FiB

5 augusti 2018

Vad säger SD om hatfilmen?

Goebbels ler i sin himmel åt SD-filmen. Han kunde inte ha gjort den bättre, skriver Stefan Lindgren.
Samtiden.se:s film "Ett parti. Ett folk" insinuerar att socialdemokratin varit våldsdyrkare och nazianstuckna sedan rörelsens begynnelse.

Filmen är ett exempel på hur man kan ljuga med skenbara fakta. Av lösryckta pusselbitar skapas en genomfalsk helhet. SD borde ta avstånd från filmen. Gör de inte det bör väljarna dra slutsatser.

Filmen gör personer som Hinke Bergegren, Bengt Lidforss och Allan Vougt görs till socialdemokratiska tongivande ideologer, vilket de inte var. Vougt hade kunnat bli en svensk Quisling.

Varje detalj misstolkas. Judepassen tillkom under en period då nazisterna smidigt ville göra sig av med sina judar genom att tvinga dem emigrera, en politik som omvärlden hade skäl att inte underlätta. En osmaklig metod kan tyckas, men när judeförföljelserna tog formen av massmord öppnade ju Sverige sin dörr på glänt. I stort sett samtliga danska judar kunde exempelvis räddas över till Sverige.

Rasforskaren Herman Lundborg anförs till SAP:s nackdel - men Per-Albin lät honom ju 1934 efterträdas av en kämpande antinazist, Gunnar Dahlberg, som gjord upp med de nazistiska rasteorierna.

Påståendena om rasbetingade steriliseringar (Maija Runcis) har jag själv kontrollerat mot socialstyrelsens arkiv. Det förekom INGA steriliseringar på rasindikation. Noll.

Filmen ställer inte frågan hur det kom sig att Sverige var i stort sett det enda land i Europa där nazister inte fick in en enda man i parlamentet. Svaret är socialdemokratins starka ställning och skickliga antinazistiska politik. Genom koalitionen med Bondeförbundet 1933 blockerades en utveckling av Bf i nazistisk riktning. Med höjda inköpspriser för fläsk dränerades det skånska missnöjet. Med uniformsförbudet stoppades nazisternas hotfulla parader i sin linda. (Även kommunisterna fick avstå från uniformer).

Goebbels ler i sin himmel åt SD-filmen. Han kunde inte ha gjort den bättre.

Om inte SD tar avstånd från filmen kommer jag att se det som en bekräftelse på Stefan Löfvéns anklagelse att SD är ett parti med högerextrema, delvis fascistiska rötter. Blint hat mot socialdemokratin, och ytterst mot hela arbetarrörelsen, är en hörnsten i fascistiska ideologier.   

Problemet är emellertid att dagens socialdemokrati har svårt att försvara sig mot sådana här attacker. Det var länge sedan socialdemokratin hade en klar uppfattning om sitt förflutna. Så hur ska de kunna svara? Nästan alla de lögner som förekommer i SD-filmen har tidigare framförts i akademisk form. Bilden av att landets ledning på 30-talet var rasistisk och svag för Hitler har blivit gängse.

OK, filmmakarna har tillfört några egna "rön" som att Branting var revolutionära våldsdyrkare och Aftonbladet på 30-talet en s-tidning. Båda direkta lögner. Men i de flesta fall har påståendena varit i akademisk säck innan de kom i SD-paskvillanternas påse.

Det ska bli intressant att se hur många historiker som nu har civilkurage och förmåga att gå emot den falska historieskrivningen.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn.