FiB

3 augusti 2020

Har Kina vunnit?


Har Kina vunnit? (Has China won?) är titeln på en ny bok av Kishore Mahbubani (bilden).

Jan Nybondas recenserar.
Kishore Mahbubani kommer från Singapore dit hans föräldrar som var hinduer flyttade under den stormiga och våldsamma tudelningen av det brittiska imperiets Indien. KM har bakom sig en 33-årig karriär som diplomat, varefter han blivit akademiker, en av de mest kända från sin region. Lättast att bekanta sig med honom är att gå in på YouTube, där det finns ett antal intervjuer och debatter i vilka han medverkar.

Singapore var en av de första asiatiska ”tigrarna”, med en explosivt växande ekonomi som i hög grad drog nytta av amerikanskt kapital som såg Singapore som en språngbräda in till den växande asiatiska marknaden. Vad kan man således förvänta sig av en diplomat från en ministat som suttit i USA:s knä ? Som journalisten André Vltchek brukar påpeka finns det få regioner som legat mer under den amerikanska propagandans trumeld än just denna region i Asien. Och det kan inte förnekas, i vissa frågor har KM tagit omotiverade intryck av dessa manövrer. KM överraskar trots det med eftertryck fastän han i vissa hänseenden artigt tillskriver USA kvalitéer som kan ifrågasättas. Kritiken av USA:s politik är tung och argumenten drivs igenom med ett brett leende. Att på detta sätt ifrågasättas och utpekas direkt från business class, det kan svida mer än den mest ettriga kritik från politiskt radikalare kretsar. Och mycket riktigt, KM berättade om sin föregående bok som kom ut i London att inte en enda tidning där tog upp den för recension. Och det från en person som varit så korrekt att han fått samtala med Kissinger i enrum och som kan besöka de renommerade amerikanska universiteten när han så önskar.

Ett av KM:s kära teman är ASEAN-samarbetet som blivit en framgångshistoria utöver förväntan. ASEAN omfattar länderna i Sydostasien från Filippinerna och Vietnam i ost till Indonesien, Thailand och Malaysien, ett samarbetsblock med fler invånare än EU. Sina senaste böcker har han ägnat relationen mellan Kina och USA, väl bekant som han är med bägge länderna – med Kina sedan fyrtio år tillbaka. KM kan kortast beskrivas som stolt asiatisk geopolitiker. Han står upp för folken i sin region och omotiverade påhopp på dessa leder till skarpa kontringar. Asien är på väg att återerövra sin plats i historien, de senaste tvåhundra åren av västlig kolonialism och dominans har varit ett ovälkommet mellanspel. Hur kan ledare från en stat som grundades för tvåhundra år sedan göra anspråk på att agera läromästare åt ett flertusenårigt rike ? Det är löjeväckande.

Bokens upplägg är i formen av argument dels kring frågan om Kina redan vunnit titeln ledande ekonomisk makt och dels råd till ledarna i de bägge stormakterna om hur en konflikt kan undvikas och ett samarbete etableras till allas förmån.

Även om KM inte säger det rakt ut framgår det redan av bokens titel att med de snabba framsteg som Kina gjort och den rad av självförvållade problem som alltmer tynger USA är det den sistnämnda som har större utmaningar att klara av om de vill hävda sig under de kommande decennierna. USA försöker påtvinga sina värderingar och sin samhällsmodell på resten av världen medan Kina saknar sådana ambitioner. När USA försöker vinna asiatiska länder över till sin sida genom att spela på det kommunistiska hotet leder detta ingen vart, eftersom dessa inte upplever något sådant. Däremot är de medvetna om Kinas ekonomiska framsteg som en utmaning som de måste förhålla sig till.

KM påpekar att den fattigare hälften av USA:s befolkning fått det sämre de senaste trettio åren, en trend som kommer att leda till interna slitningar om den inte korrigeras. USA:s infrastruktur byggdes ut på 50-talet och börjar på många sätt vara underdimensionerad och omodern. Istället för att se om sitt eget hus har USA slösat biljoner på resultatlösa krig framförallt i Mellanöstern och fortsätter med att lägga ut allt större belopp på omotiverade rustningsprojekt. Det är stora omprioriteringar som krävs, samtidigt som den ideologiska självrättfärdigheten, exceptionalismen och övertygelsen om den egna dygdigheten, gör sig bred i de flesta kretsar över partilinjerna. För att inte få dörren smälld rakt i ansiktet måste KM gå varligt fram i sin argumentering och förklara för amerikanerna att möjligheterna finns. För européer som vill läsa mellan raderna och kombinera detta med sina egna iakttagelser ser nuläget ut som att USA kommer att halka efter och detta i ett accelererande tempo. Risken för destruktiva tilltag kan inte uteslutas som ett utslag för ett krympande herravälde.

Kishore Mahbubani: Has China Won ? 2020. 310s

Jan Nybondas




Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.