FiB

10 maj 2014

Talet som regnade bort

Igår samlades 100-200 människor på Sergels torg i Stockholm för att fira Segerdagen, 9 maj.

Jag tolkade den ryske sjömannen Valdimir Patjevs tal, som visade sig vara en religiös hyllning till det heliga Ryssland.

Under tiden regnade mitt eget tal bokstavligen bort (vattenlösligt bläck).


Men det gjorde inget med tanke på en rad fina talare. Barbara Brädefors, med egna erfarenheter från krigets Tyskland och Dresden; Agneta Norberg, vice ordförande i Sveriges fredsråd och en talare med föredömlig diktion; Jannis Konstantis, tunnelbaneförare, som knöt ihop 9 maj med den grekiska erfarenheten - från partisankampen efter andra världskriget till dagens kamp mot EU-diktat och nyfascism.

Så här skulle mitt tal ha lydit:


Idag för exakt 69 år sedan slutade andra världskriget.

17 minuter i elva lokal tid kvällen 8 maj skrev fältmarskalk Keitel och andra företrädare för den tyska krigsmakten på Tysklands ovillkorliga kapitulation som trädde i kraft den 9 maj klockan 1 på morgonen Moskvatid.

Idag är segerdagen den 9 maj officiell helgdag i 14 länder i världen , däribland Ryssland och Ukraina.

Alla som satt sig in det minsta i andra världskrigets historia vet att det var Sovjetunionens folk med sina oerhörda uppoffringar som fällde avgörandet i den globala kampen mellan å ena sidan fascismens krafter och å anden andra sidan demokratins, framstegens och humanismens krafter.

Den sovjetiska krigsmakten förlorade 8,7 miljoner man, medan de totala befolkningsförlusterna i Sovjetunionen stannade på 27 miljoner människor, enligt officiella sovjetiska beräkningar .

Det är siffror som är svåra att föreställa sig. Om vi bara tar Ukraina, som nu är aktuellt, förlorade landet ungefär lika många människoliv som Sveriges befolkning idag. Ytterligare 10 miljoner fick sina hem förstörda.

Bara under Röda arméns Berlinoperation stupade lika många sovjetsoldater som en medelstor svensk stad och en dryg kvarts miljon sårades.

Tyvärr saknas dessa enkla och entydiga fakta ofta i de svenska historieböckerna. Inte heller drar man den ofrånkomliga slutsatsen att den parlamentariska demokratin i Europa, som man älskat att framställa som motpol till Sovjetunionen, räddades av Sovjets krigsinsatser.

Tar man världen som helhet fanns det c:a 35 demokratiska regeringar 1920. 1938 var antalet nere i 17 och 1944 i 12. Högerkupper genomfördes i land efter land.

I Europa lyckades bara England, Finland, Irland, Sverige och Schweiz förbli borgerliga demokratier under hela mellankrigstiden.

Endast genom att Sovjet lade sig i den andra vågskålen och besegrade Hitler vände också trenden och de borgerliga fri- och rättigheterna återställdes i flertalet kapitalistiska länder.

Har då Sverige och svenskarna någon anledning att fira segern i andra världskriget? Vi var ju inte med!

Vi var inte med för att vi lyckades upprätthålla neutraliteten, som var det minst onda alternativet. Om man tänker efter logiskt fanns för Sverige inga andra alternativ än att 1. landet ockuperades av Hitler 2. vi frivilligt anslöt oss till tredje riket eller 3. tog skydd bakom neutraliteten.

Neutraliteten har i decennier förtalats av Nato-lobbyn i Sverige - ofta med hjälp av tanklösa moralister - och förtjänar en grundlig återupprättelse..

Svensk neutralitet var ett starkt sovjetiskt intresse och i en rätt okänd händelse i november 1940 intervenerade Sovjet för att avvärja ett tyskt anfall på Sverige.

När Sovjets utrikesminister Molotov i november 1940 kom till Berlin för förhandlingar krävde han besked av tyskarna: kommer ni att respektera Sveriges neutralitet eller ej? När tyskarnas först vägrade svara pressade han dem, tills han fick ett tydligt besked att Tyskland inte skulle röra Sverige.

Sveriges utrikesminister Günther konstaterade i sin dagbok "att vid Molotovs besök i Berlin Sveriges neutralitet och integritet hade fastslagits som ett gemensamt intresse".

För detta ingripande som minskade faran för Sverige i ett kritiskt ögonblick framförde senare Sverige sitt tack till Moskva. En händelse som därefter effektivt har suddats ut ur historien.

Kära vänner, sanningen om andra världskriget måste ständigt försvaras på nytt mot nya dimridåer och lögner. Syftet med detta ljugande kan bara vara ett: att på nytt flytta fram krigets och diktaturens krafter.

Vi blir hela tiden undervisade av media om vem som är fascist och rasist. Men av något konstigt skäl utpekas aldrig de krafter i dagens värld som störtar lagliga regeringar, som piskar fram pogromer och folkmord - vare sig vi talar om Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien eller Ukraina.

Jag talar om Nato-fascismen, denna lögnens och vapenskramlets internationella maffia!

Vid det kalla krigets slut verkade Sovjetunionen för Tysklands återförening - under motstånd från Storbritannien och Frankrike - och fick i utbyte löftet att Nato inte skulle expandera "en enda tum österut" (USA:s utrikesminister James Baker). Svekfullt har man expanderat ända in på Rysslands veka liv och var på vippen att förvandla Sevastopol till en Nato-bas, när Ryssland satte ned foten.

Lika självklart för en antifascist som det var sommaren 1941 att försvara Sovjet mot angrepp är det att idag försvara Ryssland - att stödja Ryssland i den rätt till självförsvar som folkrätten ger - och kräva att den aggressiva krigsorganisationen Nato upplöses.

Stefan Lindgren

PS. Tack till Dan Kotka, det ständigt närvarande ögat, för bilden.

1 kommentar :

  1. Man kan också fråga sig vilka som dog. Min frus farbror (ryss, född 1923) deltog i Röda armén i striderna på den sovjetiska västfronten (det vi kallar östfronten i Sverige) under hela kriget, från 22 juni 1941 till Berlin 1945. Han blev aldrig sårad, men mycket högt dekorerad. När kriget var slut levde 3% av hans sovjetiska årskamrater. En hel årskull i sin mest produktiva ålder som nästan utplånats.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.