FiB

17 juni 2018

Gergiev i Schönbrunn

Missa inte konserten i Schönbrunn där Valerij Gergijev dirigerar Wienerfilharmonikerna! På SvT-play fram till 23 juni.

Det är en mäktig konsert inför en mångtusenhövdad österrikisk publik. En musik som alla förstår och kan gripas av - om inte hela tiden så ibland.

https://www.svtplay.se/video/18335610/sommarkonsert-fran-schonbrunn?start=auto

14 juni 2018

Varför abdikerar (s)?

En affisch från 1946.
Gårdagens partiledardebatt i riksdagen blev en tydlig demonstration av hur rikspolitiken mal på tomgång. Invandring och kriminalitet heter slagfältet.

Men bostadsfrågan, som i högsta grad berör de unga lyste med sin frånvaro. Varför abdikera, varför överlämna den politiska makten till borgarna, inklusive SD, på silverfat? undrar Stefan Lindgren.

13 juni 2018

1 miljon i månaden



Dagens Industri vet idag att rapportera att medianlönen för VD:ar i börsens större bolag ligger på 1 miljon kronor - i månaden!

12 juni 2018

Upproret i Sobibor

14 juni kl juni kl 19.35 svensk tid sänder TV-kanalen Pervyj en ny spelfilm om dödslägret "Sobibor" och den enda kända massflykten från nazityska läger. Den leddes av en sovjetisk löjtnant.

I Sobibor, ett nazistiskt koncentrationsläger i östra Polen, dödades 250 000 judar från Polen och andra europeiska länder.

Den sovjetiske officeren Sasja Petjerskij ledde 14 oktober 1943 ledde det enda organiserade försöket till massflykt från förintelselägren.

I Laurence Rees bok ”Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen” (Prisma 2007) återges ett vittnesmål av en av de överlevande från Sobibor, Arkadij Vajspapir, som kommit med en fångtransport från Minsk:

"Vi ankom till Sobibór den 21 eller 22 september 1943", berättar Vajspapir. ”Vi hade varit innestängda i tre dagar i låsta järnvägsvagnar – för boskap. Tre dagar utan mat eller ljus."
 Av en ödets nyck beslutade nazisterna att välja ut slavarbetare ur just denna transport. "De frågade om det fanns några snickare eller byggnadsarbetare", säger Vajspapir, "och vi fick frågan om några av oss kunde lyfte 75 kilo.

Bland de cirka 80 sovjetiska krigsfångarna som utvalts till arbetare fanns en karismatisk löjtnant i Röda armén vid namn Aleksandr ("Sasja") Petjerskij. "Det var en mycket snygg, stilig karl", säger Vajspapir, "högväxt och kraftigt byggd. Han var respekterad - varje ord han uttalade var lag för oss." Petjerskij gjorde omedelbart intryck på lägret och blev snart centrum i en underjordisk motståndsrörelse. Innan de sovjetiska krigsfångarna kom hade det förekommit flera flyktförsök bland fångarna, mestadels genom att rymma från arbetslag som opererade utanför taggtråden. Men de allra flesta sådana försök misslyckades.
 "Var ska man ta vägen sedan man lyckats fly ut i skogen?" undrar Toivi Blatt, också ett överlevande vittne i Rees bok. "I stort sett varje dag kom det bönder från trakten med judar som de hade tagit fast när de gömde sig någonstans på åkrarna" och lämnade in dem mot "fem skålpund socker och en flaska vodka".

Men Petjerskij och hans kamrater lyckades ändra den fatalistiska attityd som rådde i lägret. De arbetade med Leon Feldhendler, som hade lett den lilla underjordiska Sobibórgruppen före de sovjetiska krigsfångarnas ankomst och försökte komma på sätt att organisera en massflykt.

Bara två veckor efter deras ankomst till Sobibór gjordes ett försök att gräva en flykttunnel, ett projekt som övergavs några dagar senare när tunneln översvämmades. Petjerskij visste att det i alla fall knappast vara möjligt att alla fångar i Sobibór – de var över 600 – skulle kunna krypa ut under en natt utan någon incident. Han insåg snabbt att skulle det bli någon lyckad massflykt måste den komma genom väpnat motstånd. Petjerskij insåg också att fångarna måste agera snabbt. De första snöfallen som väntades inom bara några veckor skulle göra det lätt för tyskarna att spåra alla rymlingar genom skogen. Så under de närmast följande dagarna började i samarbete med några kapos i nyckelposition en plan att ta form.

"Den första fasen", säger Toivi Blatt, "var att samla ihop vapen - knivar och yxor - eftersom många snickare hade verktyg i sina verkstäder." Den andra fasen var att "locka" tyskarna till avskilda platser i lägret, döda dem och stjäla deras skjutvapen. Den tredje och slutliga fasen var öppen revolt.

Andra veckan i oktober hade motståndsgruppen fått veta att flera av de viktigaste tyskarna i Sobibór – inklusive Wagner, ett ledande underbefäl – hade rest på permission i Tyskland. Den tyska närvaron i lägret var alltså svagare än den hade varit en tid. De kvarvarande tyskarna skulle lockas till skräddarnas eller skomakarnas verkstad med löften om personlig vinning; revoltens framgång hängde alltså på att vakterna var korrumperade. Vajspapir beordrades av Petjerskij att gömma sig i lägrets skomakarverkstad och använda en yxa för att döda en tysk vakt när han kom för att få fötterna uppmätta för ett par nya skor. "Jag var mycket upphetsad", säger Vajspapir. "Vi förstod att vårt öde stod på spel." På andra håll skulle andra tyskar luras med löften om en ny läderrock till skrädderiet, där de också skulle mördas.

Nästa fas för fångarna var att fly genom huvudporten och satsa på att de ukrainska vakterna, som var hårt dominerade av tyskarna, varken skulle ha ammunitionen eller viljan att erbjuda mycket motstånd.

Revolten började den 14 oktober. Klockan halv tre på eftermiddagen gömde sig Vajspapir tillsammans med Yehuda Lerner, en annan jude från Minsktransporten, i det inre av skomakeristugan: "Tysken kom in för att få sina fötter uppmätta. Han satte sig ner mitt framför mig. Så jag klev fram och slog till honom. Jag visste inte att man skulle göra det med baksidan av yxan. Jag slog till honom med eggen. Vi drog undan honom och täckte honom med ett skynke. Då kom en annan tysk in. Han kom fram till liket, sparkade till det och frågade: "Vad är det här? Vad ska den här oordningen betyda?" Och när han förstod [vad som var i görningen] slog jag till honom också med yxan. Sedan tog vi pistolerna och sprang. Efteråt skakade jag och kunde inte lugna ner mig på en lång stund. Jag mådde illa och var nersölad med blod."

Lerner och Vajspapir hade dödat två tyskar i skomakeriet. Tre SS-män till mördades i skrädderiet och andra som inte kunde lockas ut mördades på sina kontor. Klockan fem den eftermiddagen hade de flesta SS-män, totalt nio stycken, dödats, men oroande nog var kommendanten ännu vid liv. Fångarna började samlas för upprop som vanligt.

"Men så femton minuter i sex", säger Toivi Blatt, "hoppade Sasja [Petjerskij] upp på ett bord och höll ett tal – jag kan fortfarande minnas det. Han talade om sitt fosterland, Sovjetunionen, och att det skulle komma en tid när allt skulle bli annorlunda och fred skulle råda, och om någon överlevde var det hans plikt att berätta för världen vad som hade hänt där."

Därnäst började fångarna som planerat att marschera med huvudporten, men plötsligt kom de under eld från vakttornen och från kommendanten, Frenzel, som kom ut ur en barrack och började skjuta. Det stod omedelbart klart att flykten genom huvudporten var omöjlig.

Ett försök gjordes nu att tränga igenom tacktråden bakom lägret, trots att området där bakom var minerat. Medan Toivi Platt brottades med taggtråden, under beskjutning från vakttornen, kände han hur hela vikten av stängslet föll över honom och naglade fast honom. "Min första tanke var: 'Det här är slutet!' Folk sprang över mig och taggarna trängde in i min rock. Men till sist fick jag en snilleblixt. Jag lämnade läderrocken i taggtråden och helt enkelt gled ur den. Jag började springa. Jag ramlade två tre gånger; varje gång trodde jag att jag hade träffats, men jag kom upp, ingenting hände mig och till sist [nådde jag] skogen." När han sprang såg Toivi Blatt "flygande kroppar" framför sig, kroppar som slitits sönder av exploderande minor och insåg på det sättet att det var hans "lycka" att ha lämnat lägret som en av de allra sista.

Sammanlagt lyckades omkring hälften av de 600 fångarna i Sobibór att fly från lägret den dagen.

Enligt Arkadij Vajspapir var en viktig förutsättning för flykten ankomsten av de sovjetiska krigsfångarna, som solidariskt delade alla umbäranden. Det är betecknande att dessa krigsfångar hade varit i lägret mindre än en månad innan de gick till handling. Deras militära disciplin, tillsammans med Sasja Petjerskijs unika personlighet, var avgörande för revoltens framgång.

Petjerskij skulle senare i sitt liv - han dog 1990 i 81 års ålder i hemstaden Rostov vid Don - ihärdigt förneka att han var någon hjälte. ”Jag bara gjorde det vem som helst skulle ha gjort i mitt ställe.”

Majoriteten av de 300 Sobibórfångarna som flydde från lägret överlevde inte kriget. Många vandrade omkring, vilse i skogarna och infångades inom några timmar. Sasja Petjerskij och en handfull av hans kamrater lyckades med hjälp av några polacker ta sig över floden Bug och leta sig fram till vitryska partisanförband vänskapligt sinnade till Röda armén och förenades slutligen med de framryckande sovjetstyrkorna. Endast 53 av Sobiborfångarna överlevde till krigsslutet, enligt den utställning som nyligen visades på Segermuseet i Moskva

Efter återföreningen med Röda armén skickades Petjerskij till en stormbataljon, vilket var ett slags bestraffning för att ha hamnat i fångenskap. Efter Stalins order nr 227 från 28 juli 1942 var det dödsstraff på att retirera utan order uppifrån och krigsfångar som återvände var alltid misstänkta för förräderi tills det klarlagts om de fångats i strid.

Men Petjerskijs bataljonschef major Andrejev blev så chockad av historien om Sobibor att han lät Petjerskij resa till Moskva för att vittna inför "kommissionen för utredning av de nazistiska inkräktarnas och deras medbrottslingars brott."

Kommissionen lyssnade och författarna Pavel Antokolskij och Venjamin Kaverin skrev rapporten "Upproret i Sobibor", som efter kriget kom att ingå i samlingen "Svarta boken” (ej utgiven på svenska), som kunde publiceras i Ryssland först 2015 på grund av den ansågs framhäva judarnas roll på bekostnad av de andra sovjetfolken och därmed skada enheten i den antifascistiska kampen.

Den 20 augusti 1944 sårades Petjerskij av granatsplitter under strider vid staden Bauska i Lettland och måste vårdas på sjukhus i fyra månader. Efter kriget levde Petjerskij i Rostov med sin hustru Olga, som han träffat på sjukhuset, och hade en tjänst som administratör på Musikkomediteatern. 1949 dekorerades Petjerskij för sina insatser under kriget, men en lokal befälhavare såg till att en högre orden byttes mot en lägre. Petjerskij hade nämligen året innan, under den så kallade kampanjen mot "rotlösa kosmopoliter", förlorat sitt jobb och tvingades gå arbetslös i fem år. Först 1953 fick han en tjänst på verkstadsföretaget Rostselmasj.
1963 medverkade Aleksandr Petjerskij som vittne vid rättegången mot elva vakter i Sobiborlägret som alla dömdes till dödsstraff.

1978 gjordes en amerikansk TV-film på temat, 1987 en brittisk TV-film och 2001 gjorde den franske filmskaparen Claude Lanzmann sin film på temat. Även i Sovjet/Ryssland har en rad filmer gjorts, bl.a.  "Rebellion in Sobibor" (1989), en gemensam sovjet-holländsk film av St Petersburg Documentary Film Studio i gemensam regi av Pavel Kogan och Lily Van den Berg (Lilys föräldrar dog i Sobibor); "Sobibor. De okuvliga" av Sergej Pasjkov (2013), "Löjtnant Petjerskij från Sobibor" av Leonid Mletjin (2013).

Stefan Lindgren

10 juni 2018

När Ahlmark protesterade mot Vietnamkriget

Dagens nyheter 19 januari 1973.
Ja, hur ska man se på Per Ahlmark? Vad jag kan förstå har en del
vänsterdebattörer det gemensamt med Ahlmarks anhängare att de vill sudda
bort en viss punkt i hans förflutna, nämligen den period då Ahlmark
faktiskt protesterade mot USA:s politik.

Vem skrev "A Royal Affair"?


Jodå, "A Royal Affair" med bl.a. Mads Mikkelsen och Alicia Vikander,
långfilmen som sändes i SVT igår lördag, är en sevärd film.

Men vems är filmen?

Var det inte ett namn som fattades i eftertexterna, nämligen den
författare som först såg möjligheterna i denna berättelse om en
sinnessjuk dansk kung, hans engelska gemål och en upplysningsvänlig tysk
livmedikus?

8 juni 2018

Krig och fred - romanen som aldrig dör

Anita Ekberg spelade furstinnan Hélène Kuragina i en filmatisering av Tolstojs "Krig och fred" 1956.
Här  på omslaget till LIFE Magazine.


Leo Tolstojs ”Krig och fred” har kommit i den första kompletta utgåvan på svenska, översatt av Barbara Lönnqvist, professor emerita i slaviska språk vid Åbo Akademi.

Att läsa de fyra banden och därmed förflytta sig till en rysk värld för 200 år sedan ser jag som ett idealiskt sommarprojekt, skriver Stefan Lindgren.

5 juni 2018

Maktmissbruk hotar det svenska valet

Enligt Stefan Löfvén råder det "en gemensam hållning" i Sveriges riksdag
om att "Ryssland är det största hotet".

Utifrån vad som hänt i USA och Frankrike "får vi utgå från att vi inte
är fredade" - underförstått för ryska försök till påverkan av valet.

Som Ture Nerman en gång uttryckte det råder den fullständiga enigheten
bara på dårhuset och kyrkogården.


2 juni 2018

Vad som fattas i Sverige


Ordföranden för Die Linkes fraktion i den tyska förbundsdagen, Sahra Wagenknecht, är en påminnelse om vad som sedan länge saknas i svensk politik: Klarspråk.

Läs talet på svenska här, påpassligt översatt på Knut Lindelöfs hemsida.

Som Sixten Andréasson rapporterar säger var fjärde tysk i en opinionsmätning att de vill ha Sahra Wagenknecht som kansler istället för Angela Merkel.

30 maj 2018

När Löfven mötte Åkesson


Stefan Löfven var bra i mötet med Jimmy Åkesson.

Hans påståenden att SD röstar för störst skattesänkningar åt de rikaste
och är för obegränsat vinstuttag ur välfärden klarar säkert en rimlig
faktakoll.

Dessutom tycker jag att Jimmys välfärdsbegrepp fick intressant
belysning.

"Mördad" journalist återuppstånden

En rysk journalist, Arkadij Babtjenko, var i några timmar tragiskt
"mördad" i Ukraina - ett av världens farligaste länder för journalister. Det sades i BBC att han
troligen var mördad av Putins agenter.

Men för någon timme sedan dök han upp, livs levande. Alltsammans var en
ploj för att rikta uppmärksamheten mot Rysslands "förbrytelser".

28 maj 2018

Den nödvändiga tvesynen

Också på den kant som kan kallas vår finns sådana som dels med Henry Ford menar att "History is bunk".

Alltså att det förflutna vore skräp och skit och utan intresse.

Dels inte vill inse att den lilla härskande klassen inte bara styrs av sina profitintressen utan därtill är ständigt splittrad - inte utgör en enda svart liten massa - vilket innebär att vi på vår kant ständigt måste analysera dessa motsättningar och utnyttja dem i det arbetande folkets intresse.

Så till exempel när det gäller akuta krigsfaror.


                  *

Detta var Jan Myrdals utgångspunkt när han talade under Nordiska fredssamtal i Degerfors 18-20 maj 2018.

27 maj 2018

Är slaveri en koreansk uppfinning?

Sydkoreas befolkning riskerar på sikt att krympa från 50 till 38 miljoner.
SVT sänder i kväll en dokumentär om "Nordkoreas slavarbetare". Är det
inte typiskt att just när de båda Korea börjat tala med varandra och
tina relationerna slänger SVT in ett program som ensidigt sätter fokus
på "kommunismens slaveri".

Är det månne bara Nordkorea i världen som har många tusen gästarbetare i
andra länder som skickar hem pengar?

25 maj 2018

32 pensionsmiljarder ned i slukhålet

32 miljarder av våra pensionspengar försvann 2017 ned i ett finansiella slukhål.

Innan dess hade det varje år varit minst lika mycket, ända sedan det nya pensionssystemet sjösattes 1999, skriver statistikern Jan Hagberg.

När Mona citerade Marx....

Har dagens socialdemokratiska ledare hört talas om Marx?

Det är en öppen fråga. Den s-politiker som senast kunde beslås med ett Marx-citat var faktiskt Mona Sahlin.

– Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, sa Sahlin i en TV-debatt med Reinfeldt 2010.