På sistone har förläggaren Vera Efron framträtt som en modererande röst i ubåtsdebatten. Hon gjorde det häromdagen i morgonsoffan och hon gör det här .
Efron påminner om Rysslands fruktan för invasion och understryker att det inte är något att leka med.
Men det är just vad massmedia håller på med.
Att risken för att Sverige råkar i väpnad konflikt med Ryssland ökar i ett Östersjön där Sverige och Finland alltmer natofieras och där Rysslands enda vägar ut i ett kompakt Nato-kontrollerat Östersjön är Petersburg och Kaliningrad, finns det en kompakt oförståelse för.
Att risken för att Sverige råkar i väpnad konflikt med Ryssland ökar i ett Östersjön där Sverige och Finland alltmer natofieras och där Rysslands enda vägar ut i ett kompakt Nato-kontrollerat Östersjön är Petersburg och Kaliningrad, finns det en kompakt oförståelse för.
"Sverige har varit i krig med Ryssland 30 gånger", sa Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Aktuellt igår, ungefär som att en 31:a gång varken gör till eller från. (Att Mattsson inte kan räkna innantill kan vi lämna därhän. Det räcker med att konstatera att Sverige är det enda grannland som Ryssland levt i fred med över 200 år – en tradition värd att bevara!)
En demokratisk position i ubåtsfrågan måste gå ut på att kräva korten på bordet – på exakt vilka indikationer startade försvaret hela spektaklet?
Ingen av de fem iakttagelser som allmänheten har gjort verkar ha tillräcklig substans för att tåla dagens ljus. Ingenting tyder på att de indikationer som försvaret samlat in är starkare.
Två av vittnena är unga kortklippta män som vänder ryggen mot kameran; en berättar hur han först hörde på radio och sedan gick ut och – vad fick han då se om inte en ubåt!
Talet om att försvaret snappat upp nödsignaler har visserligen dementerats av krigsmakten själv men cirkulerar ändå vidare. Alla i branschen vet att en nödsignal från en nödställd ubåt är en sifferkod som varken sänds på "ryska" eller något annat språk.
Nej, sanningen är med all sannolikhet den att försvaret inte vet vad de letar efter och att de i praktiken inte ens letar. Hur kunde annars praktiskt taget hela den engagerade flottan ligga vid kaj i Berga igår morse?
Försvaret håller av allt att döma i gång spektaklet tills målen är uppnådda - höjda försvarsanslag och en stärkt tro på ett "kraftigt försämrat" säkerhetsläge, vilket med upprustningen blir en självuppfyllande profetia.
Så finurligt fungerar dessutom dessa återkommande spektakel att marinens oförmåga att hitta det som inte finns kan användas som argument för Nato-anslutning. Se Nato:s genomskinliga erbjudande att komma och hjälpa Sverige i ubåtsjakten!
Nato:s inblandning i hela den här provokationen framgår av att en Nato-ubåt från Holland fanns i Stockholms skärgård under "ubåtsjaktens" första dag. Den informationen fick vi inte från Försvarsstaben utan från Moskva!
Den holländska ubåten försvann sedan till Tallinn men ska enligt de ryska försvarskällorna återvända mot Sverige på söndag.
Trovärdigheten i Sveriges jakt på "främmande ubåtar" tar naturligtvis stryk av att man samtidigt i tysthet tillåter andra länder att smyga omkring i våra vatten.
Nato:s inblandning i hela den här provokationen framgår av att en Nato-ubåt från Holland fanns i Stockholms skärgård under "ubåtsjaktens" första dag. Den informationen fick vi inte från Försvarsstaben utan från Moskva!
Den holländska ubåten försvann sedan till Tallinn men ska enligt de ryska försvarskällorna återvända mot Sverige på söndag.
Trovärdigheten i Sveriges jakt på "främmande ubåtar" tar naturligtvis stryk av att man samtidigt i tysthet tillåter andra länder att smyga omkring i våra vatten.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar