20 juli 2013

Brevbäraren som försvann

I veckan sände Sveriges radio en välgjord dokumentär av Sara Lundin om
Bosse Jansson, brevbäraren som försvann 3 eller 4 april 1976.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209913?programid=909
Fallet fortsätter att oroa och förbrylla ännu efter 37 år.
Statiskt är det inte unikt.

Varje år försvinner omkring 100 människor i Sverige som
ännu efter fem år inte påträffats, levande eller döda. (2010 fanns det
600 personer som varit borta sedan 2005.) Missing people har ju visat
att polisens efterspaningar i många fall inte alls är som att leta en
nål i en höstack - dom vet inte ens var höstacken finns.
Bosse Jansson var brevbärare, 27 år vid försvinnandet. Han var medlem i
SKP under en tid när jag arbetade på partiorganet Gnistan, och han var
oerhört aktiv i Svensk-Albanska föreningen (på bilden står han och säljer
Hoxha: Två tal om kvinnan), där jag också var med.
Jag kände inte Bosse, fast jag reagerar på hans bild.
Den mycket långe, rådhårige killen finns registrerad någonstans i mitt
bildminne.

Genom det som sagts och skrivits av hans vänner och bekanta, bl. a
Anders Sundelin, Jan Stolpe, Åke Wiberg, Ullmar Quick och Martin Nauclér
vet vi idag en hel del om vem han var.

Alla är rätt eniga om att han knappast var självmordbenägen, utan en
mycket aktiv och medveten människa som på många sätt levde ett
äventyrligt liv. Bl.a. reste han till såväl Kosovo som Albanien, vilket
jag tror mycket få gjorde på den tiden, och han var väl tillsammans med
Ullmar Quick en av de ytterligt få svenskar som lärt sig albanska.
Hela hans liv och verksamhet talar emot att han skulle ha begått
självmord.

Han var ett exempel på en sorts starka särlingar som FNL-rörelsen och
senare den marxist-leninistiska rörelsen drog till sig. Jag känner många
som var ensamma, saknade familj, men i rörelsen fann en gemenskap de
saknade. Men det kunde knappast ersätta en livskamrat att älska, familj,
släkt osv. Kamratskapen i rörelsen kunde också upplevas som kall - när
mötena var över gick var och en till sitt. Det man hade gemensamt var
"das dritte Ding", saken, men mera sällan utvecklades äkta vänrelationer.

När jag lyssnar på programmet ser jag en del som talar för
självmordsteorin, trots hans skärpta yttre (stiff upper lip).
Han levde ensam, han hade förlorat båda föräldrarna i en bilolycka (uppgiften kan
vara fel; det kan t o m vara så att Bosse far bott i samma hus, Folkungag 63). När
han lämnar lägenheten lämnar han pengar, pass, plånbok, nycklar men inte sin
adressbok (partikamraternas säkerhet!)

För vänner kan det vara svårt att ta till sig att han kan ha tagit livet
av sig eftersom det automatiskt leder till tankar vad vännerna kunde och
borde ha gjort, som de kanske inte gjorde. Det är en tung tanke.
Men det är lätt att dela deras upprördhet över hur polisutredningen
sköttes. Med tanke på att Kosovo är en av Europas mest kriminogena
miljöer borde man ha försökt hitta personer som haft kontakt med honom
där, vid universitetet i Pristina. Jag är inte säker på att det skett.

Kort sagt borde polisen inte tillåtas gallra handlingar och förstöra
eventuellt bevismaterial som skett i fallet Bo Jansson
och försvåra en fortsatt utredning om nya ledtrådar kommer fram.

Stefan Lindgren

3 kommentarer:

Stefan Lindgren sa...

En släktforskare skriver:

Bo Carl-Gustav Jansson, 490614. Dödförklarades (förutsätter jag) den 30/4 1986. Hemvist okänd, dock uppges en adress i Bromma: Elias Lönnroths väg 26. Skulle gissa att det kan vara en adress till en god man.

Jag vet inte om dödförklaringshandlingarna omfattas av sekretess men de bör inte göra det eftersom dödförklaringen skedde 1986. (Lagen ändrades typ 2010)

Hans pappa, Gustav Ragnar Jansson, 100209, dog 710518. Begravd i Högalids kolumbarium.

Någon dödsannons finns inte, såvitt jag kan se, i genealogiska föreningens klipparkiv.

Enligt folkbokföringen 1970 var Bosse och pappan skrivna på samma adress på Folkungagatan.

Mamman Ida Margareta Amelia Greta, 090729, dog 19690708.

Uppenbarligen hade mamman syskon.

Något som tyder på en bilolycka finns inte i arkiven.

Bengt Frånberg sa...

Det är mycke nu!
Har fått kontakt med kompisar jag inte träffat på trettio år och så detta.
Jag var själv arbetskamrat med Bosse och Åke Wiberg, var till och med hemma hos Bose nån gång. Liksom de som är med i programmet så fick inte jag heller någon personlig relation till honom.
Om jag minns rätt så var han på någon offentlig plats och blev attackerd av exilalbaner en tid innan försvinnandet. Kan vara en efterrationalisering, jag är ju konspiratoriskt lagd och har hela tiden trott att Bosse blivit mördad.
Intressant med släktforskningsdetaljerna.

Bengt Frånberg

8c40af54-f807-11e2-8b03-000f20980440 sa...

Det har skrivits åtskilligt i fallet Bosse Jansson, tidigare på Svenska Mord / Flashback och nu även här. Då jag träffade Bosse åtskilliga gånger, han besökte mig också sommaren 1972 i Flodafors i Sörmland, vi var med i Svensk-albanska föreningen och hade båda lärt oss albanska, hade jag all anledning att ha kontakt med honom. Bra att lite mer kommit fram genom diskussionen efter programmet - även om verkligt viktiga bitar saknas. Jag har läst en uppgift om att hans föräldrar skulle dött i bilolycka, men denna andrahandsuppgift har klart dementerats.
Sen den stora frågan: Vad hände med Bosse? Det finns två hypoteser: självmord eller våld förorsakat av annan person. Att han skulle hålla sig undan frivilligt motsägs av det mesta, inte minst det ekonomiska.
Först självmordsteorin. För den talar att Bosse var mycket ensam och inte hade känslomässig bindning till någon människa, vad vi nu vet. Men döda kroppas hittas i regel förr eller senare. Inga likfynd kan kopplas till Bosse. Också de aktuella omständigheterna talar mot: Arbetskamraten Åke Wibergs utsago om den trevliga fredagskvällen, hans insats i Svensk-albanska föreningens lokal på lördagen, då han förberedde nästa veckas möte, där han hade huvudansvaret i planeringen av resor till Albanien. Att han bokat resa till Algeriet.
Jag tycker att det mesta pekar på att annan eller andra personer bragt Bosse om livet. Någon kan ha fått honom in i agentverksamhet. Hans resmål är delvis märkliga, delvis lättförklarliga. Hemresan från Island (fick vykort från honom då) gick via Berlin - han besökte Östberlin. Detta motiverades inte av researrangemangen. Vad hade han i Östberlin att göra, direkt efter att besökt Island med dess amerikanska flygbas? Ett samband är mycket troligt.
Sen Kosovo eller Kosova som albanerna säger. Jag visste inte att han varit där flera gånger, det kände kamrater i föreningen till. Men hans besök på seminariet i Prishtina 1975 (eller 74, minnet sviker) diskuterade vi, och han skaffade mig en bok om den albanska sedvanelagen som kommit ut där 1972. Själv deltog jag i seminariet i albanska sommaren 1977. Men då var Bosse borta sedan ett år.
Säkerhetstjänster som Stasi och albanska Sigurimi har nämnts, från Belgrad lär man inte få ut något däremot. Mannen jag träffade i Prishtina och som lärt känna Bosse i Stockholm verkade lika förbryllad som jag över hans försvinnande,visade bilder och annat från hans sammanträffanden med honom (Se Flashback).
Hypotesen att exilalbaner eller svenska kommunister i en mot Bosse fientlig gruppering skulle likviderat honom ser jag som mindre sannolik. Visserligen har en annan styrelsemedlem i Svensk-albanska föreningen blivit misshandlad i samband med tidningsförsäljning av ett par exilalbaner, och Bengt Frånberg nämner med viss tveksamhet samma angående Bosse. Men om våld ligger bakom, inte självmord alltså, ser det ut att vara en professionell planering. Och skulle fientliga exilalbaner gå så långt och planera så bra? Svårt att tro.
Och de mer extrema, våldsbenägna vänstersekterna hade nog lekt färdigt 1976, även om en växande klyfta mellan "maoister" och "enverister" var på väg att uppstå. Den blev offentlig sommaren 1978, då Kina bröt med Albanien.
Stefan Lindgren har rätt i att den bristfälliga polisutredningen borde undersökas ytterligare. Kanske Anders Sundelin har kopia av den - eller går den att komma över?
Ullmar Qvick, Norrköping

Home