FiB

18 augusti 2016

Thage G Petersons tal i Degerfors

"Är siktet inställt på krig eller fred?" var rubvriken på Thage G
Petersons föredrag vid Nordiska fredssamtal i Degerfors 12
augusti 2016.
Nordiska fredssamtal i Degerfors genomfördes fredag-söndag 12-14
augusti 2016 av Föreningen Folket i Bild/Kulturfront Stockholmsavdelning.
Läs Thages tal! Eller se någon av alla videolänkarna från Degerfors som följer.
Bästa fredsvänner!

För ett år sedan skrev jag på Aftonbladets kultursidor en artikel om neutralitet och militär alliansfrihet. Artikeln fick väl ett hyggligt mottagande. Vid midsommartid i år la någon vänlig själ ut min artikel på Facebook. Folk blev som galna efter den. Mejlade, skrev, ringde och gick på mig på tunnelbanan och t o m på Stockholms uteserveringar, där jag vistas då och då. En polare mellan Slussen och Centralen hann att ropa: jag satte upp din artikel på anslagstavlan på jobbet. Och chefen kom och sa: vi mångfaldigar och delar ut den! Vi skall banne mig inte gå med i NATO!

Jag är sedan mina SSU-år starkt emot ett svenskt NATO-medlemskap. Jag var det som Olof Palmes statssekreterare och som samordningsminister. Jag var det som försvarsminister. Jag är det ännu starkare idag! Jag vill inte att andra länder skall bestämma över Sveriges försvar och säkerhetspolitik.

Min linje är att arbeta för freden – mot kriget.

Så kom i slutet av juli undersökningen! Vissa tidningsredaktioner fick skrämselhicka. SvD/Sifos undersökning visade att det hade skett ett kraftigt ökat motstånd mot en svensk NATO-anslutning.
Undersökningen visade att hela 49% av svenska folket nu säger nej. Den siffran var för ett år sedan 39%. NATO-förespråkarna hade på ett år hamnat i minoritet. Svenska folket har nu blivit ett stort problem för alla NATO-entusiaster!

Jag vill förmedla en sak till er om det jag nyss har berättat. Så får ni dra era egna slutsatser. Min slutsats är, att det är arbete i det lilla som föder framgångar. Arbete i folkrörelser och föreningar som ger resultat. Vår uppgift är att väcka de sovande. Vara väckarklocka som Elin Wägner sa!
Jag inser att jag nu har talat om en opinionsundersökning. Ett långt aktivt liv i topp-politiken har gett mig rika erfarenheter av vad opinions-undersökningar är. Att inte dra för långtgående slutsatser. Jag är heller inte så dum – åtminstone inbillar jag mig det – att jag tror att mina artiklar har haft avgörande betydelse. Men vårt gemensamma arbete i det lilla har gett resultat och jag hävdar av erfarenhet att det går att påverka opinionen. Om man har starka argument som folk förstår.

Nu har jag ett förslag. Vi skall hjälpa till med att ge ut en argumentsamling mot en svensk NATO-anslutning. Ingen utredning. Inga tröttande PM. Utan högst ett par A4-sidor, som folk kan lära sig utantill. Som vi kör ut på sociala medier dygnet runt. I alla tal och framträdanden. Förståeliga argument för alla i vårt land.

                                                                   x x x

Världens viktigaste fråga idag är freden.

Krig och väpnade konflikter är idag fler och mer komplicerade än någonsin. Inte sedan andra världskriget åren 1939-1945 har världen upplevt en så omfattande flyktingsituation som i vår tid. Men samtidigt har längtan efter fred nog aldrig varit starkare än i dessa dagar.

Vi ser dagligen ondskan och eländet på TV. I sin förtvivlan sträcker människor upp sina händer vid taggtrådsstängslen och ropar: Vi vill ha fred!

Tioåriga Jaqueline, yazidisk kurd från Sinjarbergen i Irak, drömmer varje dag om det viktigaste i hennes liv: "Jag vill vara där det är fred".

Före avresan hit till Degerfors fick jag brev från Sigun Meder från IrakSolidaritet. Hon skrev om lidandet och den förfärliga situationen i Irak.
- Ytterligare en miljon på flykt från Mosul-området.
- - Människor hålls kvar av IS som gisslan och levande sköldar.
- - Sjukhusen är bombade.
- - Liksom stadens sista ambulans.
- - Med åsnekärror hämtas de döda och de skadade.

Men vi når inte freden med nya arméer eller genom anslutning till militärallianser. Världen behöver istället länder som står utanför de militära allianserna och som envist står upp för fredliga lösningar på krig och konflikter. Jag vill att Sverige skall vara ett sådant land.

Jag vill att Sverige skall ha en fredsplan. Med ledning av denna fredsplan skall Sverige ta initiativ och arbeta aktivt för fred runt om i världen.

Jag vill att Sveriges varumärke på den internationella arenan skall vara fred. Med fredsinitiativ, fredsförhandlingar; fredssamtal, medling och diplomati. Vi måste göra allt för att förhindra våldsåtgärder och krig, som bara leder till svårläkta sår och revanschlust som sitter i för generationer.
Sverige måste klarare markera att vi inte hör ihop med militäralliansen NATO. Om vi ständigt deklarerar att Sverige inte skall gå med i NATO och att vi fortsatt skall vara militärt alliansfritt, så förpliktar faktiskt sådana uttalanden till att Sverige talar samma språk både åt väst och öst och att vi gör det konsekvent både till USA och Ryssland. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik kan inte vara olika åt olika håll. Om den är det så kan vi inte hävda att vi är ett militärt alliansfritt och neutralt land. Konsekvens saknas idag i Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. Tyvärr!

Värdlandsavtalet var en motgång för oss. Men också en motgång för fredens sak. Därför att värdlandsavtalet medverkar till att göra säkerhetsläget i vår del av Europa osäkrare. Värdlandsavtalet underminerar Sveriges militära alliansfrihet. Det innebär ett brott mot den säkerhetspolitiska linje som kännetecknat vårt land och vår utrikespolitik om att vi skall undvika steg som uppfattas som riktade mot någon av stormakterna i vår närhet.

Värdlandsavtalet ger stort utrymme och omfattande befogenheter för militäralliansen NATO på svensk mark. Röster från USA har redan innan avtalet ens är på plats aviserat vad man vill göra: missiler på östra Gotland riktade mot Ryssland och NATO-flygbaser runt om i Sverige.
För någon vecka sedan övade svenska Jas med amerikanskt bombflyg över Östersjön.

Så här är det! Och det är det som vi envist måste påminna Sveriges folk om:
Alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl i över 200 år.

Alliansfrihet och neutralitet har hållit oss utanför krig.

Sverige har byggt upp en stolt tradition av fred.

Varför skall vi lämna detta? Varför skall vi slänga över bord det som varit och är till fördel för Sverige och Sveriges folk? Detta är inte nostalgi. Utan det är realism i dagens situation. Det är just detta som vi skall tala om för Sveriges folk. I så många sammanhang som möjligt.


Som Olof Palmes statssekreterare deltog jag i många möten om NATO och neutraliteten. Det var två alternativ som då gällde. Det fanns inget mellanting. Sverige var neutralt och militärt alliansfritt – lika i både öst och väst. Eller så var det NATO.

Vid flera tillfällen samtalade jag om NATO med den legendariske utrikesämbetsmannen Sverker Åström. Hans viktigaste princip var att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik med hänsyn till Sveriges geografiska läge inte får vara riktad mot Ryssland. Det är fråga om gemensam säkerhet, innebärande att varje stats politik skall vara så utformad att den inte skadar någon annan stats säkerhet. Detta är realism och inte undfallenhet mot någon stormakt hävdade Sverker Åström.

Den svenska neutralitets- och allianspolitiken har byggt på ett eget starkt folkförsvar baserat på allmän värnplikt. Avvecklingen av folkförsvaret och den allmänna värnplikten är det största försvars- och säkerhetspolitiska misstaget som Sverige någonsin gjort och det dummaste och det utan offentlig debatt.

                                                               x x x
Ett par ord om FN och EU.

Mer än någon annan gång har vi sett FN:s oförmåga att åstadkomma fred och försoning. FN måste restaureras och bli vägledande för fredsinitiativ. Men. FN är den enda världsarena som världen har. FN-stadgans våldsförbud är alla småstaters skydd. Därför måste vi slå vakt om FN!

FN:s betydelse har varit stor. Jag är helt säker på att om vi inte hade haft FN så hade vi nog istället haft ett tredje världskrig.

FN som mötesplats kan inte övervärderas. Även i sina svagaste stunder har FN haft en stor betydelse för att vara en mötesplats – en träffpunkt – för världens nationer.

                                                              x x x

Vi måste ha ett budskap till Sveriges ungdom om att det går att förändra världen. Att det går att vinna freden. Att det går att råda bot på fattigdomen.

Om vi inte gör det så skadar vi fredens sak. Men vi skapar också svåra skador i ungdomsgenerationen. Vi måste stå för ett positivt budskap. Ett möjligheternas budskap! Endast så kan vi få en positiv ungdom, som tror på framtiden.

Jag tror inte att jag någon tidigare gång i mitt liv har mött så mycket av oro och dysterhet över framtiden som jag möter idag. Terrorhandlingar, halshuggningar och våld trycker ner oss. Och i dess spår följer mörk framtidsoro och pessimism. Men vi kan framkalla ljuset genom att arbeta för freden.

Redan genom att presentera en agenda om fred så kan vi visa Sveriges och världens ungdom att vi tror på det godas seger över det onda och det dystra.

Jag har samlat några viktiga frågor till dagordningen:

1. Arbeta för att avsluta pågående krig och konflikter genom samtal, förhand-
lingar, medling och diplomati.

2. Förebygg krig och konflikter genom samtal, förhandlingar och
diplomati.

3. Bekämpa fattigdomen i världen, satsa på sjukvård och social trygghet.

4. Ta ledningen i miljöfrågorna.

5. Se till att världens barn får gå i skolan.

EU, som vi drömde om som en fredens organisation talar allt oftare enbart
om militära lösningar och med en egen stark militär apparat. Också EU måste restaureras så att EU börjar att arbeta för freden. Det är EU:s uppgift att värna freden och bygga broar mellan väst och öst! EU bör försöka få in Ryssland som medlem i gemenskapen. Det måste finnas positiva mål i politiken. Om inte så är vi förlorade!

                                                     x x x


Så några ord om de försämrade öst-väst-relationerna.

De försämrade öst-väst-relationerna är inget önskeläge för vårt land. Det vore ingen klok politik för Sverige att ytterligare skärpa motsättningarna i Europa genom en svensk NATO-anslutning. Tvärtom! Det vore en dålig svensk politik!

När Berlinmuren föll så tändes våra förhoppningar om att vi inte längre skulle behöva oroas oss för ett nytt krig i Europa. En lärdom som vi drog av det kalla kriget var att Sverige stärkte freden i Europa genom att stå utanför NATO. Men nu har spänningarna i Europa ökat och stabiliteten i Nord-Europa har minskat. Det var inte något vi drömde om. Vi drömde istället om fred och avspänning. Vi drömde om en ljus framtid.

NATO har stått för en militär upptrappning både nära och utmed den ryska gränsen. Vid det senaste toppmötet i Warszawa beslutades om att stationera bataljoner av NATO-soldater i Polen och i de tre baltiska länderna. Och eventellt senare i Rumänien. För att möta Rysslands alltmer aggressiva uppträdande och mot folkrätten, så möter NATO med ökad militär beredskap. Man väljer konflikt.
Och dessvärre kanske också krig.

Varningar mot denna hårdare politik saknas inte.

- Professorn i öststatsforskning vid Uppsala Universitet, Stefan Hedlund, dömde nyligen ut NATO:s hårdare linje som farligt ogenomtänkt. Läs gärna hans artikel.

- - Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier ansåg i ett uttalande på försommaren att NATO bör sluta med vapenskramlet och istället utveckla dialogen med Ryssland. Han anklagade NATO för krigshetsande och för att NATO:s övningar i Östeuropa kan leda till att det säkerhetspolitiska läget försämras. "Historien har visat att samtal är en lika viktig faktor som försvarsberedskap", menade den tyske utrikesministern. Jag gick och hoppades på att Sveriges utrikes- och försvarsministrar skulle instämma.

- -Finlands president Sali Niinistö trotsade i juli NATO-linjen och inbjöd Rysslands president Putin till besök i Finland.

- - USA:s förre försvarsminister William Perry, som jag hade goda personliga relationer med och uppskattade mycket, beklagar i sina färska memoarer att USA gått för snabbt fram med utvidgningen av NATO österut med ryska motreaktioner som resultat.

Det är en felsyn att tro att krig leder till fred. Att det är generaler och soldater som skapar fred och som tar bort nöden och fattigdomen. Så är det inte. Krig kostar dessutom stora pengar. Mycket stora pengar.

Afghanistankriget skulle ju bli fredens krig, sa man.

Vi som är här idag vet ju hur det gick! Talibanerna kontrollerar idag ett större territorium av Afghanistan än någon gång sedan de störtades år 2001. Afghanistan har blivit osäkrare att leva i än det var före kriget.

Människorättsaktivisten och den tidigare parlamentsledamoten Malalai Joya från Afghanistan besökte nyligen Sverige. Hon bekräftar sanningen att krig inte leder till fred. Hon beskriver att femton års krig varken har lett till fred eller till bättre levnadsförhållanden för människorna i Afghanistan. Hon skildrar sitt land som ett helvete för kvinnor. Hon säger att situationen är mer katastrofal idag än före kriget. Hon menar att de allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister.

Kriget har lett till tiotusentals dödade afghaner, flera hundratusen sårade och miljoner på flykt från sina hem och sitt land. Många afghanska ungdomar finns nu som flyktingar i Sverige. Krigsresultatet visar hur rätt vi hade som var motståndare till Sveriges deltagande i Afghanistankriget.


Det blev ingen långsiktig eller pålitlig fred. Det blev i stället mer nöd och elände. Vi fick ut vårt budskap om fredliga civila åtgärder. Istället för militära. Runt om i Sverige hade vi möten för att väcka folk till eftertanke. Vi fick många att bli motståndare till Sveriges krig i Afghanistan.
Jag talade på 134 ställen från 20 februari 2007 till december 2015 ute i alla möjliga lokaler. Mina möten nådde närmare 30.000 människor med vårt budskap.

Vi bidrog alla.

Regeringen har utlovat en vitbok. Jag utgår ifrån att det blir en korrekt redogörelse utan att sanningen skjuts åt sidan. Det är vårt absoluta krav! Det skall vi påminna om och bevaka. Om inte sanningen kommer fram om krigets totala kostnader så får vi kräva en särskild utredning om detta.

Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande i Afghanistansolidaritet, medverkar här på konferensen om Solidaritets egen vitbok.

                                                                      x x x

Interventionerna i Afghanistan, Libyen och Irak är inga lysande eller trevliga exempel till eftervärlden. Tvärtom!
Det minsta man kan säga är att det fordras en ny politik. Och en ny inställning till hur konflikter och krig skall lösas.

Naturligtvis skall vi ha goda och vänskapliga relationer med USA. Men detta får inte hindra oss från att ha goda och vänskapliga relationer också med Ryssland.

Istället för vapenskrammel bör Sverige återuppta samtalen med Ryssland på alla nivåer. Det betyder inte någon acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten. Eller undfallenhet mot en stormakt. Jag står naturligtvis bakom protesterna mot Ryssland för annekteringen av Krim.

Men vi måste inse att Ryssland är ett av Sveriges grannländer. Och en del av Östersjöområdet. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Isolering och utfrysning av stater är en mycket farlig väg. Det leder bara till hot om våld. Se på Nordkorea.

Sverige har en skyldighet att åstadkomma fredliga kontakter i vårt närområde genom besöksutbyte, handel och turism. Fredliga möten mellan människor skapar på sikt fred. Det finns de som skrattar åt att vi hävdar att turism för länder och folk närmare varandra. Och att turistbåtarna över Sundet och Ålands hav har en fredlig betydelse. Låt dem skratta och håna oss. Vi vet att vardagligt umgänge skapar goda relationer.

Jag har i sommar läst om Vilhelm Mobergs "Förrädarland". Gör gärna det ni också. Vilhelm Moberg skildrar i sin bok hur invånarna i gränssocknar utmed två länder byggde fred med varandra genom att umgås och göra sysslor tillsammans. Kyrkan och sockenborna var fredsstiftare genom sitt uppträdande i vardagen. Människor idkade fred genom sitt sätt att vara människor. Man levde i fred med varandra. Det behövdes inga skrivna lagar och regler. Det var fredstraditionerna som man tillämpade. Det visade hur närhet och fredligt dagligt umgänge kan innebära fredliga förhållanden och ett främlingskap för krig.

Freden måste ha ett djup. Att freden blir en del av oss själva. Freden måste i varje människa komma inifrån. Fred hör samman med humanism och kärlek. Fred och godhet hör också ihop. Utan godhet, kärlek och humanism går det inte att bygga hållbara broar mellan länder och folk. Det måste finnas både djup och samhörighet i vänskaps- och grannrelationer. Ärkebiskopen em K G Hammar har sagt:

"Fridsamma människor, människor med fred på insidan, bygger fred".

För mig är de båda ärkebiskoparna Nathan Söderblom och K G Hammar Svenska kyrkans två fredsapostlar.

Ämnet krig och fred tar Nathan Söderblom upp första gången i ett nyårsbrev 1897 till Gefle-Posten.
I detta nyhetsbrev finns ett intressant resonemang, som dessutom är mycket aktuellt in i våra dagar på 2000-talet. Betraktelsen i tidningen går under namnet "Den väpnade freden" och skildrar tsarbesöket i Paris 1896, med en fransk-rysk allians som resultat; en "hörnsten för fredens bevarande". Söderblom är skeptisk till officiella fredsförsäkringar. Folken vill ha fred, men deras regeringar, som predikar fred vill ha upprustning, bara för som det heter att stärka försvaret. Men vem, frågar sig Nathan Söderblom, skall man försvara sig mot, då alla vill ha fred? Vad kan man lita på, undrar Söderblom: fredsproklamationerna eller det faktiska handlandet. "Man måste ju mera tro på det man ser än på det man hör".

Nathan Söderblom påpekar att alla tvister måste avgöras genom vänskapliga metoder och inte genom krig. För Nathan Söderblom gällde: Freden först. Därefter ekumeniken i fredens tjänst.
Ekumenik handlar i hög grad om fred. Men inte bara om fred i bemärkelsen att skapa eld upphör. Utan om att gå till grunden med krigets och konfliktens orsaker och fasor. Ett ekumeniskt samarbete kan vara ett gångbart redskap i byggandet av en fredskultur. En fredskultur utan gränser.

K G Hammar har gjort flera tydliga markeringar om att begreppen fred och rättvisa är starkt förbundna med varandra. Ingen fred kan uppnås utan rättvisa, menar Hammar. Han hänvisar till en samtida röst, en kyrkoledare och kväkare, Jean Zaru, som uttrycker "den stora freden" så här: "Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta. Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp".

K G Hammar fortsätter att citera Jean Zaru: "Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser".

Bästa fredsvänner!

När vi på söndag lämnar Degerfors så har vi många arbetsuppgifter att ta oss an. Vi kommer att möta tusentals hänförda människor för vår sak. Men vi kommer också att få möta motvinden.

Ni skall få några ord med er på vägen. Jag tar dem från Margareta Ekströms dikt "Instruktion för skalbaggar".

"För att man ska kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda".

Tack!


-------------------------------
Videolänkar till presentationer från
NORDISKA FREDSSAMTAL i Degerfors 12-14 augusti 2016

1. Tema: Fred och avspänning i Norden?
Stina Oscarsson: Konsten att skapa en ny berättelse

Thage G Peterson: Är siktet inställt på krig eller fred?

Stig Henriksson: Folkrörelsernas möjligheter att påverka parlamentarismen


2. TEMA: NATO och Norden - FN och folkrätten
Jan Myrdal: Visst kan folket värvas till självförintande krig

Pål Steigan: Norden och Nato

Erik Göthe:
Freden, FN och folkrätten

Tine Spang Olsen: Danmark - et krigsførende NATO-land

Ola Tellesbø: Bokpresentation Sikkerhetspolitiske veivalg Skjebnefellesskap med USA og NATO?


3. TEMA: Nordiskt arbete för fred och alliansfrihet
Hasse Schneidermann: Alternativer til fortsat dansk krigsdeltagelse og oprustning

Kerstin Tuomala: Arbete mot Nato-medlemskap i Finland

Aslak Storaker: Norges Syriapolitikk og fredsbevegelsens motsvar

Lars-Gunnar Liljestrand: Utvärdering av Vitboken kring Sveriges krig i Afghanistan

Majbritt Theorin: Appell för arbete för fred och alliansfrihet


4. TEMA: Pågående konflikter och krig
Markus Limmergård: Ukraina-prejudikat, händelseförlopp och inverkan på närområdet

Hans Öhrn: Mali - Islamistisk terror eller fransk imperialism - vad hotar Afrika

Patrik Paulov: Så blev svenskt bistånd stöd till terror i Syrien

Mattias Cederholm: Krigen idag i Mellanöstern - de pådrivande och deras ombud, ett tragiskt pussel med många bitar

Bakgrund
Målet med USA:s aggressiva roll i världen är att omringa Kina och Ryssland med militära baser, stärka det militära försvaret av Europa genom Nato, isolera Iran, hota Nordkorea och bekämpa (och stödja) al-Qaida och ISIS varhelst de befinner sig. USA stödjer kuppmakarna i Ukraina, Israels ockupation av Palestina och strävar efter att neutrala länder som Sverige och Finland ska söka medlemskap i Nato. Genom militära angrepp har USA och NATO försökt med förödande resultat införa ”demokrati” i länder som Syrien, Irak, Libyen, Jemen och Afghanistan.

Den amerikanska aktiviteten i världen påverkar också fred och avspänning i Norden. På kort tid har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde skärpts betydligt.

Denna utveckling ökar behovet av ett fördjupat nordiskt samarbete. Men säkerheten i regionen är inte enbart – kanske inte ens i första hand – en fråga om militärt försvar. Det är en politisk fråga, som kräver diskussion och aktivitet inom breda skikt av folket i de nordiska länderna.

Samtliga tal från nordiska fredssamtal i Degerfors är samlade på YouTube kanal: https://www.youtube.com/user/frasse2221

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.