FiB

9 december 2018

Bedragna av sina stora egon?

Leif G W Persson och Jan Guillou har skrivit var sin krönika om fallet Arnault, som båda godtar som rättvis, ja i Guillous fall till och med välskriven.

Jag skulle tro att båda de här synnerligen bästsäljande, och folkkära författarna i det här fallet har bedragits av omsorgen om sina egon.
Jan Guillous huvudargument är att det i hemliga förhörsprotokoll  döljer sig ännu mer graverande uppgifter om Arnault.
Vi lekmän ska därför känna oss tryggt förvissade om Arnaults dubbla våldtäkt.

Varför skulle  rätten ha valt att inte ens referera sådana  graverande uppgifter? Man har ju i övrigt rätt detaljerat  återgett målsägandens berättelse,  som att Arnault under pågående samlag ska ha härmat målsägandens stönanden, detaljer som visserligen kan säga något om Arnaults karaktär, men knappast gör till eller från i bevisningen.

Men Leif G W Persson tar ändå priset. I angivarton manar han landets journalister att kasta sig över Horace Engdahls självdeklarationer för att se om han deklarerat varenda silverjetong han mottagit som akademiledamot.  Tidigare har Persson riktat strålkastarljuset mot Björn Ranelid som han också misstänker för skattefusk. Knäckar G W för ekoroteln, eller?
G W säger sig veta att Engdahl är den ledamot som berikat sig mest. Det är kanske sant, men han är också den ende som i tio år varit akademins ständige sekreterare. 

Leif G W tar sig också rätten att förklara Engdahls litterära insatser av noll och intet värde. Men vilken rätt - med vilken kompetens - gör han det?

Radarparet Guillou-Perssons dubbelkrönika lämnar mig med dålig smak.

Jag finner dock inte slaget förlorat. Tre ledande intellektuella kvinnor - Lena Andersson, Åsa Linderborg och Ulrika Knutsson - har i dagarna uttalat starka betänkligheter mot Arnaultdomen. Det är hoppingivande.  När landets kvinnor börjar förstå hur Arnaultdomen omyndigförklarar dem kommer mediadrevet att få problem.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.