FiB

12 maj 2020

Katt med nio liv

1946 stannade Otto Katz en tid i London innan han återvände hem till Prag. Här hans akt från "Alien Registration",
främlingskontrollen.
Den tjeckiske författaren och journalisten Otto Katz (1895-1952) kunde ha dött när Hitler invaderade hans hemland. Han kunde ha fängslats när han arbetade illegalt i Tyskland, i spanska inböredkriget eller när de tyska trupperna följde honom hack i häl genom Frankrike.

Men som katten har nio liv överlevde han och kunde berätta den rysande historien om hur korrupta politiker bäddade för Frankrikes fall.

Ett dråpslag skulle drabba honom från det håll han minst anade.


Otto Katz var mannen som dolde sig bakom pseudonymen André Simone, nu aktuell genom en 80 år försenad utgivning av den rasande MÄNNEN SOM FÖRRÅDDE FRANKRIKE.
Han föddes i Jistebnice söder om Prag, Böhmen, den 27 maj 1895. Han hängdes den 3 december 1952, efter att han dömts till döden som brittisk, fransk och amerikansk spion i Slánský-rättegången i Prag.

Pappan var Edmund Katz, en framgångsrik judisk fabrikör. Leopold Katz, en farbror till Otto, var historiker och advokat. Mamman Franštika Piskerová dog tidigt 1900 efter att ha fött tre söner. Familjen flyttade till Prag där familjeföretaget fortsatte att blomstra och flyttade sedan till industricentret Pilsen.

Efter klassiska studier i Prag, där Otto visade sig vara språkbegåvad (han talade så småningom fem språk: tyska, tjeckiska, engelska, franska och ryska) och kom in vid den prestigefyllda Imperial Export Academy, som utbildade unga män för toppjobb i internationell handel.

Under första världskriget vägrade han att bli officer på grund av socialistiska sympatier som utvecklats i Wien. Efter att ha sårats på julafton 1914 deserterade han två gånger och tillbringade flera månader i fängelse.

Den unge Ottos preferenser var för litteratur, teater, vackra skådespelerskor och hela det kulturella livet i Prag, som var mycket aktiv på den tiden. Han kom till teatern i Teplice (ryktet förmäler att han där hade en romans med Marlene Dietrich). 1920 träffade han journalisten Egon Erwin Kisch i Prag och de blev livslånga vänner. Han flyttade till Berlin och blev 1922 medlem av det tyska kommunistpartiet.

1924 kom han med i redaktionen för vänstertidningen Das Tagebuch och anställdes 1927 av teatermannen Erwin Piscator. Den driftige kommunistiske mediamannen Willi Münzenberg fick upp ögonen för honom och skickade honom till Moskva på en tvåårig utbildning 1931-32.

1933 skickades han tillbaka till Tyskland där han blev huvudförfattare till den ”bruna boken” om riksdagshusbranden i februari, som Hitler tagit som förevändning för att börja fängsla sina politiska motståndare. Men snart blev det omöjligt att stanna i Tyskland.

Katz och hans hustru Ilse begav sig till Frankrike där han blev André Simone och medarbetare i nationalitsiska L’Ordre.

1938 gav han ut boken Hitler i Spanien. När Frankrike kapitulerade reser han till Marseille och vidare till USA och Mexiko när USA vägrade förlänga hans uppehållstillstånd. Hans skildring av Frankrikes nederlag kunde dock utkomma i USA under titeln J’accuse. Boken blev en bästsäljare och utgavs sedan på en rad språk.
Den ryska utgåvan av Katz bok, som
kompletterats med bidrag av bl a André Maurois

I mars 1946 återkom Simone/Katz, hans fru och Egon Erwin Kisch till Prag. Först fick han jobb på Rude Prawo, partiets centralorgan, där han ledde utrikesredaktionen.

Men de stora förhoppningarna på ett demokratiskt och fredligt liv i Tjeckoslovakien efter andra världskriget kom på skam. Som en följd av kalla kriget växte spionhysterin på ömse sidor.

Redan i början av 1940-talet hade Otto Katz, som en orädd europeisk frihetskämpe (med dunkla kontakter i öst), blivit modellen till rollgestalter i två Oscar-vinnande filmer - den tjeckoslovakiska flyktingen Victor László i Casablanca och huvudpersonen i filmen Watch on the Rhine.



Otto Katz var förebild för den manliga huvudrollen i "Watch on the Rhine"


Rollfiguren Victor László (t v) byggde också på Katz förebild.
 
Om Katz i USA alltmer betraktades som Kominternagent och Stalins utsände fick han nu i Prag stå till svars för sina västkontakter. På tidningen förflyttades han ner till arkivet och drogs, efter gripandet av partiets generalsekreterare Rudolf Slansky i november 1951, in i den stora skådeprocessen i november 1952.

Utan att ta ställning om det fanns något fog för anklagelserna mot Slansky och hans 13 medåtalade, kan den som läser Otto Katz ”erkännande” konstatera att verkar helt orimligt. Spionpskykosen byggde bl.a. på fruktan i Moskva för att USA med Marshalprogrammets hjälp skulle rycka loss Östeuropa från östblocket och det fanns också ett antisionistiskt motiv, sedan Golda Meir ställt till skandal i Moskva genom att uppmana alla judar att utvandra.

Den som först värvat honom, sa Katz i sitt "erkännande" han, var George Mandel, fransk inrikesminister och en ryktbar antifascist, som mördats av Pétains milis i juli 1944.

I ett sista brev till president Klement Gottwald förklarade Otto Katz varför han hade erkänt sig skyldig till de groteska anklagelserna: genom att nämna vissa personer som Mandel ville han ge en ledtråd till hur anklagelserna skulle kunna motbevisas - om nu någon var intresserad av det (det var nu ingen). Han beskriver också i brevet till Gottwald med vilka medel han hade förmåtts erkänna. Bl.a. hade förhörsledarna hotat att arrestera hans hustru.

3 december 1952 avrättades den då 57-årige Katz, som överlevt så många farliga historiska skeenden. Han efterlämnade sin hustru och dottern Petra, som pluggade till jurist i Tyskland.

Stefan Lindgren




Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.