FiB

1 juli 2020

Årets bok korad


Jan Nybondas tvekar inte att utnämna Diana Johnstones memoarer till ÅRETS BOK, alla politiska kategorier. 

På de stora redaktionerna skulle Johnstones bok inte komma upp på listorna varken i den ena eller den andra kategorin. På engelska Wikipedia är artikeln om henne ingen beskrivning utan en direkt nidbild, skriver Jan Nybondas.

För Diana Johnstones vidkommande behövs ingen könsindelning, hennes memoarer är årets bok, alla politiska kategorier. Boken tillägnas kvantfysikern Jean Bricmont och det är väl för att det var han som uppmanade henne att ge ut sina rikhaltiga politiska minnesanteckningar.

DJ föddes 1934 i Minnesota och växte upp i huvudstaden Washington dit hennes föräldrar flyttade för sina tjänsters skull. DJ:s far blev en betydande funktionär inom Pentagon med insyn i planeringen av USA:s eventuella kärnvapenangrepp. Om detta skrev han kritiska memoarer som DJ först långt efter hans död lyckades hitta en förläggare till. DJ kom redan som tonåring i kontakt med Frankrike som skulle bli hennes nya hemland efter några års vistelse som vuxen i Minnesota. Något egentligt kvinnoperspektiv är inte bokens syfte, men vill man finna ett sådant ligger det i flytten till Paris. Som ensamförsörjande mor fann hon det lättare att slå sig ner där än i USA både för egen och dotterns del.

DJ betecknar sig själv som politiskt obunden observatör. Hennes främsta omsorg har gällt freden, tidigt medveten om sitt eget lands klandervärda roll att ständigt tillgripa krig för att främja sina intressen. Häri ligger hennes förtjänst speciellt för en europeisk publik. Redan från sina första steg som artikelskribent har hon genomskådat retoriken från Washington, eftersom hon känt till den sedan skolåren. Henne kunde fraserna inte lura. Hon är något äldre än den generation som gör uppror i Paris 68, vilket ger henne välbehövlig distans till politiken i Frankrike och Europa överhuvudtaget. Dessutom lyckas hon genom hela sin bana som analytiker placera sig på lagom avstånd från makten. Tillräckligt nära för att informeras men med visst avstånd för att inte förbländas.

Vietnam första etappen
Hennes skrivarbete förenas under perioder med medborgaraktivism. Vietnamkriget blir den första etappen på denna bana. I Paris går hon på fredsmöten och etablerar kontakt med vietnameser. ”Det tog inte lång tid att inse att de var mer civiliserade än vi”, skriver hon om dem som amerikansk press beskrev som farliga fanatiker och som militären tilldelade alla rasistiska tillmälen som kunde fästas på asiater.

De flesta centrala utvecklingslinjerna inom politiken från sextiotalet framåt finns beskrivna i DJ:s bok och det är en intressant men tyvärr föga upplyftande beskrivning. DJ vägrar att buga varken hitåt eller ditåt. Den starka vänstern börjar krympa och hamnar alltmer på villospår. DJ tar inte parti för någon men är mer benägen att känna sympati för den gamla ”konservativa” vänstern med kommunisterna i främsta ledet än för de nya moderörelserna som så småningom finner andra moden att fokusera på.

Många av den europeiska politikens kändisar beskrivs i föga smickrande ordalag. Röde Danny, Daniel Cohn-Bendit, centralfigur från 68 och sedermera medlem i EU-parlamentet och förespåkare för den tyska krigsinterventionismen karakteriseras som den evigt bortskämde upprorsmakaren för vilken uppkäftigheten är det roligaste som finns. Nära samarbetande med denne har vi gatuslagskämpen Joschka Fischer som blev utrikesminister efter att Die Grüne i Tyskland gjort en helomvändning från fredsparti till krigsparti under Jugoslavienkrigen.

Falsk filosof
Den nya franska filosofin övertygar henne inte och i dess utkant finns ett randfenomen som upprör henne särdeles mycket. Det gäller BHL, Bernard-Henri Levy som strängt taget inte borde betraktas som filosof överhuvudtaget men som lyckats förse sig med detta emblem och som det mediala Frankrike gjort till en centralfigur. Det paradoxala är att nästan alla genomskådar hans falskhet och trots det kan han påverka politiker ända fram till krigsinsatser som med Sarkozy i Libyen. En annan är filosofen Michel Foucault: ”med lätthet en av de otrevligaste personer jag någonsin träffat”.

DJ har en personlig ekonomi som hon måste vara uppmärksam på men hon har lyckats kombinera kravet att tjäna en slant med jobb på poster som ger henne bättre insyn. Hon jobbar vid AFP:s, den franska pressbyråns nattjour och börjar skriva ett eget nyhetsbrev till prenumeranter som känner henne till namnet, bland dem även Noam Chomsky. Nyhetsbrevet leder till ett kontrakt med den Chicago-baserade veckotidskriften ITT, In These Times, för vilken hon regelbundet skriver artiklar under en längre period. En av de sista etapperna i att säkra en dräglig utkomst blir jobbet som pressekreterare för den gröna gruppen i EU-parlamentet. Hennes främsta intresse var freden och speciellt de tyska gröna utmärkte sig som ett fredssträvande parti på 80-talet. När de gröna under Jugoslavienkrigen blir ett krigsparti lämnar hon sitt uppdrag.

Vänster i utförsbacke
USA lägger om sin politik efter nederlaget i Vietnam och undviker större direkta krigsinsatser fram till Sovjetunionens fall. Fram kommer satsningen på mjuk påverkan vilken kräver nya slagord, bland vilka den första är mänskliga rättigheter, som förment saknas i de länder som skall påverkas. Det är under Jimmy Carters presidentperiod. Denna politik är framgångsrik i att splittra den samlade opposition som fanns mot Vietnamkriget och utförsbacken för den europeiska vänstern tar sin början, för att utmynna i att centrala delar av denna börjar stödja den amerikanska krigspolitiken när den återigen tas i bruk efter 1990.

Förutom Frankrike kommer Italien och speciellt dess redan bortglömda stormiga 70-tal i fokus för DJ. Hon var sedan tidigare genom vänskapsband bekant med italienska förhållanden och fick efter kontraktet med ITT-uppdraget att särskilt bevaka Italien. Hon sammanfattar bl.a. med att konstatera att Italiens efterkrigstida historia hade blivit en annan om den amerikanska ockupationen inte hade ägt rum. Ockupationen var inte enbart fysisk i form av militärbaser utan än mer politisk med stöd och kontakter till Vatikanen, maffian, kristdemokraterna mm. Målet för USA var att med alla medel hindra att det stora kommunistpartiet PCI skulle komma i maktställning, även om detta klart hade deklarerat att de skulle bedriva sin politik inom den borgerliga demokratins ramar. 

Medan media har sörjt för att minnet av studentupproret i Paris fortfarande ihågkoms har den långt djupare och bredare vänsterkampanjen i 70-talets Italien glömts bort. Under denna splittras vänstern i ett antal fraktioner och man kan ana att vad som helst duger för USA såvitt det leder till en försvagning av PCI. Ett slags kulmen infinner sig 1978 då det finns planer på en koalition mellan PCI och kristdemokraterna. Om behjälpta eller inte av yttre makter, blir det de röda brigaderna som i praktiken går USA:s ärenden genom sin kidnappning och mordet på Aldo Moro, vilken hade varnats av USA att inte förhandla med kommunisterna om regeringssamverkan. Efter mordet läggs planerna på politisk samling åt sidan för gott och vänstern börjar försvagas.

Delade opinionen
Om Jugoslavienkrigen och landets upplösning har DJ skrivit en bok som även översatts till svenska, Dårarnas korståg. Hennes bok delade opinionen på ett sätt som sedermera har bildat mönster för den ”liberala” beskrivningen av interventionskrigen i Mellanöstern, fastän det när det begav sig framstod som något nytt. Interventionskrigen förenade förutom de egentliga förövarna, NATO antingen som helhet eller alliansens enskilda medlemmar, en bred opinion av krafter som tidigare inte bejakat krigiska interventioner. Det räcker med att nämna den tyska socialdemokratin och de tyska gröna som gick med i kriget mot Jugoslavien i strid med sitt eget lands grundlag. Endast invasionen av Irak splittrade den nya krigsfronten något men alla övriga interventioner har fått dess enhälliga stöd: Afghanistan, Libyen, Syrien, Ukraina, Jemen o.s.v.

När  man skriver så kompromisslöst som DJ leder det med dagens opinionsläge till att vänkretsen krymper. Det syns även i antalet utgivare som är villiga att publicera skrivna texter. DJ:s karriär är även historien om ett Väst där yttrandefriheten alltmer begränsas. Lättast för henne var det på 70-talet. Då kunde t.o.m. stora tidningar som Le Monde ge ut hennes artiklar. Efter att ITT i USA inte längre var intresserade, återstod endast de nya alternativa medierna. Men även bland dem har en gallring skett och flera av dem har valt interventionspolitiken framom det fria ordet. I Frankrike är hon helt blockerad.

En drygt fyrahundra sidor lång djupdykning i världspolitiken de senaste sextio åren. En bok man både kan rekommendera och gärna skulle se översatt till svenska.

Diana Johnstone: Circle in the Darkness, 2020. ISBN 1949762149, 9781949762143, SCB Distributors. 444 sidor.

Jan Nybondas


I Sverige har Drottningen av kaos utgivits av Karneval förlag (2016). och Dårarnas korståg av Hägglunds förlag (2004).


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.