FiB

27 augusti 2010

Använd C-17-planen för hemfärden!

Den rödgröna oppositionen tycks ha missat en sak. Genom det
samarbete med Nato om transportflyg som Sten Tolgfors
tvingat in Sverige i och som kommer att kosta de svenska
skattebetalarna totalt 6 miljarder kronor så kan
tillbakadragandet från Afghanistan gå på några timmar, högst
några dygn.

Ett C-17-plan har kapacitet att lasta 72 ton. Officiellt
rekommenderas max 162 passagerare (med utrustning) men
flygningar med 500 man har förekommit.
Äntligen skulle Sverige kunna ha verklig nytta för dessa
gigantiska flygplan.
Så varför dra ut på processen i tre år?
/Stefan Lindgren

Förnuftets (del)seger?

De rödgrönas besked att återtåget från Afghanistan ska ske
2011-2013 kommer inte en dag för sent.

Det innebär att Sverige ÅTMINSTONE kommer att gå i takt med USA
och inte i något sorts Napoleonkomplex skulle stå kvar ensam
på kommandobryggan när Nato-projektet går till botten.


Men de rödgrönas besked är samtidigt en fortsättning av den
imperialistiska politiken. En blodig ockupation ska fortsätta med
meningslösa tre år och minst 6 000 civila döda.

Vänsterpolitik?

Om reträtt är rätt medicin - och det är det - så varför inte nu?
undrar talibanerna på sin hemsida. Var är logiken? Vad ska hända
under de här tre åren som är så viktigt att det motiverar en
förlängd pina?

Risken är också att den ökning av den civila hjälpen som de rödgröna
tänker sig kommer att präglas av den nuvarande MILITÄRA strategin.
Inte av CIVILA behov.

Texten till överenskommelsen talar också ett erbarmligt imperialistiskt språk.
http://www.rodgron.se/nyheter/rodgron-overenskommelse-om-afghanistan/

Ingenstans minsta erkännande av att kritiken av Afghanistanockupationen varit
berättigad. Innehållet tar oss tillbaka till ruta 1, retoriken från det enhälliga
riksdagsbeslutet 2001.


Stefan Lindgren

24 augusti 2010

Sanningen om kriget är sexanklagelsernas första offer

Nja, jag sköt kanske från höften i mitt förra inlägg om fallet Assange.

Kanske var det inte flickorna som fick pengarna, utan polisen som läckte till Expressen.
"Våldtäkten" är redan avskriven och uppgifterna om "ofredande"
hänger än så länge i luften, även om djungeltelegrafen smattrat fram vem
anmälaren är
(http://www.newzglobe.com/sv/artikel/20100824/s-kvinnans-hamndlista).

Lika viktigt som att korrekt utreda flickornas anklagelser är att ta
reda på hur oskicklig hantering orsakat Assange en skada som sannolikt
består även om han frias från alla misstankar.

Det sjuka är att även ogrundade anklagelser kan överrösta publiciteten
kring krigsförbytelser begångna av de utländska trupperna i Afghanistan,
en publicitet som bara knappt höll på att komma igång.

"Krigets första offer är sanningen" hette Knightleys bok från 1977. Nu
kan vi lägga till:

Sanningen om kriget är sexanklagelsernas första offer.

Stefan Lindgren

23 augusti 2010

Utländska trupper skyddar hajarna


Tidskriften Time uppmärksammade omslag på den afghanska kvinnan Aisha
som fått näsan bortskuren av sin svärfar för någon påstådd försyndelse
hade rubriken "Vad händer om vi lämnar Afghanistan?"

Time ville därmed säga att det skulle bli fler fall som Aisha om de
utländska trupperna lämnar landet.


Det påståendet är obevisat. Däremot vet vi att en rad negativa tendenser
har tilltagit med ockupationen. Brudpriserna har skjutit i höjden och
därmed ökat tvånget mot unga kvinnor, vilket lett till självstympning och
självmord. Böndernas utarmning har gjort döttrarna allt viktigare som
kapital.

Klyftorna i samhället mellan en makt- och sexhungrig elit och ett hungrande
folk inbjuder till exploatering. (En man som brukar vara tolk åt Carl Bildt ringde
mig en gång från Kabul och beställde ett parti Viagra från Sverige - jag tvingades
göra honom besviken.)

Den afghanske journaliusten Quraishis dokumentärfilm om de
dansande pojkarna i Afghanistan är ett exempel.
Från början har kanske seden att spöka ut vackra pojkar i kvinnokläder
och låta dem dansa inte varit märkligare än vårt intresse för dragshow
eller kastratkörer. Men med pengarna har det utvecklats till
homosex- och slavhandel.

Märkväl att batje bazi (lek med pojkar) var förbjudet under talibanerna. Så vem bär
skulden för det tilltagande missbruket? Naturligtvis ALDRIG ockupanterna.

Sexhandlaren Dastagir säger att han inom en timme kan inkalla ett hundra
polismän. Det är ur samma poliskår i norr som den svenska ISAF-styrkan
beskyddar och står som garant för.

Sannolikt lever han och tusentals andra hajar gott i skyddet av de
utländska trupperna. Dra hem de svenska trupperna från Afghanistan.
Satsa på bistånd som ger jobb, bostäder och skolor.

USA krigar varje år bort 7,2 gånger landets BNP. Lämna Afghanistan
i fred och det kan bli ett rikt och dynamiskt land. Även utan allmosor från väst.

Bara häromveckan upptäcktes en oljereserv som skulle kunna täcka
Sveriges behov i 250 år.

Stefan Lindgren

21 augusti 2010

Sexanklagelser som vapen

Åklagare Eva Finné har i rättan tid desarmerat attacken mot Julian
Assange. Anhållan upphävd, Assange är inte längre misstänkt.
Finnés beslut kyler ner frågan. Uppgifterna om att det skulla handla om
ett ofredande och ett försök till våldtäkt, men ingen fullbordad
våldtäkt ska utredas i vanlig ordning. Att dessutom flickorna samordnat sina
anmälningar och dessutom har sprungit till Expressen sänker trovärdigheten.
Stefan Lindgren

Utan bevis är Assange oskyldig

Julian Assange misstänks för våldtäkt.

Man måste utgå från att anklagelserna är osanna, tills annat bevisats.

I ett sådant här fall finns dessutom extrema risker för provokationer.

Se hur den amerikanske polisen snärjde förre vapeninspektören Scott
Ritter, som både 2001 och 2009 anklagats för sexövergrepp. I det första
fallet friades han. I det senare fallet, som fortfarande pågår, var
"sexoffret" en kvinnlig polis som kontaktat Ritter på Internet och gett
sig ut för att vara sexhungrig 15-åring.

Stefan Lindgren

18 augusti 2010

Jämlikhetens osynliga hand

Adam Smith är verkligen inte den ekonom som många moderna liberala
ekonomer hävdar. På ett ställe som Smith använde uttrycket
"osynlig hand" på ingriper denna för att korrigera den ojämlika marknaden.

I Wikipedia, detta halvbildningens nya Schlaraffenland, kan man läsa:

"Den osynliga handen är ett begrepp som myntades av Adam Smith. I
Nationernas välstånd identifierar denne en viktig marknadsekonomisk
princip - att en individ som handlar till nytta för sig själv också
indirekt handlar till nytta för samhället eller kollektivet. Smith
kallade denna princip för den osynliga handen (the invisible hand). Han
eftersträvar endast egen vinning, och han leds, som i så många andra
fall, av en "osynlig hand" att gynna ett mål som inte varit någon del
av hans syfte. Inte heller är det alltid till samhällets nackdel att
detta inte varit någon del av hans syfte. Genom egennyttan gynnar han
ofta samhället mer än när han verkligen eftersträvar detta. Jag känner
inte till att särskilt mycket gott någonsin åstadkommits av de som
driver handel till samhällets gagn. (ur Nationernas välstånd)

Wikipedia fortsätter med en egen "objektiv" analys av citatet::

Smith framhöll att det är bagarens egennytta vi har att tacka för att vi har
bröd på bordet, inte hans människokärlek. Självintresse, konkurrens,
utbud och efterfrågan i samverkan hjälper till att reglera marknaden,
vilket ligger till grund för laissez faire."

Detta är intellektuellt bedrägeri och förfalskning.

Adam Smith använde uttrycket "invisible hand" tre
(3) gånger i hela sin produktion som omfattade över en miljon ord.

Första gången var i "History of Astronomy" där han använde uttrycket
för att beteckna romarnas hedniska och vidskeplig tro på guden Jupiters
allmakt.

Andra gången var i "Moral Sentiments" där den "osynliga handen"
har en diametralt motsatt innebörd mot vad dagens 25-öresliberaler tror.
Smith konstaterade där att feodalherrar tenderade att dela upp
produktionsresultaten mellan sina trotjänare och arrendatorer i ungefär
samma proportioner som om marken varit jämnt fördelad. Den "osynliga
handen" verkade för att korrigera marknaden i jämlik riktning!

Tredje gången den "osynliga handen" nämndes var i "Wealth of Nations" (På
svenska "En undersökning av folkens välstånd - dess natur och orsaker",
publicerad av Gleerups förlag i Lund år 1909).

Citaten ovan i Wikipedia ger en stympad och missvisande bild av hur
han använde uttrycket där.

Uttrycket förekommer där Adam Smith diskuterar ett mycket specifikt
problem, nämligen varför många köpmän vid "lika eller nästan lika
profiter" föredrog den inhemska handeln framför handeln med kolonierna
på andra sidan Atlanten. Förklaringen var förstås riskerna som den
översjöiska handeln var förknippad med. Utan att dessa köpmän hade för
avsikt att stödja de inhemska näringarna hade de letts av en "osynlig hand"
att göra det.

Här min översättning av det som så följer:

"Förvisso strävar han i allmänhet inte efter att främja det allmännas intresse
och han vet heller inte hur mycket han främjar det. När han föredrar
att stödja det inhemska framför det utländska näringslivet tänker han
bara på sin egen säkerhet och genom att styra detta näringsliv så att
dess produktion kan bli av största värde eftersträvar han bara sin egen
vinning och i detta leds han, som i så många andra fall, av en osynlig
hand att främja ett syfte som var en del av hans avsikter".

Om man läser om detta och ställer sig frågan VAD den osynliga handen leder vår
köpman till att göra, måste svaret bli: INTET.

Ingenting som han inte redan bestämt sig för av sitt eget intresse.

De som i dessa rader sett en fundamental princip för marknadsekonomin övertolkar grovt
texten.

Om man betänker att en klassiskt bildad engelsman vid den här
tiden omgavs av massor av "osynliga händer" är det märkligt att inte
fler smög sig in i Smiths texter. Han hade flera exemplar av Homeros
Illiaden i sitt bibliotek, där det finns osynliga händer, liksom hos
Horatius, Ovidius, Shakespeare… för att inte tala om Jobs bok 34:20 och
andra ställen i Bibeln.

Emma Rothschild, den forskare som lagt ner störst möda på den här punkten,
menar att mot bakgrund av alla osynliga händer som spökade i Smiths
samtid måste denna osynliga hand - som fick
en köpman att göra vad han i alla fall skulle ha gjort - ha tett sig
som "ett ironiskt skämt".

Ytterligare ett bevis för att Smith inte fäste minsta vikt vid sin "osynliga hand"-metafor
är att ingen i hans samtid eller följande sekel kommenterade den. Vare sig Ricardo, Mill
eller Marx nämnde den.

Först den liberala 1900-talsgurun Friedrich von Hayek (död 1992) "upptäckte" Smiths
"osynliga hand" och gjorde den till första approximation av sitt eget tema
"spontan ordning".

Stefan Lindgren

Se Emma Rotschild i American Economic Review 84(2):319-22 och i
boken "Economic Sentiments" (Harvard 2001). Här har jag tagit genvägen "Adam Smith
and the Invisible Hand: From Metaphor to Myth", Econ Journal Watch maj
2009, s 239-263.

14 augusti 2010

Liberalismens död

 Svante Nycander drog den 18 juli igång en trött sommardebatt om varför
liberalismen är så svag i Sverige. Hans version gick ut på att den
akademiska marxismen hade parkerat sig på liberalismens rättmätiga
plats, en rätt primitiv konspirationsteori som inte förklarar varför
liberalismen inte kunde hålla stånd. Antagligen måste man anlägga ett
mycket bredare synsätt.

Liberalismen bar upp de amerikanska och franska
revolutionerna. John Acton, en Cambridgehistoriker verksam redan före
det förra sekelskiftet, skrev "Revolution eller som vi säger liberalism"
i en berömd formulering. "Det moderna framåtskridandets metod var
revolution" och i en annan föreläsning talade han om "de allmänna
idéernas ankomst som vi kallar revolution".

Liberalismen hade då ännu inte förspillt sina möjligheter att radikalt
förändra samhället, att vara en ny kraft som representerade
rationalismens inträde på bred front. Maskin- och teknikerans
motsvarighet inom politiken. Tron på för
ändring och förnuft som progressiva krafter.

Men under 1800- och det tidiga 1900-talet förbrukade liberalismen sin revolutionära
potential och blev överallt en konservativ kraft.

I USA gick en stor del av det tidigare liberala etablissemanget
öppet över till konservatism. Kapitalismens återvändsgränd
(30-talskrisen) och fruktan för de socialistiska revolutionerna gjorde
liberalismen reaktionär.

Hos en av den sena liberalismens mest välformulerade företrädare,
professor Karl Popper, fanns fortfarande en förnuftstro, men den
gjorde till stor del halt inför allt som kunde hota det
bestående.

Popper förkastade alla "program och idéer" och föreskrev
etappvisa förändringar som den enda möjligheten. Tillåtna mål var endast
"konstitutionella reformer" och "inkomstutjämning", två mål som även de
idag, ett halvsekel senare, antagligen skulle göra många av dagens
liberaler skräckslagna.


Av professor Actons ekvation "revolution = liberalism =
idéernas herravälde" bidde en försagd och nostalgisk teoretisk
liberalism, som inte längre orkar upp på några barrikader.

Istället för framstegstro har framtiden blivit
liktydigt med diverse oroande nymalthusianska skräckscenarier.
Rationalismen trängs tillbaka av nya former av mysticism, religion och
ödestro.

Här finns säkert också en materiell faktor - i och med att
västekonomierna blir allt mindre producerande och alltmer parasitära

upphör gradvis också produktionens rationalism att återverka på
samhället. Förnuftet "outsourcas" med produktionen till tredje världen.

De mänskliga fri- och rättigheterna har till stor del
övergivits av liberalerna och överlåtits som slagnummer åt de västliga
propagandamaskinerna i krig mot "ondskans axelmakter", vilka de nu är
för stunden.

Bara rätt marginella grupper arbetar för att faktiskt hävda
dessa traditionella rättigheter när det verkligen gäller. Så länge
"liberaler" är likgiltiga för att människor massakreras i Afghanistan i
de västliga friheternas namn eller påstådda terrorister fängslas utan
rättegång, deporteras i hemlighet, torteras i länder där gärningsmännen
är oåtkomliga för rättvisan; så länge "liberalismen" inte försvarar
människors frihet är den död.

Dess ursprungliga mål, franska revolutionens
mål som Tocqeville formulerade det - "tron att det eftersträvansvärda
var att ersätta det komplex av traditionella vanor som styrde dagens
samhällssystem med enkla, elementära regler som byggde på det mänskliga
förnuftet och på naturens lagar" - är fortfarande relevant, men posten
som bärare av dessa idéer måste dessvärre tills vidare förklaras ledig.


Stefan Lindgren

PS. Det mesta i ovanstående är jag skyldig E. H. Carr
"Vad är historia?" (1961) och källhänvisningar till citaten finns där.

11 augusti 2010

General-sekreteraren talar

General-sekretare Thorbjörn Pettersson har uttalat sig igen.
Han sa i Ekot 10 augusti att när FN rapporterar en
fördubbling av de civila dödsoffren "måste vi komma ihåg hur
det var under talibanerna".
Denne man som nu svingat sig upp från posten som kassör i
Folkpartiet till general-sekretare i Afghanistankommittén
och nu snart ambassadör i Kabul saknar uppenbarligen sinne
för proportioner.

Det groteska är ju just att situationen för allt fler
afghaner idag ter sig sämre än på talibanernas tid. Annars
skulle väl inte allt fler i tysthet hjälpa motståndet.

De båda svenska officerare som dödades i Afghanistan
tidigare i år dog ju för att till och med deras egna
samarbetsmän i den afghanska poliskåren i lönndom stöder
motståndsrörelsen. En afghansk polischef har dömts till 5
års fängelse, en annan är på flykt och en tredje är skjuten.

En afghansk flyktingfamilj säger till mig: Under talibanerna
hade folk i alla fall bröd. Många har inte det idag.

Studera de två bilderna från Kabuls utkanter ur senaste
Newsweek. Ett flyktingläger på talibanernas tid och samma
läger idag - proppfullt.

Visst råkade människor i kläm under talibanstyret - och just
den här familjen tvingades fly. Men nu handlar det om ett
systematiskt våld av 40 utländska arméer, däribland världens
mäktigaste - dagliga flygbombningar (som av någon anledning
inte alls nämndes av Ekots Bengt Therner), utomrättsliga
avrättningar och försvinnanden (se Wikileaks!)
och det dagliga förtryck och förnedring som en utländsk
ockupation innebär.

Av Wikileaks framgår att Svenska Afghanistankommitén vid
flera tillfällen avlagt "rapport" till den amerikanska
krigsmakten. Vilken generals sekreterare är Pettersson?

Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

9 augusti 2010

Okristet krig missionärernas öde

Att kristna missionärer gör klokt i att undvika Afghanistan
bör ha framgått inte bara av de senaste dagarnas händelser.
För ett par år sedan var det koreanska missionärer som togs
som gisslan, vilket ledde till att Sydkorea avbröt hela sitt
krigsdeltagande.

Går man tillbaka i historien ska man finna att det har
funnits en kristen minortitet i Afghanistan, en minoritet
som dock krympt för varje gång landet har anfallits av s k
kristna länder (britternas tre krig 1848-1919).

Idag torde nestorianerna vara i det närmaste utdöda i Afghanistan.
Den enda kristna kyrkan i Afghanistan är ett kapell som
tillhör Italiens ambassad. Det beror på att Italien efter
Rödsryssland var det första land som 1919 erkände
Afghanistans självständighet och emiren frågade italienarna
hur han kunde tack dem. Jo, med ett kapell...

Under talibanstyret var det hinduer i Afghanistan som ett
tag fick det hett om öronen sedan Indien officiellt antagit
antiafghanska ståndpunkter. Och inte har det blivit bättre
för att Indien under täckmantel att "bekämpa den islamska
fundamentalismen" hejar på USA:s krig i Afghanistan och
mot ärkefienden Pakistan.

Historiskt sett har toleransen i Afghanistan varit stor.
Ismaeliterna, som i andra muslimska länder avrättats som
kättare, har varit tolererade - och väl ansedda.

Om det fanns 5 000 afghanska judar efter andra världskriget,
fanns det bara tio personer kvar efter Sovjets ockupation,
och idag två, Zablon Simintov och Isaak Levy.

Hur som helst, att skylla på afghanerna att religiösa
minoriteter får det allt svårare är orättvist. Missionärerna
bör hålla sig borta från landet till den dag de inte
uppfattas som ombud för en ockupationsregim.

Om de verkligen är kristna bör de lägga ner all sin möda för att
stoppa ett omänskligt krig som ofta framställs som ett
kristet krig.

Stefan Lindgren

7 augusti 2010

Gurgel om Gergel

Om man köper ett färskt exemplar av Jan Guillous "Ordets makt och
vanmakt" (som man köpte redan i fjol) kan man få ta del av hans 82 sidor
långa kommentar till "spionavslöjandena" om honom.

Guillou smular sönder anklagelserna men att vänta sig att Pressens
opinionsnämnd skulle fälla Expressen och unisont hylla de otadliga
IB-avslöjarna verkar väl naivt.

Det är väl klart att man föredrar att om möjligt sätta åt Guillou.


Guillou kan ge svar på tal. Men en fras får jag inte ur huvudet.
Vad är det Guillou säger när Micke Ölander avslöjar att han
känner till Guillous kontakter med KGB-mannen
Gergel?

Jo, Gergel säger han... "Det var han som bland annat härjade runt bland
FNL-arna, KGB var ju besatt av tanken att FNL-rörelsen var maoistisk..."
"...härjade runt bland FNL-arna...". Guillou är mig veterligen den ende
FNL-are som haft kontakt med KGB eller någon annan KGB-man för den delen.
Att KGB skulle vara "besatt" av tanken på att FNL-rörelsen var maoistisk
är inte särskilt troligt.

De visste mycket väl att personer kring Marxistiskt Forum (startad 1965),Clarté
(KKP-orienterad sedan 1964/65) och KFML (startad 1967) hade ett
dominerande inflytande över DFFG,

Vilket i och för sig inte innebar att DFFG blev "maoistiskt" - snarare
tvärtom: ett mönster av enhetsfrontspolitik, som inte överträffats vare
sig förr eller senare i Sverige.

Men det fanns med andra ord inga hemligheter om "maoisterna" i DFFG som
någon Gergel kunde ha fikat efter. Ville ryssarna veta något om DFFG
kunde de bara fråga sina vietnamesiska vänner.

I DFFG:s studiematerial som vem som helst kunde köpa beskrevs Sovjet som
"socialimperialistiskt" och efter Tjeckoslovakienockupationen gjorde
ledande DFFG-are mycket tydliga fördömanden.

Själv hade jag varit med och startat Örebro Vietnamkommitté 1964. 1965
startade de ledande personerna där en Clartésektion sedan ledande
Kina-orienterade clartéister (Sköld-Peter Matthis, Gunnar Bylin, Peter
Lorentzon) besökt Örebro, just hemkomna från Indonesien där en miljon
kommunister massakrerats.

Nej, några KGB-agenter som härjade runt i FNL-miljöer såg jag aldrig
till och hörde aldrig talas om.

Där får Guillou tala för sig själv. Det är möjligt att han, som kommit
med i Vietnamrörelsen några år efter starten hade mera
illussioner om/sympatier med Sovjetunionen än vi andra och att han
därför inte riktigt förstod hur potentiellt skadliga hans kontakter var.
En helt annan sak är att många av oss på KFML/SKP-kanten så småningom
kom att omfatta en syn på Sovjet som ett lika stort ont som
USA-imperialismen.

Vi kunde inte förutse Sovjetunionens sammanbrott, som visade att
"ondskans imperium" (Reagan) var en koloss på lerfötter. Och när Sovjet
gick i graven och upphörde att existera som motvikt till
USA-imperialismen fick det en rad negativa verkningar för världsfreden.
I diskussionen om världshistorien hamnar jag idag ofta i den paradoxala
situationen att behöva försvara ett Sovjetunionen som inte längre finns,
och som vi, som då var unga, men födda på betryggande avstånd från andra
världskriget, bekämpade med ungdomlig glöd så länge det existerade.

Hur som helst finner jag att Jan Guillous spontana svar till Ölander
vilseledande. Att aktiva journalister är intressanta för KGB i största
allmänhet är välbekant, men det var knappast för någon FNL-knapps skull
man försökte värva Guillou.

Guillous FNL-anknytning kan kanske ha påverkat historien på ett annat
sätt. Till skillnad från andra journalister med Sovjetkontakter
(Rickard Schwarz) blev Guillou inte varnad av Säpo. Rickard Schwarz har
i en uppsats berättat om hur det gick till i hans fall och han är säkert
inte den ende.

Men allt gurgel om Gergel kommer säkert att lägga sig när Guillou är tillbaka
på banan igen.

Han arbetar med en ny roman som ska ta sin början vid den kenyansk-
tanzanianska gränsen i september 1914. När första världskriget startade...
 
Stefan Lindgren

3 augusti 2010

Östros och matematiken

Thomas Östros anklagar regeringen för att räkna fel om oppositionens
försvarsbudget. 2 miljarder, inte 5 miljarder är de rödgrönas bantningsförslag.

Det torde motsvara kostnaden för Sveriges krigföring i Afghanistan.
Officiellt kostar den 1,3 miljarder, men det är bara "särkostnaderna"
och exklusive priset för Sveriges deltagande i Nato:s C-17 projekt.

Det finns alltså ett sätt att spara 2 miljarder UTAN ATT DET ALLS BERÖR
SVERIGES FÖRSVARSFÖRMÅGA.

Om Thomas Östros vill vinna valet bör han upplysa väljarna om detta.
Annars kan han hälsa hem. Eller dra till USA, som "vallokomotivet" m/Lilliput,
Thomas Bodström planerar göra efter ett valnederlag.

Stefan Lindgren