FiB

30 maj 2020

Förvrängd historia om Hårsfjärden 1982


Förra året utkom boken – Operation Notvarp och den förvånar på grund av sina fantasier kring den stora ubåtsjakten i Hårsfjärden, Stockholms skärgård 1982. 

Författaren Mikael Nyman har, för att stadga upp sin obehagliga konspiration, hänvisat till verkliga platser i Stockholms skärgård, verkliga sjunkbombsfällningar och minsprängningar samt då inblandade svenska amiraler och politiker.
Personerna är trots namnändring i boken igenkännbara genom sammanhanget; försvarsstabschefen och viceamiral Stefenson kallas i boken Jönsson, överbefälhavaren Lennart Ljung -David Ek, marinchefen Per Rudberg kallas Peter Logg och statsminister Olof Palme blir Oscar Plym.

Med enstaka ur verkligheten lösryckta händelser som stöd stuvar Nyman ihop en lika falsk som erbarmlig historia kring vilken den kränkande makten var.
Bevisen som Marinens analysgrupp, Carl Bildt och försvarsstabschefen Stefenson lade till grund för anklagelser om sovjetisk ubåtskränkning är sedan tjugofem år tillbaka fullständigt havererade. Sammanställning av aktuell forskning, avhemligat material och intervjuer med olika makthavare finns idag tillgängligt för var och en som önskar bilda sig i frågan.

Metoden att runda, att negligera två och ett halvt decenium av kunskap blev för Mikael Nyman och hans krets enbart att förlita sig på tidningsskriverierna i anslutning till Hårsfjärden 1982, samt den första av tre statliga utredningarna i frågan, den som sedan länge är överspelad och helt inaktuell.

För att nå bokens syfte har endast material med bäst föredatum i dåtid varit brukbart för Nyman. Det var tiden innan sill och mink, och innan ubåtstyperna som användes mot Sverige blev uppenbarade, och innan Carl Bildt blev mindre talträngd i frågan.

Nyman försöker nu blåsa liv i något stendött med hjälp av sin bok Operation notvarp. Som pojk eller ungdomsbok, i stil med Hjortfot, Kanonerna på Navarone eller Trähästen, och där spänningen är den viktigaste parametern kanske boken har någon funktion att fylla. Men om spänningen vore det primära, varför då inte beskriva vad som pågick, sveket mot officerskollegorna, mot landets överbefälhavare och statsminister, ja mot hela det svenska folket.

Min bedömning är att Nyman tänker sig bokens okritiska publik som spänningssökande, måttligt intresserade av vad som sker i vårt land samt obildad och möjligtvis en smula korkad. Läsarna ska försättas i en känslomässig stämning av att allt som gått snett i tillvaron är just Rysslands fel.
Spänningens höjdpunkt tänker sig nog Nyman när svenska kustjägare får smörj av ryska spetsnazsoldater men i gengäld sänker en av deras ubåtar med kulsprute och granatgevärseld. Vad som talar för den här tesen, vid sidan av själva handlingen, är språket i boken som här och där är barnsligt och resterande text av journalistiskt snitt.

Bokens huvudpersoner fruktar dock att händelsen ska eskalera, dra iväg där ingendera sidan kan styra utvecklingen. Följaktligen borde de instängda ubåtarna släppas ut och här kommer ett av Mikael Nyman och hans arbetsgrupps centrala teman fram i boken Operation notvarp.
Den svenska överbefälhavaren låter motivera frisläppandet med att han satte ”Sveriges säkerhet i första rummet, liksom att skydda Sverige från yttre militärt hot”. Och Nyman fortsätter, om möjligt ännu värre ”I statsministerns fall handlade det snarare om en politisk övertygelse som var kopplad till hans världsuppfattning i kombination med svensk neutralitetspolitik.”

Nyman påpekar här att Sveriges statsminister lät ubåten löpa sin väg av politisk övertygelse. Att statsministern i första hand och överbefälhavaren i andra är de skyldiga till att ubåten släpptes ut är just bokens centrala budskap och återkommer ett flertal gånger med variationer.

Verkligheten 1982 skiljde sig dock från Nymangruppens konspirationsflum. Vid inkallat lunchmöte den 7 oktober närvarade överbefälhavaren general Lennart Ljung, chefen för Stockholms kustartilleriförsvar överste Lars Hansson, viceamiral Stefenson, den avgående statsministern Torbjörn Fälldin och den dagen därpå tillträdande statsministern Olof Palme.

Kränkningen diskuterades och Ljung beordrade överste Hansson att sätta in det kraftfullaste vapnet kustartilleriet hade för ändamålet, minorna om 600 kg mot ubåtarna. Dessa skulle tvingas till ytan eller sänkas och ÖB:s order fick vid lunchmötet sitt fulla stöd av både Torbjörn Fälldin och Olof Palme.

Den 13 oktober befann sig överbefälhavaren Lennart Ljung på Berga örlogsbas för en inplanerad pressträff. Försvarsstabschefen Stefenson passade då på, utan ÖB:s vetskap och diskussion i försvarsstaben, att belägga kustartilleriet med eldförbud avseende minorna från klockan åtta den kvällen. Stefenson var ytterst angelägen, fullständigt obevekelig gällande orderns efterlevnad.

Förutom att han såg till att chefen för Mälstens minlinjer, överstelöjtnant Kviman, fick eldförbudet via flera mellanhänder talade han själv med Kviman. Klockan elva på kvällen, då Stefensons eldförbud rådde, passerade en ubåt de svenska sensorerna och minlinjen på väg till friheten. Två timmar senare återfick Mälstens minstation eldtillståndet.

Nymans bärande riktning i boken är att peka ut Sovjetunionen som kränkande makt, etablera positiv förståelse för amiralernas hantering under ubåtsjakten och istället låta skulden falla över landets politiska ledning. På flera ställen i boken poängteras noggrant att det är landets statsminister som fattade det avgörande beslutet och hade det yttersta ansvaret för den instängda ubåtens frisläppande.


Den här varianten är inte ny. Det är drygt hundra år sedan första världskriget led mot sitt slut och tyska armén, vars soldater kämpat så tappert, var på väg att förlora kriget. Högsta militärledningen hade lett Tyskland mot avgrunden och fredsvillkoren som politikerna tvingades skriva under var oerhört hårda. 

Detta argument, att soldaterna stridit och uthärdat men politikerna svek, var ett av verktygen nazisterna brukade för att svinga sig till makten. Hitlerfolket propagerade att politikerna slog en dolk i den kämpande arméns rygg, därav nederlaget och dolkstötslegenden var född.

Boken Operation notvarp sägs samtidigt vara både verklighetsbaserad och en äventyrsroman. Nyman tillhandahåller valfri stol, antingen den där romanen läses, eller stolen där Sveriges statsminister ges det avgörande politiska ansvaret för den instängda ubåtens frigivande medan flottans amiraler gjorde sin plikt. 

Nu rörde eldförbudet inte bara kustartilleriets minvapen. Även de svenska ubåtarna var förhindrade att använda sina ubåtsjaktstorpeder, vid akuta lägen för ubåtarna begränsades sjunkbombsfällningen och jagaren Halland fick inte heller sättas in med sina raketgranater.

Hade verkligen viceamiral Jönsson tid med allt kringskärande, detta begränsande av lämpliga insatser eller fanns det medlöpare, högt rankade flottofficerare som även de föredrog att inkräktaren kom undan.

På denna punkt har trots allt Operation notvarp en fördel, Nymangänget är oss behjälplig med information. Bokens försvarsstabschef samarbetar med en handfull andra högt rankade flottofficerare vilka även de verkar hemfallna åt frisläppandet liksom idén om det politiska ansvaret. Jönssons kollegor är lätt översättbara till de verkliga personer som var aktiva under ubåtsjakten i Hårsfjärden oktober 1982.

En fråga återstår att fundera över: varför skriva en så kallad faktabaserad äventyrsroman över Hårsfjärdendramat, snart fyrtio år efter jakten på den utsläppta ubåten och trettiofyra år efter att Sveriges statsminister mördades på Sveavägen i Stockholm.
Författaren, Mikael Nyman, har gett ett par olika förklaringar vad det gäller bokens tillkomst. Kanske han inte riktigt vet själv, svaret får möjligen sökas i kretsen runt honom.

Hur som helst, boken Operation notvarp är tryckt i Tallin, Estland 2019 och på baksidan av boken finns en god recension över Nymans verk av kommendör Karl Andersson.

Men när det gäller Anderssons utlåtande inställer sig funderingen: kommendör Karl Andersson avled den 7 april 2017, hur i hela världen fick Nymangänget ihop den saken.

Curt Linderholm, Nynäshamn.

3 kommentarer :

  1. på boksläppet på sjöhistoriska museet frågade jag nyman om han gjort några intervjuer eller talat med amiraler och personal i amerikanska och ryska marinen...."nej jag har bara satt ihop en berättelse som baseras på tidningsartiklar". Kviman från Mällsten var också med på mötet och bekräftade att marinledningen var mycket angelägna att låta ubåten passera minspärren. Ett mer omfattande material presenterar Ola Tunander och Anders Jallai,

    SvaraRadera
  2. Jag är ej insatt i detaljer, och kan därför inte direkt avgöra sanningshalten i olika påståenden. Men ponera att marinledningen var angelägen om att låta en ubåt passera minspärren. Då måste man ställa sig frågan hur sannolikt det är att dom skulle låta en sovjetisk ubåt passera i förhållande till sannolikheten att låta en nato-ubåt passera. Ska man driva Nymans tes måste man ju föra i bevis att det var en sovjetisk ubåt som marinledningen släppte förbi, det räcker dessvärre inte att försöka övertyga om att det fanns en ubåt på plats.

    Om myten om att Palme skulle vara ytterst ansvarig för beslutet att släppa en sovjetisk ubåt förbi minspärren var stark i vissa kretsar skulle det i sig kunna vara ett motiv för mordet på statsministern, för en ensam person eller ett par tre i samarbete.

    SvaraRadera
  3. Instämmer i att Thunanders bok är den källa man bör använda för fakta.
    Men jag vill även påpeka att omständigheterna kring den grundstötta ubåten som ju var så tungt vägande argument, bör underkastas en mer kritisk granskning. Hur sannolikt är det att Sovjet oavsiktligt satte den på grund?
    Och om det var avsiktligt är det intressant att fråga sig varför och motiv fanns sannerligen!
    Usa hade hållhakar på Sovjet genom ett enormt omfattande men numer ihjältiget industriellt samarbete inom USTEC programmet som avsåg gräddan av Usas teknologiska företag. Och detta program som började 1973 upphörde tillfälligt pga Afghanistankriget.
    Se där en möjlighet för Usa att köpslå med grundstötningen som resultat.
    Det skulle räcka med att någon ur Sovjets elit hade en medarbetare ombord och de flesta i besättningen behövde aldrig få veta.
    För Sovjet var USTEC svårt att motstå då det gav dom tillgång till avancerad teknologi till vapenindustrin.
    Anthony Sutton som troligen aldrig anade varför Usa lät organisera USTEC, kallade det för nationellt självmord.
    Och så länge Usas Apolloprojekt betraktas som höjden av framgång förblir USTEC-programmet just så obegripligt som Sutton ansåg.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.