärobok från 2010.

”Ett av maoismens unika inslag var att folkbegreppet användes på ett nytt sätt. Мао betonade folket eller massorna framför klassen.”

Om hon hade öppnat band 1 av Maos Valda Verk hade den första artikel som mött henne varit ANALYS AV KLASSERNA I DET KINESISKA SAMHÄLLET.

Jag menar att den som förutsättningslöst vill gripa sig an frågeställningen vilket inflytande Mao Zedong hade i Sverige på 60- och 70-tal kan göra en rimliga analys utifrån KFML/SKP:s press, uttalanden och framträdanden i media och intervjuer med förtroendevalda.

Då ska man finna bl.a. att talet om den svenska ”maoismen” i grund och botten är en karikatyr av verkligheten som man kan förlåta i en skämtteckning av Lars Hillersberg men knappast i en vetenskaplig avhandling.

För den rörelse som anslöt sig till Mao Zedongs tänkande som en utveckling av kommunistisk teori kännetecknades varken av Maokostymer eller att man sjöng ”Östern blir röd”. Inte heller var den ”Kinainriktad”, som Wållgren påstår. Den var ytterst vardagsnära och Sverigeinriktad. Jag skulle tro att i Gnistans lägg dominerar stort artiklar som handlar om daghem åt alla, sex timmars arbetsdag, lika lön för lika arbete, olika strejker såsom bland gruvarbetare, skogsarbetare och städerskor  över allt material om Mao och om Kina.

På samma sätt saknar Wållgren begrepp om ”maoismen” internationellt. Hon tar tre exempel på maoistiska rörelser: naxaliterna i Indien, Sendero Luminoso i Peru och Pol Pots röd khmerer i Kambodja. Det är utan tvekan tre gerillarörelser, varav den i Peru i huvudsak var verksam efter Mao. Men de är av helt olika kvalitet och den rörelse som paradoxalt nog stod närmast Kina, den i Demokratiska Kampuchea, skulle aldrig kalla sig maoistisk och nämnde vad jag vet aldrig Mao Zedong i sina dokument.

Men sådana ”småsaker” finns inte utrymme att gå in på i denna 360 sidor långa katalog av fördomar om 60- och 70-talsvänstern. För här går det undan.

En bok om ”maoisterna” måste förstås också säga något om vilka de var?

”De flesta svenska maoister var unga och inte sällan studenter från medelklassen. I stort utgjordes den svenska maoistiska rörelsen av studenter, akademiker och författare - tämligen privilegierade grupper i ett välmående land”, skriver hon.

Hon talar inte om vilka ”maoistiska” författare hon tänker på utan nämner bara fyra som ”tongivande i vänstervågen”: Sara Lidman, Sven Lindqvist, Göran Palm, Karl Vennberg och Jan Myrdal. Av dessa var det ju bara Myrdal som uttalat några böjelser för Mao Zedong-tänkandet, även om jag är säker på att han aldrig kallat sig ”maoist” och för övrigt inte heller ”marxist”.

Men det förvånar mig att Wållgren nöjer sig med att påstå att "maoisterna" dominerades av privilegierade samhällsskikt. Det finns ju faktiskt en del sociologisk forskning gjord på den ungdomsgenerationen, bl.a. det omstridda Metropolprojektet som hon hade kunnat ta del av.

Personligen kan jag tänka mig flera olika faktorer som förklaringsgrund till att Maotänkandet kom att hyllas av en ny generation unga kommunister i Sverige och Norge kanske mer än i många andra europeiska länder..

Det gamla svenska kommunistpartiet var på väg bort från traditionen och från klasskampen ö.h.t. och hade därför inget att erbjuda dem som radikaliserats i Vietnamrörelsen. En vänlig tolkning är att det gamla SKP/VPK trots allt inte hade fördömt de kinesiska kommunisterna helt, vilket gjorde det möjligt för en vänsterfraktion att 1960-67 verka inom partiets hägn.

I Sverige hade den s k utbildningsexplosionen för första gången gett ungdomar från obemedlade samhällsskikt tillträde till högre utbildning. Deras sociala vara gjorde dem mottagliga för de vindar som gick över världen med avkolonialisering och antiimperialistisk kamp på alla kontinenter.

På universiteten var ännu valet av studieväg fullständigt fritt och den som till äventyrs ville doktorera kunde göra det utan att be någon om lov.

I Sverige var avståndet till agrarsamhället troligen mindre än i många andra europeiska länder. Många var stadsbarn av första eller andra generation och hade ännu släkt som arbetade i jordbruket. Det skapade specifika, må vara känslomässiga, fönster till den kinesiska bonderevolutionen.

Sådana saker hade en verklig avhandling om 60- 70-talets nya kommunistiska rörelse, delvis inspirerad av Mao Zedong och den kinesiska revolutionen, kunnat handla.

Stefan Lindgren

(fortsättning följer)


1 kommentar :

  1. Jag känner igen Wållgrens tongångarna från andra böcker, tidningsartiklar etc. Själv gjorde jag en enkel ”sociologisk” undersökning av medlemmar i dåvarande SKP och FNL-grupp i Växjö i början av 70-talet. De flesta hade arbetar/lägre tjm. bakgrund. Vilket även visade sig bl.a. genom att de flesta hade föräldrar som röstade på S.
    På gymnasieskolan Katedral i Växjö var det tydligt att det var ungdomar från arbetar/lägre tjänstemannahem som sympatiserade med vår politik. De från rika familjer hånade eller var ointresserade!

    Vi klädde oss aldrig i Maokostym, sjöng aldrig vad jag minns Östern är röd (däremot Befria södern, dvs FNLs sång!). Våra diskussioner och politiska arbete var helt uppfyllt av kamp mot USA-imperialismen och den svenska kapitalismen: stöd till Indokina, stöd till gruvarbetar- skogsarbetarstrejkerna, stöd till glesbygdskamp mot nedläggning av skolor, lokala miljöfrågor som regleringen av sjön Åsnen, lokala korruptionsskandaler inom kommunens elbolag osv. osv.

    Jo, en gång klädde jag mig i Maojacka + keps: det var när jag kring år 2000 skulle sälja in en av mina kinaresor på ett jippo arrangerat av en vanlig, kommersiell resebyrå!

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.