FiB

5 augusti 2018

Paasikivis vittnesmål


Jag har i sommar läst J.K. Paasikivis dagböcker från "fortsättningskriget", "Jatkosodan päiväkirjat". 

Sverige förekommer i dessa i en både omfattande och fördelaktig dager sett ur en antinazistisk synvinkel, skriver Jan Nybondas apropå debatten om svenskt 30-tal.
Paasikivi fungerade som informell förhandlingskontakt och besökte Stockholm regelbundet. Där träffade han både ledare för regeringskretsarna och en rad andra inflytelserika personer. Han var känd och uppskattad i näringslivskretsar som den tidigare bankdirektör han var. Bland alla de tiotals kontakter han hade i Sverige, ansåg de allra flesta att Tyskland skulle förlora kriget. De påminde även Paasikivi om nazismens tvivelaktiga och farliga natur. Och de rådde tillsammans med England och USA att Finland tidigt borde lösgöra sig från kriget för att få bättre fredsvillkor.

Om det fanns ett bildningsintresse kvar borde boken fås på svenska, men det är kanske för sent. Boken har faktiskt utkommit först 1991. Jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd, men efter läsningen misstänker jag att det egentliga skälet för den sena utgivningen är motsatsen till vad som föregivits. Jag förmodar att det angivna skälet varit att materialet kunde uppfattas som stötande i Moskva, medan det i själva verket förhåller sig tvärtom. Det är den finska alliansen med Tyskland som framträder i klara konturer och på ett för Finland ofördelaktigt sätt. Detta trots att Paasikivi inte direkt befann sig i konflikt med regeringskretsarna. Även han drogs med av den inledande krigsyran 1941, men rätt snabbt nyktrar han till och börjar utveckla allt klarare kritiska synpunkter. Han hade ju även förespråkat en förhandlingslösning 1939 för att undvika krig. Som det mest upprörande ur finsk synvinkel framkommer oförmågan att lösgöra sig från kriget vid en tidpunkt då Tysklands nederlag redan stod klart. Krigspsykosen hade till den grad övermannat landet att man inte längre såg helhetsbilden. Medan USA, England och Sverige manade till snabb fred, fortsatte Finland att tro på sina vapens styrka. Ställningskriget 1942-43 ledde bara till ett begränsat antal förluster. Finland hade en armé som stod obesegrad inne på fiendens territorium, varför sluta fred ? Denna katastrofala felbedömning ledde till att Sovjetunionen satte in ett massivt anfall sommaren 1944. Förlusterna i människoliv blev mycket stora, samtidigt försvann den sista chansen att få lättnader i fredsvillkoren. Inte bara Stor-Karelen försvann, även Karelen försvann.

Dagböckernas avgränsning kommenteras inte av utgivaren. Det finns Paasikivi-dagböcker från efterkrigstiden och jag måste kolla om en lucka har lämnats. Denna utgåvas avgränsning är något suspekt i bägge ändarna, eftersom Paasikivi uppenbarligen kontinuerligt gjorde anteckningar. Den fulla katastrofen av sommaren 1944 beskrivs endast fragmentariskt därför att den sista noteringen är satt vid midsommar 1944.

Jan Nybondas

1 kommentar :

  1. Jan Nybondas svarar Anders Persson:

    Luckan i Paasikivis anteckningar i oktober 1941 är ett faktum men bokens sammanställare hävdar att han inte gjort några utelämnanden. Däremot påstår sammanställaren att boken inleds där den gör, därför att det skapas ett kontinuum från Paasikivis memoarer, liksom att den slutar där nästa dagboksurval tar vid. Det sistnämnda skall jag kolla, men vad gäller inledningen kan redan sägas att dagböcker och memoarer är två skilda genrer. Dagböcker är skrivna här och nu utan efterklokhet och facit och kan därför avslöja väsentligt intressantare saker än tillrättalagda memoarer.

    Samtidigt, vad gäller oktober 1941, skriver Paasikivi följande apropå Hitlers tal den tredje oktober att Sovjetunionen varit bättre rustat än man föreställt sig: "De skulle ha frågat mig. Jag hade nog kunnat tala om för dem att Sovjet är militärt starkt och att dess styrka underskattas av omvärlden".

    Och när slutet börjar hägra kommer följande

    2.4.1944: Jag är pessimistisk. Landets nuvarande ledning har försatt landet i denna trängda belägenhet men jag betvivlar att denna ledning förmår rädda vårt folk från den katastrof som vi är på väg mot...Här lever man återigen fången av illusioner och fatalism".

    22.5: "Finland kommer förmodligen att stå som Tysklands sista allierade".

    31.5: "Det förefaller således att hade vi förmått hålla oss borta från det pågående storkriget, hade vi troligtvis kunnat ha fått Moskvafredens villkor justerade på ett för oss uthärdligt sätt. Men när vi kastade oss in i kriget på basen av falska kalkyler ser vi ut att gå mot en stor olycka."

    Jan Nybondas

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn.