FiB

24 oktober 2018

Folkmordsförnekelse - en västerländsk industri


En bild från Jemen, ett pågående folkmord, som västerländska politiker och medier vägrat erkänna.
Robert Faurisson är död. Utskälld "folkmordsförnekare". Dömd för yttrandefrihetsbrott i Frankrike. Utsatt för misshandel och attentat. En del skribenter önskar att han ska steka i helvetet.

Vad dessa hetsare inte förstår är att personer som Faurisson som ägnat hela livet åt att nagelfara påståenden om andra världskrigets grymheter i själva verket är lika nyttiga som virus för vår immunförsvar.
"Gäddan finns för att inte rudan ska slumra till", säger det ryska ordspråket. Vad gäller Auschwitz har dödstalen reviderats ner från 4 miljoner vid Nürnbergrättegången till 1,1 miljoner idag, delvis under intryck av "revisionisternas" kritik.

Men samtidigt kan man konstatera att Faurisson och hans liktänkande var absolut blinda för den mycket mer omfattande folkutrotning av slaver, judar, romer m.fl. som skedde på ockuperat sovjetiskt territorium, inkl. Baltikum. På den punkten är de "galna" folkmordsförnekarna Faurisson & Co helt i linje med gängse akademiska diskurs, där det numera blivit kutym att framställa Sovjetunionen som lika skyldigt som Hitlertyskland.

Folkmordsförnekelse är för övrigt en inarbetad västerländsk industri. Vem mer än några "galningar" som Jan Myrdal talar om britternas folkmord i Indien, om Nato:s pågående folkmord i Afghanistan eller USA/Saudiarabiens i Jemen?

Här återpublicerar jag min epostintervju med  Robert Faurisson ur Folket i Bild/Kulturfront 4/92.

Den franske professorn Robert Faurisson möttes med våldsamma demonstrationer i Sverige. Ett planerat offentligt möte kunde inte genomföras. Den folkpartistiske riksdagsmannen Håkan Holmberg ansåg att han borde vägras inresa i landet. En ny lag bör enligt bl a samme Holmberg förbjuda Faurissons åsikter.

Vad är det som är så förgripligt - ja, brottsligt - med denne Faurisson, som ännu ingen läst på svenska?

Eftersom massmedia svikit sin plikt att ge de kritiska läsarna en möjlighet att ta ställning själva, publicerar här Fib/K en rak intervju med Faurisson (den är refuserad av DN).

Att Folket i bild/Kulturfront publicerar intervjun betyder självfallet inte att tidningen - eller föreningen - delar Faurissons åsikter. Vi stöder hans rätt att komma till tals, rätten att föra en fri historisk debatt.

Många av Faurissons motståndare gör misstaget att frånkänna honom yttranderätt med hänvisning till att han skulle ha antisemitiska åsikter eller motiv. Men det gör ju inte automatiskt det han säger om t ex gaskammarna ogiltigt.

Trots att Faurisson gör sig skyldig till uttalanden som är eller kan tolkas som antisemitiska, och trots att han ibland är i synnerligen dubiöst sällskap, måste man kunna diskutera han kritik av den etablerade historieskrivningen om Hitlers gaskamrar. Genom angreppen på efterkrigstidens - läs: segrarnas historia framtvingas ny forskning och debatt som antingen kommer att ge Faurisson rätt eller framtvinga säkrare bevis för att gaskamrarna verkligen skulle ha existerat och i vilken omfattning.

Faurisson förnekande av att Hitlertyskland alls skulle ha gjort sig skyldiga till folkmord är naturligtvis befängt. Bevisen för folkmord mot judar, slaver och zigenare är överväldigande. Det hindrar inte att Faurissons kritik även här är nyttig - Hitlers massakrer måste i relation till de allierades massterror och folkmordet måste ses historiskt; det var inte Hitlers uppfinning.

Stefan Lindgren

Faurisson, spår av cyanid inte nog.
Robert Faurisson är dömd i sitt hemland Frankrike för påståendena att inga judar gasades ihjäl i Auschwitz. Vad grundar han sina påståenden på?
Text Stefan Lindgren.

Med Leuchter-rapporten (not 1) har för första gången byggnaderna i Auschwitz, Birkenau och Majdanek undersökts med avseende på cyanidinnehåll i väggarna. I nästan alla prover fann man spår av cyanid. Hur förklarar ni detta?
RF: Vi borde ha hittat spår av cyanid på alla ställen och inte bara nästan alla som ni säger. Vi borde ha hittat enorma mängder i stället för obetydliga spår. Vad beträffar dessa obetydliga mängder kan de ha orsakats av några desinficeringar. Ni bör känna till att bårhusen vanligen hade tre delar: en för kroppar som ännu inte hade lagts i kistor, en för kroppar i kistor och en för infekterade kroppar. Dessa ställen måste då och då desinficeras.

I krematorium II (Birkenau) där Leuchter inte fann någonting, fann senare polska experter från Krakow spår av cyanid. Hur förklarar ni det?
RF: Av de prover som togs i krematorierna visade bara ett halter av cyanid, 6 mikrogram per 100 g väggmaterial, vilket var lägre än de halter som fanns i andra typer av byggnader. Beroende på många faktorer kan kemiska undersökningar ge något olika resultat. På det hela taget är Leuchter-rapporten och den polska rapporten förvånansvärt samstämmiga.

I den polska rapporten (not 2) sägs det att "upptäckten av föreningar innehållande hydrocyanidsyra i materialproverna som utsatts för väder och vind kan bara vara tillfälliga". Är då inte alla era resultat just "tillfälliga"?
RF: Flertalet platser där Leuchter tog sina prover var inte utsatta för väder och vind. Men även om de utsattes för väder och vind kan cyanidföreningar finnas kvar. Inte ens 50 år av snö och regn har fått de blå cyanidfläckarna att försvinna från ytterväggen på den gaskammare för desinficering där man använde Zyklon B.

Zyklon B användes bara för att utrota ohyra, anser ni. Hur kan ni vara säker på att det inte ens förekom experiment med att gasa människor?
RF: Experiment med att gasa människor i stället för löss kan teoretiskt ha ägt rum, men vi kan inte anklaga tyskarna för att ha gjort något som vi inte ens har början till bevis för. Jag har knivar i mitt kök och kan ha försökt döda någon med dem.

Om tyskarna gjorde ett sådant experiment, skulle de snabbt ha insett att problemet med att gasa en människa är att man behöver det maskineri som finns i en amerikansk gaskammare. Man kan inte gå in i en lokal som är full av cyanid och beröra och flytta kroppar som genomsyrats av gasen, utan en mycket sofistikerad procedur.

Ett av ögonvittnena från Auschwitz, dr Johann Paul Kremer, skriver i sina dagböcker att han tvingades att delta i "Sonderaktionen" (Specialaktioner) som ägde rum "draussen". Detta har av er tagits som bevis för att de ägt rum utomhus, och alltså inte kan ha syftat på gaskamrar. Måste enligt er "draussen" betyda utomhus?
RF: Dr Kremer nämnde "Sonderaktionen", som ägde rum "draussen"(not 3). Jag tror att det betyder "utomhus", "i det fria", t.ex. i samband med att en konvoj anlänt från Holland eller någon annanstans. I vart fall är det viktigt att återge dr Kremers dagbok hederligt utan att utelämna ordet eller andra ord som kan vara störande för tesen om folkmord med gasning i gaskamrar. Vi måste respektera texter och dokument.

Vad var Auschwitz enligt er? I era skrifter hittar man märkliga detaljer - om fångar som spelar fotboll, basket, vattenpolo, och dansat på taket till en påstådd gaskammare under en hammare och skära. Samtidigt skriver ni livet där som "outhärdligt" på grund av epidemier och umbäranden.
RF: Auschwitz var ett koncentrationsläger, ett arbetsläger och transiteringsläger. Det faktum att den fanns en orkester (se Encyclopedia of the Holocaust") innebär inte att människomassorna där inte led av svält, sjukdom och överansträngning.

De officiella polska siffrorna på antalet döda i Auschwitz sänktes nyligen från 4 miljoner till 1 miljon. Enligt er visar nya sovjetiska dokument en mycket lägre siffra. Vilken siffra är enligt er troligast?
R.F: Massmedia har rapporterat att dödsregistren (Sterbebücher) från Auschwitz upptäcktes i Moskva och visar 74 000 döda, men vi vet ännu inte exakt för vilken tidsperiod. Historiker bör, oavsett sina åsikter, få forska i dessa register och i andra register av samma typ, speciellt i "International Tracing Service" i Arolsen-Waldeck i Tyskland. Tyvärr råder sedan 1978 inte fri tillgång till dessa dokument. Kanske dog det 150 000 människor i Auschwitz-komplexet, mestadels av naturliga orsaker.

Ni förnekar inte förekomsten av koncentrationsläger, bara av gaskamrarna. Om vi antar ni har rätt, vad är nästa steg - gjorde Hitlertyskland sig inte skyldig till folkmord?
RF: De påstådda gaskamrarna och det påstådda folkmordet på judar är en och samma historiska lögn (eller legend, myt eller påhitt). Det specifika vapnet för detta specifika brott existerade lika lite som det specifika brottet själv - den påstådda systematiska fysiska utrotningen av judar.

Enligt er dog många i koncentrationsläger av tyfus och andra sköts. På ett ställe säger ni att antalet som dog i tyska koncentrationsläger kan uppgå till mellan 200 000 och 360 000. Utgör inte redan det folkmord?
RF: Nej, ordet folkmord (genocide) användes från 1944 uttryckligen för att beteckna ett exempellöst brott. Ett nytt ord behövdes för en ny "verklighet". "Folkmordet" på judar implicerar en ordning, en plan, en budget, instruktioner osv med ett specifikt vapen som systematiskt kunde döda miljontals personer. Jag förstår de judar som protesterar när man talar om "folkmord" på indianer, negrer, boer och armenier. Just på grund av sådan sammanblandning ersatte judarna "genocide" med "holocaust" och en del anser att också "holocaust" bör ersättas av ett specifikt ord: "shoah" (hebreiska för katastrof). Men orden skapar inte verkligheten.

Jag är glad att jag nyligen funnit det första exemplet på den historiska myten om "gaskarmrar". Det första dokumenterade fallet dateras från 22 mars 1916 (not 4) då man i den brittiska propagandan påstod att 700 000 serber massakrerats bl a med gas av Österrike och Bulgarien.

Ni säger att ungefär 40 miljoner européer dödades under andra världskriget. Av dessa var flera hundra tusen, upp till en miljon, judar (oräknat dem i uniform). Vem dödade dessa judar menar ni?
RF: Vad jag säger är att av de 40 miljoner européer som dog under kriget och strax efter som en direkt följd av kriget (glöm inte deportationen av den tyska minoriteten från öst), kanske en miljon judar dog av naturliga och icke naturliga orsaker. Varför talar vi alltid om denna miljon, och glömmer de 39 miljonerna? Därför att vi tror att denna miljon judar dödades på ett särskilt grymt sätt som ett led i en speciellt grym fysisk utrotningspolitik. Men det är fel. Liksom andra samfund och nationer drabbades judarna av kriget: många dog och många överlevde. Hur många exakt? Det skulle snabbt kunna fastställas om forskningen i den frågan var fri.

De judiska dödstalen är proportionellt höga, även enligt era siffror. Hur kan ni då hävda att de inte var följden av en organiserad statlig antisemitisism?
RF: Det finns inga krig utan massakrer och naturligtvis förekom det massakrer på judar, särskilt i några baltiska länder där människorna, uppretade på att judarna stått på den kommunistiska ockupationsmaktens sida, försökte hämnas. Vad beträffar de massakrer som tillskrivs "Einsatzgruppen", måste vi vara mycket försiktiga med det som i allmänhet skrivs. Många judar avrättades i repressalie-aktioner. För att kunna bedöma saken måste man jämföra. Jag tror inte att tyskarna systematiskt dödade civila som de allierade gjorde med bombningarna på tyska städer. Ägde det rum någon riktig "holocaust" på människor som brändes till döds, så menar jag att det var i Dresden, Hiroshima och Nagasaki. Sedan mänsklighetens historia började har ingen dödat så många spädbarn som USAs flygplan i Tyskland, Europa, Japan, Korea, Vietnam och Irak. Jag tycker om det amerikanska folket, men vad jag säger är att de inte kan ge någon på jorden lektioner i moral, när de har ett sådant fruktansvärt vapen som "US Air Force".

Ni är 63 år nu och var sexton när kriget slutade. Varför började ni studera krigets historia?
RF: Under kriget, i juni 1942, efter ett tal av Pierre Laval, där han sa: "Jag hoppas att Tyskland kommer att segra, annars kommer bolsjevismen att segra i Europa" skrev jag med en kniv i mitt skrivbord: "Mort á Laval" (Död år Laval). Jag fick lite problem med det. Den 8 maj 1945 övergav jag omedelbart mitt hat mot tyska folket. Betänk att vi under kriget hade en tendens att inte göra åtskillnad mellan nazister och tyskar. Problemet med "gaskamrarna" började jag studera i början av 60-talet, när jag var i trettioårsåldern. Min "inspiratör" var Paul Rassinier, en motståndsman och socialist som lidit fruktansvärt i Buchenwald men som bara ville rapportera exakta fakta.

Ni har förnekat att ni är antisemit och har uttryckt skepticism åt människor som hyser en naiv beundran för Hitler. Men bland era anhängare finns många av just detta slag. Känner ni inget ansvar för detta?
RF: Mitt ansvar är att försöka finna exakta fakta och om jag tror att jag hittat sådana, publicera dem, vad som än kan hända. Det kan inte finnas några goda skäl att dölja dem. Jag kan inte bry mig om ifall det tilltalar eller inte tilltalar den ena eller andra personen.

I en del av era polemiska artiklar nämner ni att den och den skribenten är en jude - ni anger till och med "troliga" judar som arlem Desir. Är inte detta uttryck för antisemitism?
RF: vardagslag vet jag inte om det är viktigt om en person är av judiskt ursprung eller ej. Men vad beträffar striden om det så kallade folkmordet på judar, är det viktigt att veta om en eller annan åsikt kommer från en person av judiskt ursprung eller ej. Kanske har jag fel, men till exempel tycks det mig värt att notera att en viss revisionist är av judiskt ursprung. När man läser en mening som att "Källorna till studiet av gaskamrarna är samtidigt få och otillförlitliga", så antar jag att det är intressant, att mannen som publicerade detta 1988 är en berömd historiker av judisk ursprung, Arno Mayer som undervisar på Princeton-universitetet. Hans bok heter "The 'Final Solution' in History".

1983 fann en Paris-domstol att ni var en "seriös forskare" och nämnde explicit era arbeten om gaskamrarna. Men det officiella Frankrikes attityd har ändrats. Hur många gånger har ni dömts och för vad?
RF: 1982 dömdes jag för mina revisionistiska åsikter. En domstol fann att det var förtal att säga att gaskamrarna och folkmordet inte existerat. 1983 ansåg en annan domstol att jag arbetat så väl med frågan att hädanefter skulle alla ha rätt att påstå att gaskamrarna inte existerat, men det var förbjudet att tala om folkmordet som jag gjort. Jag dömdes en gång till.

1987 beslutade en annan domstol att det var tillåtet att säga att båda sakerna - "gaskamrar" och "folkmord" - inte existerat. Och min förläggare som sagt detta frikändes. De judiska organisationerna blev rasande. De begärde en speciallag mot revisionism. Det fick de 1990 tack vare att de utnyttjade insceneringen i Carpentras. Det var vårt judiska "Timisoara": fantastiska anklagelser om förstörelsen av en judisk kyrkogård i Carpentras i Sydfrankrike. Ingen vågade opponera sig mot denna speciallag som kallats "Lex Faurisson" och "Fabius/Gayssot-lagen". Fabius är en socialist av judiskt ursprung och Gayssot är kommunist. 18 april 1991 dömdes jag enligt denna lag och många andra står idag åtalade för revisionism.

Den nya lagen säger att det är förbjudet att "bestrida" brott mot mänskligheten som de definierades i London-överenskommelsen i augusti 1945 och i Nürnbergdomarna eller franska domar - en syftning på Barbi-rättegången. På sätt och vis är det första gången i historien som en dom förklaras för evigt ofelbar. Och denna dom avkunnades utan jury och utan möjlighet att överklaga och var avsedd att vara en "militärtribunal".

Tyvärr kan jag inte säga exakt vad som är förbjudet enligt den nya lagen.
Den är ett Damokles-svärd: du vet inte när och varför det kan falla över ditt huvud.

Tidigare titulerades ni professor, men nu doktor. Vad har hänt?
RF: Jag har fortfarande min professortitel och min lön. Man jag berövades min tjänst genom ett verkligt beundransvärt administrativt trick. Den man som 1979 beslutade att jag aldrig mer skulle undervisa var dr Marc Aron, ordförande för de judiska institutionerna och organisationerna i Lyon. Han åtlyddes omedelbart och samma sak hände med andra revisionistiska professorer i Frankrike.

1989 angreps ni fysiskt av era motståndare och här i Stockholm möttes ni av våldsamma demonstrationer. Är ni inte rädd för att fortsätta?
RF: På tolv år har jag attackerats fysiskt åtta gånger, och tre gånger måste jag läggas in på sjukhus. Detta skedde i Frankrike, och enbart på grund av människor av judiskt ursprung. Hittills har jag aldrig angripits fysiskt utomlands. Sverige är det först undantaget från det.

Min fru och mina barn lider och det bekymrar mig. Många revisionister har det svårt nu. Francois Dubrat mördades, Michel Caignet utsattes för vitriolkastning, en del har fängslats, andra förlorar sina arbeten och titlar.

Ni frågar om jag inte är rädd för att fortsätta. Svaret är ja, men jag vet att jag kommer att fullfölja mitt arbete. Jag kommer att sluta med det i januari 1994, om jag får leva så länge. Då kommer jag att var 65.


Not 1. "The Leuchter Report, The First Forensic Examination of Auschwitz." (Focal Point Publications, London 1989), Fred A Leuchter är en USA-expert på gaskamrar för dödsdömda, som 1988 tog prover i väggarna i påstådda gaskamrar i Auschwitz, Birkenau och Majdanek i Polen. Cyanidinnehållet i proverna undersöktes av Alpha Analytical Laboratories, Achland Massachussetts.
Not 2. Instytut Ekspertyz Sadowych im prof der Jana Sehna, Krakow; rapporten återges i "The Journal of Historical Review" vol 11, no 3, hösten 1991, s 207.
Not 3. "Draussen" kan enligt Norstedts Tysk/svenska ordbok också betyda "där borta".
Not 4. London Daily Telegraph 22 mars 1916. 

2 kommentarer :

  1. Jag vill inte förminska lidandet som människorna genomled i arbetslägren, helt oavsett ursprung, ej heller andra lidande civila eller soldater.

    Det finns trovärdiga vittnesmål om detta. Några minuters lidande i gaskammare hade kanske varit mer humant än många andra långa utdragna lidanden i detta krig?

    Om de alltså inte fanns gaskammare så minskar detta inte de efterlevandes rätt att inte vara upprörda på krigets konsekvenser, men ilskan bör rimligen kanaliseras mot de bankirer som idag finansierar fulpolitiker och fulmedier att begå fler folkmord i världen genom det militärindustriella komplexet.

    Semiten David Coles Youtube-klipp om Auschwitz kan ev. vara av intresse för semiterna själva?

    SvaraRadera
  2. Påståenden som inte får undersökas är med högsta sannolikhet falska.
    Sanna påståenden mår alltid bra av kritisk granskning.

    Vad beträffar ordet semiter innefattar det judarna - men även alla övriga folk som talar arabiska språk. Det var en jude som på 1800-talet införde begreppet. Han ville att "Jude" uteslutande skulle avse dem som erkände sig till judendomen.
    Då jag granskar dem som i media kallas antisemiter uttrycker de samfällt ogillande av den rasistiska, politiska och religiösa internationella kamporganisation som kallas Zionism. Antizionister ska de kallas. I synnerhet om de är semiter...

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn.