FiB

23 februari 2018

Vad är patriotism?

I Ryssland pågår just nu en debatt om patriotism. Putin och de
makthavande anklagas från väst och från eftersägare i öst för att
underblåsa en osund patriotism.

Men samtidigt ska man komma ihåg att inget land har en så säreget
inflytelserik och välfinansierad antipatriotism.



Den senast omgången i den pågående debatten utlöstes av skådespelaren
Aleksej Serebrjakov som kommer hem en gång om året från sin exil i
Kanada för att lägga en spottloska mot ryska "trynen" och
"trälar".

I det återkommande programmet "Afton hos Solovjov" på RTR gav
filmregissören Karen Sjachnazarov svar på tal.

Om ryssar är "trynen" och "trälar" borde Serebrjakov börja med att se
sig själv i spegel, menade han.

Och därefter förklarade han vad han själv menar med patriotism. Han
menar att patriotism i någon mån är liktydigt med självrespekt. Om jag
respekterar mig själv - den jag är och har blivit, min världsåskådning
och utbildning, min släkt osv. - då är jag patriot.

Han underströk att avståndstagandet från Serebrjakov inte handlar om
hans ordval. Många förbannar Rysslands brister - men försöker göra något
åt det. General (senare marskalk) Tjujkov som deltog i slaget om
Stalingrad var berömd för sina kötteder mot rysk efterblivenhet, general
Zjukov likaså. Deras syfte var att rädda landet och de vigde sitt liv åt
det.

Men det är spottloskorna som bara syftar till att förolämpa och trycka ner
- historiskt i vissa fall förinta - ryssarna som Sjachnazarov angriper.

Spottloskorna utifrån är förstås lättare att bära. Men i Ryssland finns
också en del av befolkningen som inte ser någonting bra i det ryska
samhället och den ryska kulturen, som tar varje tillfälle att förhärliga
väst. En grupp för vilken väst blivit närmast en religion.

Det här är naturligtvis inget nytt fenomen. Ryska intellektuella har de senaste 200
åren diskuterat sådana nidskildringar av Ryssland som markis de Custines
reseskildring (1839) och Radisjtjevs resa från S:t Petersburg till Moskva (1790) och
försökt bena ut vad som faktiskt har varit nyttig - om än fientlig -
kritik och vad som så att säga varit förarbeten till den nazistiska
dogmen om slavernas undermålighet som folk.

Den russofobiska smittvågen i väst, som ännu inte kulminerat (minns att
den pågick i drygt ett decennium förra gången, 1947-57), väcker
naturligtvis dessa diskussioner på nytt och man måste förstå att
ryssarna känner ett behov av att räta på nacken inför detta globala
förtal, de i grunden etniska förföljelser och diskriminering som blivit
följden. Om Putin beslutar att döpa ett regemente efter Estlands
huvudstad Tallinn så är det i första hand för att hedra de 65 000
sovjetsoldater som satte livet till i befrielsen av Baltikum 1944.

Men det beslutet rymmer också en annan känsla - om väst inte vill tala
med Ryssland, så låt det frukta Ryssland. Ty den väst fruktar tvingas
det också respektera.

Det hade förstås varit bättre om väst lärt sig respektera Ryssland för
vad det är än för vad det i grunden inte är - ett hot. Men det valet var
vårt.

Stefan Lindgren

Det ryska TV-programmet kan ses här, med bristfällig automatisk översättning
för den som önskar:

https://www.youtube.com/watch?v=pOTruEpsrYw&feature=em-subs_digest-vrecs


2 kommentarer :

  1. 1957 skickade Sovjetunionen upp sin Sputnik. Då började Väst respektera landet. 1968 satte Sovjeunionen ner foten i Tjeckoslovakien, och då började Väst buga och krusa. Man kan se samma sak i förfluten tid.

    Det sorgerliga med detta är att Väst inte kan möta Ryssland som en jämlike, antingen har vi klacken på dom, eller dom klacken på oss.

    Vad ska man säga till ryska vänner som undrar vad ska Ryssland ska göra för att bli respekterad i Väst? Ska man svara: -Ockupera oss!

    SvaraRadera
  2. Ulf Nilsson skriver:
    Liknande nedlåtenhet mot egna landet/folket och förhärligande av väst finns och har fr.a. funnits i Kina, se boken ”Striden om Kinas förflutna”. Dessutom minns jag hur guider etc. för 20 år sen hade liknande inställning, kanske inte förakt mot det egna men okritisk beundran för väst.
    Nu har det slagit om rejält men visst ser jag ibland tendenser till han-chauvinism. Det måste man se upp med och bekämpa, som Mao gjorde en gång!

    Mvh, Ulf Nilsson, Växjö

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.