Tiggeri (bettleri med ett äldre ord) har varit förbjudet sedan 1600-talet, fram till 1964 då det avskaffades, inte av humanitär omtanke om några tiggare, utan för att man ansåg att behovet bortfallit.

Nu finns uppenbarligen behovet igen. Flera tusen tiggare bevakar landets köpcentra och kommunikationspunkter.


Genom att tillåta detta avstår ett av världens rikaste samhällen från sin plikt att hjälpa dessa människor till en värdig tillvaro. Hur tiggarna ska hjälpas måste avgöras professionellt av socialvården. De ska ha bostad, utbildning - i första hand i hemlandet - och om det inte går får det svenska samhället ställa upp av humanitära skäl.

Personer som trots att de erbjuds grundtrygghet väljer att tigga kunde enligt den gamla lagen dömas till vård i högst två år, med regelbundna försöksutskrivningar. Även idag behövs det naturligtvis någon form av sanktioner för att upprätthålla ett tiggeriförbud.

Den svenska debatten hittills präglas av moralistisk förvirring, där de enskilda tiggarna står i centrum. Det handlar ju inte om att, som borgerlig välgörenhet alltid fungerat, ge en slant i den där pappersmuggen för att hjälpa en nödlidande. Det handlar om vad slags samhälle vi vill ha.

Att socialdemokraterna inte reagerar och tar ledningen i denna socialpolitiska kardinalfråga visar att partiet kapat banden med arbetarrörelsens traditioner och inte förstår att när botten går ur samhället och trasproletärer tillåts leva på tiggeri, är de nästa som faller igenom - arbetarklassens egna.

Tiggandet är vad som väntar utfasade arbetslösa och sjuka. Det pågår redan, om än i lite inlindade former. Den FAS3-are som ska gå runt för att hitta en "verksamhetsanordnare" förstår vad jag menar.


Stefan Lindgren