Där läsplattan går in, går vettet ut

Jag tror inte på läsplattorna. Av flera skäl.
För det första har ingen läsplatta ännu uppnått den tydliga
kontrast som den tryckta boken har. En bakgrundsbelyst skärm
har den, men den är farlig att läsa på i det långa loppet
(makuladegeneration är en av vår tid stora folksjukdomar).

För det andra gäller principen att det man inte läser med
penna i hand, det har man inte läst. Det går ut ur huvudet
lika snabbt som det går in.
Experter på kognition kan säkert styrka det magiska samband
som finns redan hos spädbarn mellan hand och hjärna. Ett
aktivt läsande med penna i hand (förstrykningar,
understrykningar, egna kommentarer, anteckningar och
kommentarer) gör att man tillägnar sig, erövrar texten.
På läsplattorna kan man inte anteckna, inte ens stryka för.
För det tredje måste den som vill lära för livet också ha
permanent tillgång till de texter han har läst. Man måste
bygga upp ett eget bibliotek. Delvis kan man naturligtvis
förvara texterna digitalt.
Men den e-bok jag lånat på nätet utplånas automatiskt efter
en tid. Visserligen kan man med programmet Gadwin lura till
sig en utskrift av någon enstaka sida, men den blir inte
bekväm.
Slutsatsen blir att läsplattorna är till för tomt tidsfördriv.
Den som vill ägna sig åt sådant, varsågod. Men pracka inte
på ungdomar och intet ont anande dåliga läsvanor.
Den nya Ipaden har många lockande funktioner, men att läsa
böcker på den lider av samma svagheter som att läsa böcker
på en laptop eller bordsdator.
Nån annan gång ska jag ta upp ljudböckerna som är ett
fantastiskt komplement till pappersboken och inte alls har
samma nackdelar som läsplattorna.
Stefan Lindgren

Carl Bildt idag

Utrikesminister Carl Bildt uttalar sig i Dagens Nyheter 29
januari 2010 och har synpunkter på vilken författning
Afghanistan bör ha.
Med vilken rätt och i vilken egenskap har den svenske
medborgaren Carl Bildt synpunkter på det som bör vara varje
självständig stats prerogativ?

Bildts uttalande blottar den unkna kolonialism som döljer
sig i Afghanistanfrågan. Precis som Sovjetunionen trampade
på Afghanistans suveränitet betraktar dagens höga herrar i
Bryssel och Washington detta land som en dörrmatta, där de
vanemässigt skrapar av sig sina senaste åsikter.

Ser inte riksdagens ledamöter detta? Förstår man inte att en
elementär förutsättning för att lösa Afghanistankonflikten
är att omvärlden betraktar detta land med den respekt som
varje suverän nation förtjänar.

Afghanistan har aldrig varit en koloni och är en
kulturnation med åtskilliga tusen år på nacken, alltså inte
något "territorium" som ska civiliseras av oss med vår i
jämförelse korta civilisationshistoria.

Carl Bildt demonstrerar gång på gång att han har en
dagordning som inte ens kan sägas följa Vita husets utan
går längre. När både president Obama och presidet Karzai
vill diskutera tidsramar för den utländska ockupationen,
motsätter sig Carl Bildt, minister i ett formellt
alliansfritt land, detta.

Detta är något oerhört. Bildt håller på att skriva in som
den som genfört den största svenska devalveringen i
historien. Inte Bengt Dennis 500 procent. En total massaker på
200 års fredlig utrikespolitik.

Med vänlig hälsning
Stefan Lindgren
vice ordförande Afghanistansolidaritet

PS1. Efter att detta inlägg postats kommer beskedet att Karzai
nu talar om att ockupanterna måste stanna i 15 år, tidigare
har han nämnt andra datum. Alltsammans liknar ett spel för
galleriet - där det ockuperade landet står på knä och bönar
ockupanten. Stanna längre! Motvilligt låter sig Pentagon till
sist övertalas.

PS2. Edward Hoppers  tavla från 1960 "People in the Sun" beskriver
väl den sortens säkerhet som Bildt & Co bygger. Man flyttar om
stolarna på övre däck. Ombord på Titanic.

Ett ensamt segel skimrar vitt

Ett ensamt segel skimrar vitt
i havets blåa dis.
Vad söker det i fjärran land?
Vad flyr det från där hemma?

Vågorna spelar - vinden viner
Masten kröks och knarrar
Inte är det lyckan det söker
och inte är det lyckan det flyr!

Över azurblå vatten,
under gyllene sol
en upprorsande ber om storm,
som om i stormen funnes frid!



En dikt av Michail Lermontov (1832) i min tolkning. På bilden Lermontovs
manus och teckning. Det ryska orginalet är rimmat men jag har offrat rimmen
på ordalydelsens altare.

Stefan Lindgren

Censuren på Google

Som några av er vet har jag och några vänner startat
Nyhetsbanken som ett alternativt nyhetsmedium. Hittills har
det dock misslyckats att få Google att registrera
Nyhetsbanken som nyhetsmedium.

Detta trots att "alla" är med där, t.ex. "Nationell idag".
Idag fick jag ett brev från "Google team" som lyder så här:
Hi Stefan,
Thank you for your note. We reviewed your site and are unable to include
it in Google News at this time. We don't include sites that are written
and maintained by one individual. We appreciate your taking the time to
contact us and will log your site for consideration should our
requirements change.
Thanks for your interest in Google News.
Regards,
The Google Team
Jag svarade dem att det finns medier under Google News som
inte har en enda medarbetare, är helt elektronisk genererade
med lånat material från andra sajter. Nyhetsbanken drivs av
en liten förening, Föreningen för oberoende journalistik.
Men den är inte "written and maintained by one individual".
Googles beslut som naturligtvis inte kan överklagas andas
censur.
Du som gillar idén med Nyhetsbanken, hjälp oss genom att
skicka nyhetsartiklar till oss och bredda medarbetarkretsen.
Länka gärna till nyhetsbanken och citera oss fritt.
red@nyhetsbanken.se
Stefan Lindgren

Fakta vederlägger Bratts skräckscenario

17 december intervjudades Peter Bratt i tidningen Resumé under rubriken:
"Vi kunde fått 5-7 års fängelse".
"– Ifall KGB-relationen kommit fram i samband med IB-affären hade vi
fått 5-7 års fängelse hela bunten. Det är hänsynslöst att han gav sig in
i detta då han visste att han kunde kan bli avslöjad när som helst.

"Han var en mycket erfaren KGB-agent och Säpo tappade bort honom på väg
till mötet, fortsatte Bratt i intervjun. "Ifall Säpo hade lyckats följa Gergel är det inget snack om
att vi hade fått 5-7 års fängelse allihopa, säger Peter Bratt.

Att Jan Guillou hellre talar om harmlösa rapporter om Centerns
Ungdomsförbund och Nordiska Rådet och inte sin analys av
socialdemokraternas inställning till Vietnam har sin naturliga
förklaring, resonerar Peter Bratt:

– Det är knappast brottsligt att skriva rapporter om Centerns
Ungdomsförbund, medan regeringens inställning till Vietnamkriget kan
falla in under spionparagafen. Att Jan Guillou har ändrat sin version
har säkerligen att göra med Ingvar Carlssons och Mona Sahlins kraftfulla
reaktion. Han insåg helt enkelt att det hela kunde bli farligt, säger
Peter Bratt."

Med det vi vet idag kan vi slå fast att Peter Bratt har fel. Hela hans
skräckscenario bygger på att KGB-relationen INTE hade kommit fram
till polis och åklagares kännedom.

Men den hade kommit fram. Den hade prövats två gånger och båda
gångerna kom man till slutsatsen att bevisen inte höll.

När chefsåklagare Carl-Axel Robèrt 1973, efter gripandet av
Guillou/Bratt/Isacson, bestämde sig för att en andra gång pröva vittnet
Arne Lembergs trovärdighet, kom han till samma slutsats som hans
kollegor 1967: bevisen höll inte.

Om inte Bratt erkänner detta faktum måste han ju tro att Robért la
fingrarna emellan och avsiktligt ville skona IB-avslöjarna - en orimligt
naiv tanke.

Bevisen höll inte.

Stefan Lindgren

Se även http://stefanlindgren.blogspot.com/2010/01/nya-fakta-om-guillouaffaren.html

Maria - Astrid

Med en viss överdrift kan säga att Astrid Lindgren har varit som en mor
för mig.
När jag rest i olika delar av Ryssland har jag många gånger upplevt att
dörrar öppnats och mungiporna åkt upp en smula
när vederbörande förstått att mitt efternamn är LINDGREN. Man har
uppfattat mig som avkomma eller släkting till den stora Lindgren.

Jag brukar mumla någon invändning, men det hjälper som regel inte.
Hur som helst hade jag ett möte med Astrid här om dagen när jag tittade
på den italienska dramatiseringen av Maria Montessoris liv. Maria
tvingades ju av det katolska bigotteriet leva åtskild från sin son.
När hon håller upp honom som spädbarn säger hon:
Mio, tu sei il mio...
"Mio, min Mio" tänker jag.
Kort senare ansluter sig min hustru Anja framför teven, förundras över
den italienska dubbelmoralen och säger: Det är samma öde som Astrid
Lindgren.
Av helt andra orsaker än katolsk dubbelmoral tvingades ju Astrid lämna
bort sitt barn i Danmark.
Liksom Maria levde hon sedan länge i skuld och längtan efter detta barn
och dessa känslor fungerade som en kärnreaktor i en ovanlig
skapargärning.
Fanns det någon koppling mellan Astrid Lindgren och Maria Montessori?
Astrid kände säkert till Montessori. Maria Montessori dog 1952. 1954 kom
Mio, min Mio, fast utdrag publicerats redan 1950.
I Astrids roman "Kati på Kaptensgatan" (1952) säger Eva: "Ska vi inte ta
och lära oss italienska". Kati gifter sig sedan i Italien.
Och det är inte svårt att finna likheter i synen på barnen.
Stefan Lindgren

Nya fakta om Guillouaffären

"Jan Guillou KGB-spion" får man väl kalla 2009 års stora - eller
mest uppblåsta - avslöjande.
Expressen lyckades på tips av Säpo få ut c:a
17 sidor ur en akt om sovjetdiplomaten Jevgenij Gergel som
överlämnats till Riksarkivet och som innehöll en angivarrapport av
Arne Lemberg riktad mot Jan Guillou.
När nu Riksarkivet i dagarna frisläppt hela
den 800 sidor tjocka Gergelsakten framkommer det ett nytt dokument
som kraftigt devalverar Expressens avslöjande.

I anteckningar från Säpo från 1 november 1973
framgår det att Säpo på nytt, mitt under IB-affären, inkallat
angivaren Arne Lemberg för att försöka få honom att styrka sina
anklagelser från 1967 om att Guillou sysslat med sovjetspionage.
Bara en vecka tidigare, 22 oktober, hade IB-
avslöjarna Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson gripits. Säpo
hade i en razzia bl.a. beslagtagit Folket i Bild/Kulturfronts
bildarkiv och korrespondens.

Men razziorna gav inget. Samtidigt var det
skarpt läge och chefsåklagare Robèrt behövde underlag till häktning.
Utredningen om Arne Lembergs PM hade 1967 lagts ned med slutsatsen
att "det som Lemberg beskrivit knappast kan anses som brottsligt".
Men nu tyckte Robèrt att den kunde komma till pass.
Lemberg var dock inte särskilt samarbetsvillig
och förklarade först "att de tidigare lämnade uppgifterna var
oriktiga". Säpo ville inte lyssna på det örat. Sedan Lemberg skrämts
upp ordentligt bekräftade han uppgifterna men vädjade ändå att inte
bli nämnd vid namn.

Carl-Axel Robèrt tvingades till sist avstå
från att använda Arne Lembergs angivar-PM. Han gjorde uppenbarligen
bedömningen att uppgifterna inte höll i en rättegång.
Åtta dagar efter samtalet med Lemberg
beslutade tingsrätten att häkta Guillou, Bratt och Isacson "på
sannolika grunder misstänkta för spioneri", vilket de snerae dömdes
till vardera ett års fängelse för.

Istället för en anklagelse om spioneri för
Sovjets räkning hade Robèrt stannat för formuleringen att de åtalade
haft "indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda". Eftersom
åklagaren inte kunde styrka att deras syfte var att spionera, så
valde han en brottsrubricering som innebar att de ändå borde ha
fattat att främmande makt gagnades av deras avslöjanden. En vågad
konstruktion betingad av bristen på bevis.

Två gånger - 1967 och 1973 - har alltså
anklagelserna mot Guillou för olagliga KGB-kontakter synats av Säpo
och åklagare. I båda fallen kom man fram till att de inte höll.

Stefan Lindgren

Dokumentet finns att läsa på http://www.nyhetsbanken.se/arkiv/lemberg.html

Don't call us...

I dagens Dagens Nyheter (15/1) säger statsminister Reinfeldt
att han har svårt att se poängen med att ringa Obama
angående Saab:s nedläggning.
Men herre gud, Obama är ju boss för amerikanska staten, som
numera äger GM, som äger Saab.

Vem annars skulle Reinfeldt ringa!

I själva verket vittnar hans uttalande om det verkliga
maktförhållande som råder mellan Vita huset och Rosenbad.
"Don't call us, we call You".

Det vill säga dom ringer när dom behöver mer trupp i
Afghanistan, hjälp att frakta fångar till CIA:S tortyrcentra
med mera.

Vi ringer inte dom. Inte för en sån skitsak som att 15 000
(Saab med förlorade jobb hos underleverantörer) mister
jobbet.

Reinfeldt har loggat ut från inrikespolitiken, ser jag en
rubrik någonstans. Men här hade han ju ett tillfälle att
använda sin internationella ryktbarhet.

Det är inte rättvist att Maud Olofsson ensam ska bära hundhuvudet
för regeringens handlingsförlamning i Saab-frågan när hennes
parti nu är i fritt fall i opininionsmätningarna. Det var
alliansens linje. Att oppositionen inte är mycket bättre
förändrar inte saken. Två fel gör inte ett rätt.

Stefan Lindgren

Mord i valfrihetens namn

Posten ska lägga ner sina företagscenter. 337 kontor och 585
heltidstjänster ska bort senast den 1 januari 2013.
Det var något av det mest idiotiska jag har hört!


En talesman för Posten säger att besöken har minskat och att det resterande
behovet kan ersättas med att t ex Posten kommer och hämtar.

Vad är det som gör en ICA-handel så väl skickad att hantera stora
mängder post (mer än låga löner, ohälsosam miljö, avsaknad av
facklig medvetenhet)?

Jag skickar fyra gånger om året ut en tidskrift i 400-
500 exemplar. Plus att jag varje vecka har mer eller mindre
intrikata ärenden som rek, ass och postförskott. Jag vet att mina ung-
domar som slavar på ICA klarar det mesta, men jag det finns ärenden som
sköts bäst på ett postkontor med för syftet speciella lokaler och
speciell personal.

Istället för att kraftsamla och utveckla tjänsterna via Företagscenter
och även låta allmänheten som av någon anledning inte
är nöjda med ICA-handlarens service utnyttja dessa, väljer
Postledningen en destruktiv idiotlinje.

Löftet om att Postens gula lastbilar ska ut och irra ännu mer och
söka människor i hemmet som arbetar mellan 7 och 16 ser jag som
ett löfte om ökad olönsamhet och ytterligare nedskärningar framöver.

Det skiner igenom att små Räknenissar trippat fram på tårna
rätt länge för att räkna ut en så idiotisk lösning.

Om målet är att slå ihjäl Posten som nationellt serviceföretag
är det ett genidrag (det smartaste nissarna kommit på sedan
avvecklingen av Svensk Kassaservice och dessförinnan
den sanslösa slakten på de vanliga postkontoren).

Det är ett under att företag stått ut så länge att misshandlas
av posten. Vi har länge betalat t ex 40 kr för att skicka
en enkilosbok som AdLibris skickar för 15 kronor med
sina specialavtal med privata transportföretag.

Vi har stått ut med detta för att alla tänkande människor
inser att det bevövs en nationell posttjänst i Sverige, ett stort
och glesbefolkat land.

Förbättra gärna Posten, men ta tillbaka nedläggningen. Ögonaböj!

Stefan Lindgren

Inhägnad - uthägnad

Ta fram ett rutat papper och sätt ett kryss för en varg i mitten.
Så ritar du x antal inhägnade kvadrater runt omkring vargen. Till sist
har vargen som skulle vara utsides blivit insides.

Det är rent logiskt slutpunkten för den rovdjurspolitik som bl a Hanne
Kjöller förordar (se DN 14 januari).

Alltså varg ska leva i hägn i befolkade områden. Vad blir de långsiktiga
konsekvenserna för rasen? Domesticering naturligtvis. Alla våra hundar
är ju till syvende och sist resultat av en sådan process.

Den som vill se hur krokigt Kjöller tänker ska läsa hennes krönika där
hon bl a

- jämför invandrare och vargar (nog för att det finns invandrare med klös
men...)

- påstår att det egentligen bara finns två alternativ att lösa problem
med trafiktäta områden: att flytta och att "skjuta mot bilarna".

Man undrar, vem förordar enligt Kjöller det senare alternativet?
Anarkister, påstår hon.

Och varför avfärdar Kjöller den politiska möjligheten - att kräva beslut
om en vettig trafikpolitik?

Det är intressant. Idealbilden av en journalist är att han/hon förmår
att beskriva verkligheten och ge röst åt människors problem på sådant
sätt att det främjar vettiga politiska förändringar.

Men inte Hanne Kjöller. Hon är ständigt ute efter att ta allmänheten i
örat och lära den veta hut (att inte skjuta på bilar t ex).

Stefan Lindgren

En glad nyhet

De som tittade på Rapport 12 januari fick sig en glad nyhet till livs.
Det svenska försvaret har gått med över en miljard "i överskott". Ett
överskott som enligt försvarsminister Sten Tolgfors beror på att
militären varit "duktig". "Överskottet" innebär, påpekade Tolgfors
påpassligt, att "Sveriges internationella åtaganden" (drängtjänster åt
ockupationsmakten USA/Nato i Afghanistan) säkras.

Man tvingas nypa sig i armen. Sen när kan en krigsmakt som årligen
slukar 40 miljarder av skattebetalarnas pengar gå med "överskott"?
Om krigsmakten har gjort av med 39 miljarder så är kostnaden 39
miljarder, överskottet NOLL.
Om krigsmakten har gjort av med 40 miljarder så är kostnaden 40
miljarder, överskottet fortfarande NOLL.
Jämför det här lustiga sättet att förvandla försvaret till en virtuell
vinstmaskin med hur SAAB:s nedläggning behandlas i samma nyhets-
medium.
På elva år har SAAB gett en "förlust" med 25 miljarder kronor.
Under samma tid har dock företaget betalat in skatter och avgifter till
svenska staten för det mångdubbla beloppet. Och det har producerat
bilar, som mest tre hundra tusen per år, varav många fortfarande rullar
och gör nytta i folkhushållet (vilket inte ett enda av krigsmaktens
fordon gjort).
Sammantaget måste ju den samhällsekonomiska nyttan av biltillverkaren
SAAB även med några miljarder i förlust per år vara oändligt mycket
större än av en krigsmakt, även när denna som nu genererar ett virtuellt
"överskott" på en miljard.
Begreppen ÖVERSKOTT, VINST och FÖRLUST är numera totalt politiskt
manipulerade begrepp och värdelösa för den som vill förstå vad som
händer med Sverige.
VINST i skolor och privatiserad vård är en annan begreppsmässig bastard.
Eftersom dessa institutioners kostnader bärs av den offentliga sektorn är
"vinsten" som genereras en gåva eller förmögenhetsöverföring från
skattebetalarna till dem som fått ägandet av dessa inrättningar mer
eller mindre till skänks av sina partibröder i offentlig sektor.

Borgarna har som det klassiska talesättet lyder privatiserat vinsten
och socialiserat kostnaderna. Det var sådant som sades på skämt när jag
var ung. Nu håller det på att bli regel.

Den här begreppsförvirringen är nu bara exempel på journalistikens totala förfall.
I "Lantz i P1" satt man igår och gjorde sig lustiga över SAAB-nedläggningen och
ringde upp nån psykolog för att tala om "skilsmässovånda". Roger
Wilson hade det dåliga omdömet att säga att Ericssons nedläggning i
Gävle (1 000 anställda) glömts bort till förmån för "överdriven"
bevakning av SAAB.

Sanningen är att SAAB-skandalen inte bevakats alls. Jag har inte hört en
enda hård fråga ställas till alliansregeringen.
Stefan Lindgren

Socialt tunnelseende II

Vad jag skrev om Hanne Kjöllers förslag att människor som störs av en
växande vargstam kan flytta på sig, har väckt ont blod.
Inom 08-området vill säga.

Det vore ju intressant om anhängarna av Kjöllers förslag vill
specificera hur det ska gå till. Hur byter jag ett gammalt hemman i
tidigare vargfria områden mot en bostad i Stockholms innerstad?
Man får väl räkna med en kostnad på ett par miljoner per person. Kan de
skicka fakturan till DN?

Men frågan är egentligen bara en ur högen där den politiska
eliten - vare sig den kallar sig höger eller vänster - iakttar consensus
om vad man bör tycka.

Alltså mer sjuk varg inpå knutarna är det politiskt korrekta kravet.

En annan politiskt korrekt ståndpunkt är att Sveriges krigsmakt
ska användas för krigsäventyr på Nato:s uppdrag i Hindu Kush.
Den rödgröna koalitionen har enats om att inte kräva att de svenska
trupperna ska dras hem. Miljöpartiet som i några månader 2007 stödde
kravet på hemkallande har återfallit i det tidigare truppbejakande
ståndpunkten. Vänsterpartiet har inte formellt gjort avbön , men i praktiken
har Lars Ohly och (v) förhandlat bort partiets ståndpunkt.

Rätta mig gärna om jag har fel!

Den som läser Flamman ska se att i stort sett den enda fråga som
det idag råder friktion om är Afghanistanfrågan. I det ena
inlägget efter det andra upptäcker vänsterpartisterna hur
otäcka och kvinnofiemtliga talibanerna är.

Uppenbarligen längtar en tung fraktion i partiet att få skudda av sig
den "börda" de tycker att det är att försvara Afghanistan rätt till
nationellt oberoende.

Även Sverigedemokraterna accepterar lydigt att Sverige har
trupp i Afghanistan, men vill däremot skära ner den civila hjälpen.

Jag förstår inte varför alla hackar på SD som ju åtminstone i denna
nyckelfråga har i stort sett samma politik som de övriga.

Handlar det inte bara om den gamla vanliga konkurrensen om
köttgrytorna.

Det är bara att konstatera att i en så viktig fråga som Sveriges
deltagande i krig finns inget parti som kandiderar i valet som
står för det som uppenbarligen är den vanligaste uppfattningen bland
väljarna, nämligen att trupperna ska hem.

Stefan Lindgren
På bilden: rysk vargjakt.

Socialt tunnelseende

En sorts socialt tunnelsteende grasserar i gemenare media.
Hanne Kjöller, alltid lika träffsäker härold för vår stora tid, menar
i lördagens DN att de som inte gillar vargar väl kan flytta.
Till Stockholms innerstad t ex där Hanne har sin bostadsrätt.
Sommarnöje brukar såna som hon ha i Sandhamn eller på Gotland. (Förlåt
det finns hederligt folk där också).

Med tanke på att vargen nu förökar sig i Norrteljetrakten borde Kjöller
dock vara lite mer försiktig med vad hon säger... En vacker dag hugger
vargen henne när hon vandrar hem i natten genom Marieberg.

Kjöller präglas av en oförmåga att sätta sig in i andra människor situation,
människor som t ex ska lämna sina barn vid vägkanten väntande på en
skolbuss i totalt mörker. Människor som hela livet levt i skogen men
plötsligt får sina vanor ändrade av björn och varg.

Min morfar fotograferade sig i sin ungdom i en vargskinnspäls. Det
sägs att han fällt den själv, när han och hästarna han körde timmer med
blev angripna av varg.

I rysk litteratur finns mängder med exempel på att varg gått på
människa, så på mig biter inga amsagor om snälla vargar...
1944-53 Kirov och Vladimir guvernementen i Ryssland.
dödade vargar i Kirovregionen i skogarna norr om Moskva 26 barn och unga
och tio i Vladimirregionen. En statlig kommission i Sovjet registrerade
på sin tid 80 dödsfall.

Visst ska vi ha varg, men i områden där den verkligen kan vara varg.
Allting annat innebär ju att samhället skulle gå in för att domesticera
vargen, vilket ju i själva verket skulle vara slutet för arten.

Stefan Lindgren

När imperier dör

Hur ser det ut när imperier dör? Harvardprofessorn Niall
Ferguson spinner på den tråden i Newsweek 7 december 2009.
Att det gamla Egypten gick på knä av skulder efter
pyramidbyggena känner vi till. Men hör här några andra
exempel:


Habsburg-Spanien inställde betalningarna på hela eller delar
av sin skuld 14 gånger mellan 1557 och 1696 och drabbades även
av svår inflation på grund av ett överflöd av silver från
den nya världen.

Det förrevolutionära Frankrike spenderade 62 procent av
statsintäkterna på räntor och amorteringar av 1788.

Det osmanska riket gick under på samma sätt:
räntebetalningar och amorteringar ökade från 15 procent av
budgeten år 1860 till 50 procent år 1875.

Och glöm inte Storbritannien. Under mellankrigstiden tog
räntebetalningar 44 procent av den brittiska budgeten,
vilket kraftigt försvårade upprustningen mot Tyskland.

Hur är det då i USA?

Budgetunderskottet (vilket är detsamma som upplåningen) var
2009 1,4 biljoner (tolv nollor!) dollar eller 11,2 procent
av BNP. Det största underskottet på 60 år, till och med
något större i procent av BNP än underskottet krigsåret 1942.

Niall Ferguson menar dock att krigen i Irak och Afghanistan
varit rätt billiga. Även om man godtar Joseph Stiglitz
beräkning av en kumulativ krigskostnad på 3,2 biljoner
dollar så är det bara 1,8 procent av BNP, tröstar Ferguson.
I hans ögon är hela krigsapparaten rätt billig.

Försvarskostnaderna i procent av BNP som idag är på 4
procent beräknas sjunka till 3,2 procent 2015, rapporterar
han.

Likväl ökar den amerikanska statsskulden (huvudsakligen många
års ackumulerade rustnings- och krigskostnader). Från 41 procent av
BNP idag till 68 % 2019 och 91 procent år 2039.

Inget att oroa sig för, menar nykeynesianen Paul Krugman,
som inte är direkt känd för sin kritik av de pågående krigen
(fast han lära ha varit emot Irakinvasionen). Det var värre
1945, då skuldberget uppgick till 113 procent av BNP.

Men att betala ränta på det växande skuldberget slukar en
allt större del av statsintäkterna, vilket framtvingar
besparingar på annat. Det kan ingen keynesian trolla bort.
Om 8 procent av statsintäkterna idag går till räntor på
statsskulden beräknas kostnaden 2019 bli 17 procent. I bästa
fall.

Skuldberget hotar redan Obamas hälso- och sjukvårdreform.
Amerikansk hälso- och sjukvård slukar gigantiska
och snabbt växande summor. 2039 är prognosen att 33 procent
av BNP ska gå till hälsosektorn.

42 procent av amerikanerna ser nu skuldberget som USA:s
största problem och bara 24 procent prioriterar ändå
hälsovårdsreformen.

"Imperiernas historia är historien om mänsklig misär", skrev
Edward Gibbon.

Om man får tro Piers Brendon i hans magnifika "The Decline
and Fall of the Britsh Empire" (finns i pocket för
hundralappen att beställa på nätet) var redan Gibbon helt
klar över innebörden av "imperium", dvs ockupation, kontroll
av främmande territorier.

"Man kan inte uppfinna en mer orättfärdig och absurd
ordning än den som dömer ett lands infödda befolkning till
evig träldom under främlingars godtyckliga dominans", skrev
Gibbon. Om Rom.

Det kunde ha varit om betydligt modernare imperiers våldtäkt
på t ex Afghanistan.

När Lloyd George förklarade att "Frihet är den
sammanbindande principen" i det brittiska imperiet
konstaterar Brendon att de förslavade folken måste ha
uppfattat det som "skamlöst hyckleri".

Själv föredrar han att kalla det "the tribute that vice pays
to virtue" - den tribut som synden betalar till dygden.

Stefan Lindgren

Kommentar om bl.a. OTPOR

Jan Hagberg har skickat följande inlägg, som tyvärr var för stort för den
vanliga kommentarfunktionen (max 4 000 tecken). Men det är så intressant
att jag kör det så här:

Du berörde i ditt inlägg ”John Adams – Ahmadinejad” den 29 december den principiellt viktiga frågan om en regerings rätt att återställa ordningen i sitt eget land. Därmed rörde du indirekt också vid frågan om innebörden av ordet ”demokrati”. Begreppet synes ju numera närmast ha tunnats ut till att avse ett land med en regering godkänd av USA. Därför talas det i medierna aldrig om folkliga uppror eller folkrörelser i länder som Egypten eller Saudi-Arabien, som därmed med modernt nyspråk väl bör betraktas som demokratiska. Om vi fortsätter på det spåret är också Urban Ahlin mer demokratisk än Carl Bildt.

Även om det idag kan vara svårt att exakt avgöra vad som händer i Iran, kan man väl tycka att det ändå utifrån tidigare erfarenheter vore befogat med en viss medial försiktighet i omdömet om utvecklingen där, i den mån nu verklig information och kunskaper om skeendet och inte bara propaganda skulle vara något eftersträvansvärt.

Man skulle som illustration och jämförelse kunna gå tillbaka lite grann i tiden för att i tur och ordning beta av liknande situationer i Jugoslavien, Georgien och Ukraina, såsom närliggande exempel på det som i medierna beskrivits som folkliga revolutioner (förstås här med en underton av något positivt, annars torde väl revolutioner – liksom demonstrationer – om det gällde oss själva vara något i hög grad suspekt).

Jugoslavien utsattes tidigt – vi minns i sammanhanget ambassadörsmordet i Stockholm liksom flygplanskapningarna på Bulltofta – för externa hot mot sin existens men så länge Sovjetunionen bestod, agerade väst ändå med en viss försiktighet. Men redan innan Sovjet helt föll samman och innan Ryssland hunnit resa sig hjälpligt ur dess rester, försvann västs alla hämningar. Jugoslavien kom att sprängas i små osjälvständiga, knappt ekonomiskt bärbara stater – enligt principen, att det är lättare att knäcka pinnarna en och en än hopbuntade.

Vad ska statsledningen i ett land ta sig till, vad får den göra, när den möts av en övervintrande terrororganisation från andra världskriget som det utlandsstödda Ustasja (det är sådana realiteter som får pratet om EU som ett fredsprojekt att klinga ihåligt, även om det är ofint att medialt ta i den saken) eller hur kunde man ha hanterat muslimernas uppror i Bosnien-Hercegovina (med stöd i olika faser från de såta vännerna Iran och USA) och brott mot landets författning genom självständighetsförklaringen?

Här är inte tillfället att gå genom alla detaljer i Balkankrigen, utan kommentaren begränsas i huvudsak till händelserna kring presidentvalet hösten år 2000 – för att se likheter med dagens händelser i Iran. En studentrörelse, kallad OTPOR, tilldelades en stor roll i motståndet mot Milošević. I medierna beskrevs OTPOR närmast som en ideell motståndsrörelse med unga studenter, som anförde det som kom att kallas sammetsrevolutionen. Är inte själva benämningen näpen? Låter dock närmast som en uppfinning från en PR-byrå – för att dölja verkligheten. En andra, författningsenlig valomgång stoppades av gatans parlament, anfört av OTPOR. Bara här ett exempel: parlamentet i Belgrad brändes utan några hörbara protester från väst.

Senare visade SVT i ett idoliserande ”Dokument Utifrån”-program om OTPOR, alldeles oavsiktligt, att bakom studentrörelsen fanns många distingerade, väletablerade amerikanska herrar, vilka stod för ett pekuniärt stöd i storleksordningen 500 miljoner kronor, alltså en halv miljard kronor! Vad säger – som jämförelse – svensk författning om utländsk inblandning i svenska riksdagsval?

Eländet har sedan bara fortsatt. Tidigt i höstas infördes i Serbien ny hård medielag som skulle ha väckt ett ramaskri, om den hade införts av Milošević. Men nu när alla stora serbiska medier sjunger på samma provästliga melodi, larmar inga västliga journalister, trots att yttrandefrihet begränsas påtagligt – liksom att den fria forskningen sätts under bevakning, EU-bevakning! Våra egna medier, fyllda med babblets patos, tiger förstås.

Det resultat som vi idag kan se av västs demokratiansträngningar – antingen det är med bomber, eller utan – är ett ekonomiskt utarmat, nedpressat land, på vars mark etablerats en av USA:s största baser utanför dess eget hemland, självklart på stulen mark. Serbien har idag en regim med ringa folkligt stöd, baserad på åtta partier, varav några är så små att det knappast representerar annat än vänkretsen. Men den gör vad väst vill, och nästan ännu mer – och då är allt bra, trots att den knappast belönas, annat än personligen.

Historien med OTPOR stannar dock inte vid statskuppen år 2000, även om organisationen, när den gjort sitt i Serbien, blivit helt betydelselös för utvecklingen i hemlandet. OTPORs knutna näve skulle i stället under 2003 dyka upp i Georgien. Likheten upprepar sig också i en ockupation av parlamentet i Tiflis senare under hösten. I tyska tidningar kunde man den hösten läsa om hur amerikanska plan hade flugit OTPOR-studenter till universitet i Georgien för att lära ut uppror!

Följande kunde exempelvis läsas i Berlintidningen Tagesspiegel den 24 november 2003:

Förvisso utesluter den personliga fiendskapen inte helt och hållet gemensamma intressen mellan Soros och Bush. I Georgien har till exempel både valutaspekulanten och USA-regeringen stött ”Liberty”-Institutet. Detta institut har varit den centrala kraften bakom upproret mot Eduard Sjevardnadze. I februari hade en delegation från Liberty-Institutet rest till Serbien för att där lära sig av motståndsrörelsen ”Otpor” riktad mot Slobodan Milosevic. Några månader senare kom Otpor-företrädare till Georgien. Där undervisade de tusentals studenter från hela landet i revolutionär och subversiv teknik. Uppenbarligen med framgång. Detaljerna om Liberty-Institutets arbete avslöjades i måndagens Wall Street Journal. Enligt referatet spelade också den tyske ambassadören i Tiflis en viktig roll i händelserna.

Så var det med denna spontana rosornas revolution! Något sådant hördes aldrig från svenska medier. De fortsätter i stället okritiskt sitt sagoberättande på ständigt nya områden.

Hela föreställningen upprepades i Ukraina för fem år sedan, med det som blev kallat den orangea revolutionen. Vi minns att över Kiev vajade granna orangea fanor, människorna bar vackra upprorsschalar, upproret hölls vid liv i påkostade tält och gatukök med riklig tillgång till fri mat. Fattiga människor brukar i sitt armod inte kunna kosta på sig den formen av revolution, men trots det ställdes ingenstans frågan vem som finansierade det hela! För det var väl inte så självklart för särskilt många?

Vi skulle kunna fortsätta med det allra senaste, det fejkade valet i Honduras – godkänt av USA:s regering, och då är det OK – eller valfarsen i Afghanistan, men låt oss bara konstatera att när far super kommer inga känslor i svallning. Eller för att se att inget är nytt under solen; ta den CIA-stödda chilenska lastbilsstrejken, som föregick militärkuppen mot Allende. Du nämnde ju själv händelserna kring Mossadeq. Bara en sak synes genomgående: Samma mönster av medial indignation eller tystnad, allt efter stundens behov. Det viktigaste synes ändå vara att ingen lär sig att analysera mönstret! Leve maktens tjänare, sådana som han Knutsson som benämnes ”Aktuellts inrikespolitiske kommentator” och som ägnar sin kommentatortid åt att dela ut högsta betyg till Reinfeldt och Borg. Man kan hålla sig för skratt!

Dålig smak av kungahuset

Kronprinsessan Victoria och hennes fästman Daniel Westling har besökt
den svenska styrkan i Afghanistan.

Om inte detta är inblandning av kungahuset i de folkvaldas prerogativ
vad är det då?

Kungahuset måste ju vara väl medvetet om att en överväldigande
folkmajoritet är emot den pågående upptrappningen av det svenska
krigsdeltagandet, men man väljer att solidarisera sig med krigspartiet.

Fel, fel, fel. Ska kungahuset låna sin auktoritet åt något ska det
vara fredens intressen. Jag har svårt att tro att vare sig Gustav V eller
Gustav VI Adolf någonsin visade så dåligt omdöme.

Stefan Lindgren