FiB

28 maj 2018

Den nödvändiga tvesynen

Också på den kant som kan kallas vår finns sådana som dels med Henry Ford menar att "History is bunk".

Alltså att det förflutna vore skräp och skit och utan intresse.

Dels inte vill inse att den lilla härskande klassen inte bara styrs av sina profitintressen utan därtill är ständigt splittrad - inte utgör en enda svart liten massa - vilket innebär att vi på vår kant ständigt måste analysera dessa motsättningar och utnyttja dem i det arbetande folkets intresse.

Så till exempel när det gäller akuta krigsfaror.


                  *

Detta var Jan Myrdals utgångspunkt när han talade under Nordiska fredssamtal i Degerfors 18-20 maj 2018.
Samma dag som Förenta staternas president Trump triumfatoriskt men bluddrigt tillkännagav att han i ämbetet lät Förenta staterna på egen hand bryta det internationella kärnenergiavtalet med Iran av år 2015 skrev Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist i Washington på avtalet om ett ökat svenskt försvarssamarbete med Förenta staterna.
För att inse vad detta kan komma att betyda för det svenska folkets överlevnad bör man i lägg, riksdagsprotokoll och minnesanteckningar gå tillbaka till december 1939 i Stockholm. Sveriges utrikesminister var Rickard Sandler. En i partiet långt mäktigare socialdemokratisk intellektuell och politiker än den blott provinsiellt kände Hultqvist. Han hade översatt Marx Kapitalet, suttit i riksdagen tjugosju år, varit såväl statsminister som hög ämbetsman. Men liksom Hultqvist (i sin motsättning till nuvarande svensk utrikesminister i atomförbudsfrågan) förde han som minister en egen aktivistisk politik.

Särskilt i Ålandsfrågan; svensk trupp skulle kunna föras dit för ett gemensamt svensk-finländskt försvar. Mot inmarschen i Polen hade Storbritannien och Frankrike förklarat Tyska riket krig. Mellan Finland och Sovjetunionen hade förhandlingar brutit samman vilket fört till krig 30 november 1939. Motsättningen blev nu allt större mellan Sandler och statsminister Per Albin Hansson. Men också finansminister Ernst Wigforss och försvarsminister Per Edvin Sköld såg hans aktivistiska politik som farlig för nationen. I det svåra krigshotande läget förbereddes en samlingsregering och 2 december tvangs Sandler skriftligen formulera sitt entledigande. Elva dagar senare utsågs i samråd med även högerpartiet Christian Günther, lyriker och yrkesdiplomat till utrikesminister.

Trots de uppiskade opinionsstormarna i samband med "vinterkriget" lyckades det Per Albin Hansson och Christian Günther att förhindra direkt svenskt militärt ingripande i kriget. Därtill vägrade Sverige, trots även den finländska regeringens starka krav, all genommarsch för brittisk och fransk trupp från Narvik till finska fronten för direkt angrepp mot Sovjetunionen. Det trots att Daladier skickade ett särskilt sändebud till Stockholm för att meddela att Frankrike skulle gå till luftangrepp mot Baku samtidigt som dess styrkor skulle gå till anfall mot Röda armén vid Ladogafronten. (Sveriges utrikesledning utgick från att genommarsch också innebar erövring av de svenska järnmalmsgruvorna.) I samråd med Sovjetunionens minister i Sverige madame Kollontaj förberedde därtill Per Albin Hansson och Christian Günther marsfreden 1940 mellan Finland och Sovjetunionen.

Situationen var ytterligt komplicerad. Jag var med och minns. De yngre kan läsa i källorna. Sverige var ett klassamhälle, de båda var reformister men det var inte för vårt folks existens likgiltigt vem som i december 1939 segrade; Rickard Sandler eller Per Albin Hansson.    

Också nu har vi en socialdemokratisk regeringschef. Men en utan, den alltså i och för sig reformistiske, Per Albin Hanssons klarsyn och hårda nypor. Att den nuvarande statsministern inte är stark nog att våga ingripa mot Hultqvists extraturer och låter honom binda landet även till Trumps cyniska America first-politik skapar stor fara för vårt folks framtid.

De senaste svenska regeringarna, oavsett officiell färg, har haft en märkligt omedveten försvarspolitik. De har förenat drängtjänster åt imperialismen som i Afghanistan och Libyen och satsningar på dyra för krigsindustrin profitabla, men i ett verkligt krigsfall till nationellt försvar odugliga, system med en ödeläggelse av det folkligt baserade nationella territorialförsvaret. Det finns därför exempelvis på Gotland många som vill få tillbaka förband, trupper. Jag är överens med dem oavsett om de kallar sig moderater eller socialdemokrater. Nationens territorium behöver försvar. De vilka inser detta finns också inom det militära. Det vi bör diskutera med dem är dock: Vilket försvar? Svaret är inte svårt att finna. All erfarenhet visar detsamma. Det som kallas "kängor på marken" eller "sega gubbar" avgör. Visst har imperialister kunnat krossa stater som Afghanistan, Irak, Libyen för att bara ta en handfull. Men de har inte kunnat segra. De vilka kunnat segra har varit de som fört det vilket ibland kallas folkkrig. Det kan även en svensk yrkesmilitär som röstar på moderaterna inse.

Det finns sådana ute på en sorts vänsterkant som upprörs om någon talar med motståndare. Men i synnerhet den som menar sig arbeta i Marx riktning bör läsa och lära av hans (och Engels) artiklar om krig och politik från 1850-talet i den masspridda "New York Tribune". Lysande journalistik och klarsynt realpolitisk analys. (Marx dotter Eleanor var med att ge ut dem 1897 utgående från Engels klippsamling som "The Eastern Question".)

Vi svenskar som är över nittio minns problemställningen väl från vår egen ungdom. Varför gick jag våren 1942, fjortonåring, med i Ungdomslandstormen (U30 i Bromma) året innan jag gick med i Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund våren 1943? Jag ville inför ett  möjligt tyskt anfall lära mig hantverket. (Det var det för övrigt partibeslut på från 1937/38. ) Ungdomslandstormen var heller inte en fascistisk organisation, det var den som blev till Hemvärnet.

Varför Sverige inte angreps? Till en början på grund av Per Albin Hanssons slugt balanserande politik. I viss mening ibland medveten om sin svaghet ge vika för trycket men dock hålla på principerna, det blev aldrig partiförbud i Sverige. (Kominterns organiserade motstånd mot Hitlerockupanterna på kontinenten kunde därmed också ledas över Stockholm. De bland oss som var med vet.) 1943 när Sverige verkligen rustat hade det sedan blivit för dyrbart att söka erövra landet, de tyska trupperna räckte inte. De maldes ju ned i öster.

Visst fångades väl jag som många kamrater av lite pacifistiska illusioner efter 1945 till dess vi fick lära oss bättre (av Algeriet om inte annat).

Men vad menar jag med tvesynen? Att jag i SKU i Göteborg skulle hålla ett anförande i vilket jag diskuterade principer hör till en del dit. Vad jag sade? Visst skrek man ibland åt oss när vi knackade på i landshövdingehusen och bad om namn på appellen, någon gång rev man sönder namnlistan, fräste och spottade. Men det var just dem man måste övertyga. Inte glömma klassfrågan. Som jag minns jag lite studiecirkelmässigt formulerade det; "De tillhör klassen i sig, de har inget annat att sälja än sin arbetskraft och äger inga produktionsmedel. Det gäller att förnuftigt omvandla dem till insikt, till klass för sig."

Fast det fanns också det motsatta läget. Om 1952 med Enbomsbedrägeriet, hetsen, Dagens Nyheters krav på organisationsförbud och Sveriges deltagande i det subversiva kriget har jag skrivit. (Den nu helgonförklarade Hammarskjöld hade i Paris i hemlighet varit med om att Sverige deltog i COCOM's ekonomiska krig mot öster.) Sverige - eller kanske blott svenska höga militärer - övertog arbetet med den utvidgade signalspaningen mot Sovjetunionen då britterna förlorat något plan och inte vågade längre. Detta gav Sovjetunionen "casus belli". Moskva hade folkrättsligt kunnat ta ut det svenska luftvapnet. Men sköt blott ned två av våra plan vilket dock räckte till att få regeringen ta sitt förnuft åter.  Fast det sade man inte högt. Och här kommer knäckfrågan.

Sven Danvik hade från en visselblåsare bland officerarna informerats om vilka höga officerare som med signalspaning medvetet tjänade britterna och Förenta staterna. (Jag fick inte namnen av honom.) Han avsåg publicera det i Arbetartidningen. Namn och foto på de landsförrädiska officerarna och ställa frågan om vem i regeringen - om någon - som var informerad.  Alltså brottsbalken för de ena och riksrätt för den eventuelle regeringsmedlemmen. Men den svenska kommunistiska partiledningen förbjöd. Argumentet var att med Enbomskampanjen och Dagens Nyheters ledaravdelnings kampanj för partiförbud mot "förrädarpartiet" skulle regeringens svar med all säkerhet omedelbart bli polisrazzia mot Arbetartidningen, dess stängning och förbud mot Sverges Kommunistiska Parti.

Jag menade att partiledningen svek. Detta kom att utlösa en kris tjugotvå år senare. När Folket i Bild/Kulturfront bildades senhösten 1971 beslöts att den inte skulle vara underställd någon partiledning som kunde vackla, inte ta några statsbidrag, enbart vila på tre paroller - antiimperialism, yttrande/tryckfrihet, folkets kultur -  och jag blev ordförande. Därmed ansvarig utgivare när tidningen kom igång i januari 1972.  Men jag är skriftställlare och inte administratör. Dock måste jag vara kvar till ordinarie stämma våren det året ty alla insamlade pengar hade funnits på mitt namn och i min bakficka, jag ville bli reviderad och fri.

Då innan stämman ville Jan Guillou tala med mig i hemlighet. Vi gick upp på vinden. Han visade mig foton och berättade vad han höll på med. Som ordförande, chefredaktör och ansvarig utgivare bad jag honom fortsätta. Därför var jag med på det utvidgade redkommöte där publiceringen sedan klubbades.

Ni minns vad som hände? Regeringens med internationella PEN planerade jippo sprack då nyheten detonerade just som de stod på rad i UD:s lokaler för att frihetligt hylla/hyllas av denna samling fina internationella författaré. Gun och jag skrattade åt minnet av den synen i bilen ner till våra romanska kyrkor i Frankrike. I Sverige stormade säkerhetspolisen sedan redaktionen och bar bort lass med papper och dokument. Jan Guillou, Bratt och visselblåsaren Håkan Isacson fängslades. Men skandalen blev så stor att regeringen inte kunde tysta ned den. Naturligtvis sjönk vår upplaga som en sten då folk blev rädda. Minns snickaren som förlorade anställningen för att det ryktats att han setts i vår närhet.

Dock IB-affären blev en viktig frihetskamp för det arbetande folket i Sverige. Då den avslöjat en den djupa statens helt utomlagliga polisiärt agerande parallellmakt lyfte den följande skandalen oundvikligen bort mycket av den övervakning som vilat tung och hotfull över svenskt fackligt och politiskt arbete.

Jan Guillou skötte sig exemplariskt i fängelset. Men Bratt var svag. Blev därefter också alkoholist. Han hade inte karaktär nog för det han skrivit. Insåg inte att om man skriver det han skrev måste man vara beredd på att sitta inne något år för att föra striden till seger. Han övertalades som författare till boken att inte låta det gå till en tryckfrihetsrättegång då en jury skulle kunna avgöra. (Min IB-text som hånade Högsta domstolen frikändes av juryn.) Det var en grym besvikelse. Jag hade börjat dra upp planerna för ett internationellt uppbåd vilket skulle föra till en för folket frigörande jättesmäll för det politiskt korrupta svenska etablissemanget.
   
Jan Myrdal   
   
Temat för Nordiska fredssamtal som anordnas årligen av Folket i Bild/Kulturfront var i år "De nordiska länderna, kärnvapenhotet och de pågående krigen".   
   

   

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.