FiB

5 september 2020

Hyllning till Jan Guillou


TV-serien om Jan Guillou blev - delvis oavsiktligt - en hyllning till den nu 76-årige författaren.

Till och med Expressens KGB-avslöjanden har vi det här laget runnit av honom och framstår som ett ganska lågt försök att komma honom till livs.


Personligen har jag aldrig tillhört Jan Guillous mest devota fans. Men jag har alltid respekterat honom för hans rakryggade hållning i IB-affären och en rad andra frågor.

Han har just det obändiga civilkurage som en journalist måste ha om han/hon ska göra avtryck i de större samhällsfrågorna.

Okej, han blåste Bratt. Print and be damned. Sådan är ju journalistikens lag, att lojaliteten till läsarna - och sanningen, slår ut alla andra lojaliteter.

En del recensenter har hånat hans "hang-up" på Expressen. Men den är ju 110 % befogad. I över 50 år har han angripits med åtskilliga slag under bältet av den tidningen. När Expressens kulturchef Karin Olsson påstår att dessa tasksparkar skett av idel välvilja bara vittnar det om den nedärvda, ingrodda oförmågan till självkritik. "Det sitter i väggarna", hann Guillou säga. Eller sa han "...i ägarna"?

Min respekt för Guillou växte under programmens gång. När han berättade om varför vänskapen med  Staffan Heimersson och Leif G W Persson tagit slut anar man att Guillous position på barrikaderna också krävt sitt pris, en självvald isolering. Men å andra sidan verkade han ju i båda fallen ha haft goda argument.

Jag gillar hans kommentar om "naturlig" höger och nyrik, vulgärhöger som är ute i spalterna och gapar om skattetrycket.

För flera generationer kommer Guillou att förbli en förebild, just för att han i det avgörande ögonblicket stod fast. Nej, det var inte spioneri att avslöja en hemlig och olaglig underrättelsetjänst riktad mot det svenska folket.

Det övertrumfar i stort sett all kritik man kan uppbåda mot Guillou i underordnade frågor, såsom programmakarnas fåniga försök att nita Guillou som någon sorts misogyn eller rasist.

I dagarna utkommer hans nya roman "Slutet på historien". Jag tar titeln som en ironi över Francis Fukuyamas förhastade utrop 1992. Fukuyama fick ju fel. Historien fortsätter och Expressen har ingen anledning att andas ut.

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. Jag skriver under Stefans bedömning till alla delar.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.