FiB

12 mars 2015

En skam för Sverige


Stefan Löfvens besök i Kiev är en skam för Sverige, för svensk neutralitet och svensk demokrati!

Hur kan Sveriges statsminister vänslas med en regim som kommit till makten genom en statskupp och som för ett utrotningskrig mot miljontals av sina egna invånare? Att denna regim leker med fascistiska hjältar och dess frivilligförband i öster mördar under Hitlertida heraldik bekymrar tydligen inte Löfven det minsta.

Han lyckades till och med bli "Stefan" med chockladmagnaten. Jag skäms.
Och varför satsar Sverige en kredit på 800 miljoner kronor till subventionerad ränta på Porosjenko-regimen och därtill 240 miljoner om året i fyra år i utvecklingsbistånd?  Varför slänger regeringen goda pengar efter dåliga, svenska skattepengar till vad som allt att döma är ett konkursbo?

De 17 miljarder dollar som Ukraina har beviljats i IMF-krediter täcker nätt och jämnt årets återbetalningar på tidigare lån (15 miljarder dollar).

Dessutom förutsätter de en fördubbling av gaspriserna för den egna befolkningen som denna av allt att döma inte klarar. Enligt juntans eget socialministerium beräknas antalet socialhjälpstagare öka med 3 miljoner till följd av IMF-reformerna. Utgifterna flyttas bara från det ena konton till det andra.

Och räcker det inte med den näsbränna vi fick 2008? Bara första kvartalet 2009 förlorade Swedbank 2 miljarder kronor. Sveriges totala förluster i Ukraina torde uppgå till tiotals miljarder.
Solidaritet med Ukrainas folk kan inte innebära att ösa pengar över landets förstörare. BNP har sjunkit med 8 procent sedan Porosjenko kom till makten, valutans värde har halverats - två gånger! Och miljardtals dollar går till krig mot den egna befolkningen. Solidaritet med Ukraina kan idag bara innebära en sak - att sätta press på parterna att uppfylla Minskavtalet som FN:s säkerhetsråd står bakom.
Påminde kanske Löfven sina vänner om att de alldeles nyss i Minsk skrivit på ett avtal som förpliktar dem att till mars månads utgång med DNR och LNR förhandla fram en lag om "särskild status" för dessa områden?

Västvärlden har redan gjort det till en dålig princip att aldrig påminna Kiev om dess fördragsmässiga skyldigheter.

Löfven dillade istället om hur mycket  Sverige önskar skärpta sanktioner mot Ryssland. För vad då? För att Ryssland skrivit på fredsavtalet i Minsk?

Eller kan det vara så att Löfven uppfattade att Washington och London samma dag hojtat om skärpta sanktioner?

Vad Löfven då antagligen inte visste är att den omedelbara orsaken till de nya USA-sanktionerna är att Nato provocerat fram en uppsägning av CFE, avtalet om konventionella rustningar i Europa. Det innebär att Löfven - kanske ovetandes - sprang Natos ärenden.

Osökt gör jag en koppling till professor Inger Enkvists krönika i SvD idag:  "Väldiga framsteg men något gick snett".

Hon  citerar där "Trä-Yngve", träindustriarbetarförbundets ordförande Yngve Persson, som 1986 i volymen "Tage Erlander i närbilder" konstaterade att missbruksproblemen ökat katastrofalt, liksom brottsligheten. Om utbildningsväsendet skrev han att det hade försämrats på alla nivåer. "Disciplin- och kravlöshet och elevterror har fått breda ut sig, delvis katastrofalt. De utomordentligt viktiga baskunskaperna i grundskolan har eftersatts för mindre viktiga ämnen till skada för den fortsatta skolgången. Den högre utbildningen har inte kunnat förse produktionslivet med kvalificerat folk. Detta skolans förfall har givetvis haft negativa verkningar långt utanför skolan."

Den generation han skrev om är den som nu har makten. Kan de räkna? Kan de något annat än swinglish? Kan de läsa innantill? Det finns skäl att undra. Omfamningen av Ukrainas fascister och debaclet för Sveriges förbindelser med arabvärlden är två utvecklingar som vittnar om grov inkompetens (kanske ännu större än Carl Bildts, om nu detta är möjligt).

Den här veckan vill jag bli kallad något annat än Stefan.

Lindgren

6 kommentarer :

  1. Solklar analys av Lindgren. Fattas bara att MP och V ställer upp bakom Löfven och den stolta svenska neutraliteten är begravd för lång tid.

    SvaraRadera
  2. Kan bara instämma, det är en utmärkt analys och belyser väl den svenska russofobin. För mig med Rysk bakgrund så kan jag inget annat än känna häpnad över att en Socialdemokrat agerar på detta sätt, dessutom en statsminister i Sverige, om än i en ifrågasatt regeringsform.

    För bortser vi från västmedier konstiga uppdelning av Kiev-Ryssar och Moskva-Ryssar så kvarstår frågan hur Sveriges statsminister kan bevilja lån åt en icke-folkvald regim i ett land som har inbördeskrig, där regimen har militär och utländsk militär som aktivt bombar och genomför etnisk rensning. Ofta under öppna nazistiska prospekt.

    Hur kan Ryssland inte tolka det på annat sätt än att Sverige sänder nynazister till Ukraina och öppet ger en kuppregim bidrag?

    För mig är det tvärtom väldigt tydligt att dagens Socialdemokrati bär tydliga spår av antisemism, man erkänner Palestina, man finansierar bidrag, man lagför inte nazister som åker för att utbilda sig i att strida för den "vita rasen".

    SvaraRadera
  3. Möcket möcket bra skrevet, instämmer helt o hållet tack för det Lindgren!

    SvaraRadera
  4. Jan Nybondas skriver:

    Det som förvånar med Stefan Löfvens framträdande i Kiev är inte att han saknar egen Rysslandspolitik, det saknade Obama också när han oerfaren kom in på arenan. Det som chockerar mest är att dagens politiker inte tycks veta något alls om sina egna allierade. Löfvens utsagor i Kiev kunde nämligen ha kommit direkt från John McCains anteckningsbok. McCain som i ett sällsynt ögonblick av uppriktighet vid ett tillfälle förklarade att han gjort sig skyldig till krigsförbrytelser i Vietnam, där han fällt bomber över kvinnor och barn. McCain har dock aldrig låtit sina personliga erfarenheter komma i vägen när det gällt att flagga för nya angreppskrig, inte ett problem i världen som inte ett litet krig skulle fixa. Jag förstår om Löfven hellre betraktar USA:s demokrater som sina allierade, men han verkar inte ha begrundat hur liten skillnad det innebär. Obama som deklarerat sitt passionerade stöd för den amerikanska exceptionalismen, där en makt har företräde framom alla andra. Exakt så tänkte nazisterna, exceptionalisterna par excellence. Hillary Clinton: vi skall utplåna "obliterate" Iran om de hotar sin omvärld, vilket de enligt USA:s närmaste allierade gör. Den blide Jimmy Carter, som lade grunden till interventionspolitiken i Mellanöstern, som på frågan om USA borde kompensera Vietnam svarade: nej, för förstörelsen var ju ömsesidig. Listan kan göras oändligt lång: John Kerry, som kommendör för militärens snabbgående flodfarkoster i Vietnam, som gjorde rent i "free fire -zonerna", där alla som kom i vägen mejades ned.


    Under det kalla kriget debatterades utrikespolitiken öppet och intensivt i USA, där konfrontationslinjen i regel hade övertaget men där avspänningslinjen trots allt utövade ett inflytande. Idag förekommer ingen debatt överhuvudtaget, röstsiffrorna för Irakkriget var förkrossande till krigets förmån och den enda talk-showvärden som vågade ifrågasätta det hela fick omgående sparken. Men om Löfven vill informera sig bättre om läget i Ukraina behöver han inte vända sig till Ryssland, Gud förbjude, utan han kan vid behov förlita sig på USA. Det finns dock fortfarande folk där med integriteten i behåll, som kan ge honom en utförlig beskrivning av Ukrainakrisen som går helt på tvärs med administrationens linje. Och om han är rädd att de är brännmärkta som Rysslandsvänner, eller än värre som Putinvänner, kan han känna sig trygg, det finns många alternativ. Men det brådskar; tänk om någon förutspått för Olof Palme på 80-talet att Henry Kissinger med sina ståndpunkter 2014 kommer att ligga till vänster om hans kära parti.


    Jag har länge betraktat generalerna som de pålitligaste fredsduvorna om det gällt att starta ett storkrig, eftersom de ser realistiskt på den obeskrivliga förstörelse som skulle bli följden. När Dick Cheyneys gäng försökte få igång ett angrepp mot Iran sparkade generalerna bakut, aldrig i helvete, och Bush den yngre fick snällt backa. Men alltfler orosmoln hopar sig. Gamla rådgivare som ringer frenetiskt i larmklockan. Och det går inte att ta fel på uppriktigheten i deras budskap. Äldst bland dessa William Polk, Kennedyrådgivare, många kommer från Reagantiden, Helmut Schmidt i Tyskland. Samtidigt som det finns tecken på att ideologisk nit blivit ett allt viktigare kriterium när nya generaler utnämns i USA, på bekostnad av militära kvalifikationer.


    Venezuela står näst i tur på interventionisternas önskelista, Obama har redan förklarat landet vara ett hot mot USA:s säkerhet. Detta sker inte för att han för en sekund skulle anse detta, utan för att han om kuppen skulle lyckas skall ha maximalt rörelseutrymme att bistå kuppmakarna. Vi får hoppas att Löfven inte som nästa steg överväger att backa upp Venezuelas oligarker.


    Mvh. Jan Nybondas

    SvaraRadera
  5. Det verkar bli krig . . .
    http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/03/14/krig-enda-alternativet/

    SvaraRadera
  6. patetiska alla journalister som dömer oss vanliga människor när makten är utom vår kontroll, vi betalar bara skatt och ser på TV att nu är det krig igen.
    Det är alldeles för enkelt att tillkalla våra skuldkänslor och frustration av barn är i utsatta situationer idag. Att EU som organisation har misslyckats är inte mitt eller grannens fel varför er vinkling av artikeln känns platt.
    Vår regering handlade i panik och skapade på sätt och vis förutsättningarna för den ökade flyktingströmmen som genererade död på medelhavet med Turkiets goda minne. Erdogan vill pressa Europa med blod och empati eftersom han själv saknar dessa egenskaper.
    Inget som helst svar ges till USAs och Saudis pågående och fortsatta stöd till att underhålla kriget som vi ska städa upp efter. Inte ett ont ord om orsaken till dagens konflikt och hela samvetet kan inte enbart läggas på EU längre. Oljekonflikten handlar om makten över vem som förser Europa med olja och gas med en pipeline där nu Ryssland visat framfötterna och bombat mer effektivt än USAs allians klarat av på 5 år.
    Jag tycker journalister som inte speglar hela bilden är hycklare och presenterar egna åsikter som fakta idag. Tyvärr ger internet alla tillgång till er information som tydligt visar att media beskriver precis samma problem eller händelse på flera olika sätt, vilket ger normalt funtade människor en översiktsbild som man kan bilda sin egna uppfattning på.
    Varför ifrågasätts inte Saudiarabien som har 1 miljon lediga platser i tält, ingen humanitär hjälp bara mer vapen. Samma sak med Iran varför tar de inte emot fler? Alla vill enbart komma åt oljan och människorna blir bönder som offras på ett altare skapat av media eftersom ni inte vill eller kan sätta ner fingret på den mest ömmande punkten!
    USA betalar ingenting för att gå in med humanitärt stöd, de skickar bara in mer vapen och ammunition för miljarder dollar med militära rådgivare, är det er journalisters bild av hur demokrati ska skapas i Syrien?
    Frankrike går in med vapen och inget humanitärt stöd i klass med Sveriges flyktingmottagande och har inte öppet redovisat att frihetens land har sina tidigare kolonier i ett järngrepp.
    De utövar utpressning genom att ta deras bankreserver och låna ut kapital till hög ränta. Varför ska Sverige stödja förtryck?
    När jag läser SvD vill jag se något nytt ett ögonblick av klarsynthet, en sammanfattning istället för ett fördömande av mig som läser er tidning. Klarar ni journalister utav det?

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.