FiB

17 september 2017

Gotlandsprotest mot Aurora


Sten Sandberg, mångårig skolledare på Gotland, ledde torgmötet i Visby.













Gotlands allehanda rapporterar 17/9: Minst ett hundratal samlades på Östercentrum för att delta i manifestationen mot krigsövningen Aurora. "Det man övar på, blir man bra på och nu övar vi oss i krig", säger Stina Oscarsson, journalist och krönikör.
    Nätverket mot Nato genomförde på lördagen en manifestation på Östercentrum mot Försvarsmaktens övning Aurora 17 och närmandet till Nato. 
Nätverket vill stoppa övningen eftersom man anser att den försämrar säkerhetsläget kring Östersjön, att samarbetet med USA innebär ett närmande till Nato och för att fred ska bevaras genom diplomati, inte genom upprustning.
    Att visa upp sin krigsförmåga skapar inte trygghet hos folken kring Östersjön. "Krigsövningen Aurora, med 20 000 deltagare, är "en skymf mot alla de som kämpar för fred".

     – Om vi istället lagt en halv miljard på att utbilda 20 000 diplomater så kanske vi kunnat fred, säger Stina Oscarson.
    Bakom arrangemanget stod Mp, V, Fi och Kommunistiska partiet på Gotland tillsammans med Aktionsgruppen mot Nato, Kvinnofronten och Ekobyn Suderbys.
    Lördagens manifestation fortsatte under eftermiddagen med tal och samtal i med Stina Oscarson och Stefan Lindgren under ledning av moderator Ulla Pettersson.

Stefan Lindgrens tal
Stefan Lindgren sa i sitt tal på Visby Bibliotek bl.a.:

Just nu genomför svenskt försvar den största manövern på 23 år. Den ska utgöra en ”milstolpe” i reformarbetet heter det. 21 000 man deltar i manövern Aurora 17 som genomförs i Göteborg, Mälardalen och på Gotland. 7 Nato-länder deltar med sammanlagt 2 000 soldater.
    Delvis överlappande genomförs samtidigt marinövningen Northern Coasts 2017 med fartyg och flyg från 16 Nato-länder.
    Aldrig har    det utländska deltagandet i svenska övningar varit så omfattande och aldrig har svensk krigsmakt varit obetydligare.
    Kanske ska man betrakta övningen i ljuset av samma trend som lett till skandalen på Transportstyrelsen. Dvs. viktiga samhällsfunktioner delas ut till utländska aktörer, s k outsourcing. Redan någon dag in på övningen sa ÖB Bydén sa att det gått överraskande bra för den utländska militären att ”öva uppkoppling mot våra system".
    Man måste granska Försvarsmaktens målsättningar för Aurora 17 för att riktigt förstå hur illa det är ställt.

I ett brev till markägarna på Gotland skriver man att syftet med övningen är att 1. ”förebygga oönskad eskalation i vårt närområde”, 2. ”hävda Sveriges suveränitet” och 3. ”skydda svensk handlingsfrihet mot påtryckningar”.
    Det låter förstås bra. Men först kan man notera att det saknas hänvisning till alliansfriheten, och det är nog ingen slump. Samtliga inbjudna länder utom Finland är ju Nato-länder. Den enda Östersjöstat som inte deltar i någondera av de pågående övningarna är Ryssland.
    Hur man ”förebygger oönskad eskalation” genom att dra samman trupper från 17 länder i övningar som uteslutande pekar österut är svårt att se.
    Försöker man se det från den andra sidan har ju Nato:s ca 40 militära manövrer nära Rysslands gränser i år en hotfull karaktär. I en av dess övningar körde amerikanska stridsvagnar upp 300 meter från den ryska gränsen i Narva, tio mil från S:t Petersburg.
    Samtidigt ska man notera att Ryssland är ett land som Sverige har slutat tala med. Sedan flera år tillbaka är i stort sett alla samarbeten lagda på is. Samtidigt som Rysslands statschef besökt Finland för överläggningar ett flertal gånger har vår utrikesminister uttryckligen sagt att ett sådant besök i Sverige är otänkbart.
    Försvarsminister Peter Hultqvist säger i Aktuellt i Politiken att något samarbete med Ryssland "finns inte på kartan" (27 juni 2017).
    Sveriges försvars- och utrikesministrar har gjort extrema uttalanden om att t ex Ryssland skulle ha anfallit Georgien 2008, när EU:s utredare har fastslagit att det var precis tvärtom, och beträffande Krim går man längre än EU-kollegorna och kräver uttryckligen att halvön Krim, som tillhört Ryssland sedan 1787, ska tvingas tillbaka till ukrainskt styre - mot den folkvilja som kommit till uttryck i två folkomröstningar på halvön, 1991 och 2014.
 Nej, vill man förebygga oönskad eskalation skulle man till att börja med eftersträva normala förbindelser med samtliga grannländer. Det gör inte regeringen sedan flera år tillbaka.
    Sverige har inte haft något möte toppmöte med Ryssland sedan 2003 . Handeln har rasat sedan 2014  vi förlorar c:a 9 miljarder om året på sanktionspolitiken mot Ryssland, turismen i båda riktningar minskat kraftigt, antalet resenärer har sjunkit så kraftigt att SAS inte längre flyger på Moskva osv. Diskrimineringen sken senast igenom i den nya flygskatten där skatten på en Istanbulresa blir 80 kr medan en resa till S:t Petersburg belastas med 280 kr.
    Medan alliansregeringen godkände gasledningen NordStream1 har den röd-gröna regeringen under högljudda krav från alliansen med alla medel spjärnat emot NordStream2.

Att Sverige i det långa loppet skulle kunna bygga sin säkerhetspolitik på sådana premisser, försök att isolera Ryssland, är en orimlighet. Ryssland ligger där det ligger och det är ett primärt svenskt intresse att ha goda relationer till sin största granne, Ryssland.

På vilket sätt ”skyddar” då Aurora ”svensk handlingsfrihet”?
    Om vi sätter in övningen i dess sammanhang inser vi att det är precis tvärtom. Värdlandsavtalet och det halva steget in i Nato är inget som kommer gratis. Det kommer med villkor.
   Precis som kritikerna varnade för kan värdlandsavtalet innebär att Sverige kan komma att härbärgera USA:s kärnvapen. Vår egen politik fastställdes 1963 när riksdagen beslutade att avbryta alla planer på svenskt kärnvapen. Sedan dess har vi helt engagerat oss i kärnvapennedrustning och var i juni med och antog konventionen för kärnvapenförbud i FN.
    Nu har USA låtit skicka ut ett budskap från Mattisborgen - jag talar om Pentagon - där de säger att ett svensk  ja till kärnvapenförbud är ”oförenligt med Sveriges önskan att fördjupa sitt samarbete med Nato”.
    Sveriges ja till kärnvapenförbud måste godkännas av riksdagen och en utredning har tillsatts. Försvarsministern har föregripit den utredningen genom att slå fast att ”våra militära samarbeten inte får komma i kläm”. (Agenda 10 september 2017).
    Värdlandsavtalets första offer riskerar att bli  Sveriges fritt valda kärnvapenpolicy. Hur kan någon få detta till att samarbetet med Nato "ökar vår handlingsfrihet"?


Sverige var som ni vet mycket länge förskonat från krig. Från 1814 till 2002, när svenska trupper skickades att delta i Nato:s krig i Afghanistan, slapp vi krigets gissel.
    Till stor del måste det tillskrivas den neutralitetspolitik som Karl XIV Johan införde. 
    Till skillnad från Schweiz och Österrike kom Sverige aldrig att lagfästa sin neutralitet och den har vid flera tillfällen undergrävts och måst försvaras mot utländska påtryckningar. Exempelvis ingick Sverige 1855 det s k novemberfördraget med England och Frankrike som var tänkt att följas av en formell allians mot Ryssland. En fransk och brittisk flotta angrep ryssarna på Åland - engelska kyrkogården på Fårö är ett minne från den tiden.
   Som ni vet utsattes också neutraliteten för stor prövningar under andra världskriget. En aktivistisk falang i Försvarsstaben ville inte bara att Sverige skulle gå in i finska vinterkriget utan också senare i det finska fortsättningskriget och därmed bli en del av Hitlers Barbarossaplan. Men Per-Albin lyckades manövrera skickligt  och hålla Sverige utanför.

Vad vi upplever idag är ett nytt stort, brett upplagt försök att bryta med den traditionella neutralitetspolitiken.
    Sedan 2002 har ordet "neutralitet" slopats i svenska regeringsförklaringar, medan Sverige fortfarande beskrivs som alliansfritt.

Ett KC-390-plan med sydafrikanska beteckningar
på Visby flygplats. Den brasilianska
tillverkaren försöker sälja in planet i Sverige.
Det värdlandsavtal med Nato som Sveriges riksdag beslutade att godkänna i maj i fjol med röstsiffrorna 291-21 innebar ett grundskott mot resterna av den historiska neutraliteten.
    I princip är de favörer som Nato kan begära eller erbjudas av  Sverige enligt värdlandsavtalet sådant som enligt Haagkonventionen är förenligt med ett lands neutralitet i krig.
    Under andra världskriget var Sverige var inte skyldigt att säga nej till transiteringen av de tyska trupperna som totalt skulle komma att uppgå till 2 miljoner man. De maktpolitiska realiteterna gjorde att Sverige gick med på detta, men formellt utan förlust av sin neutrala ställning.

Men Haagkonventionen kräver att det som det neutrala landet beviljar den ene också beviljas den andre.

Genom att på förhand sluta ett värdlandsavtal som ger Nato det som redan Haagkonventionerna ger skadade vi möjligheterna till neutralitet helt i onödan.

Neutralitetens krav på "militär opartiskhet" uppfylls inte längre. Neutraliteten kräver att bestämmelserna tillämpas likformigt mot de krigförande parterna. Dvs. släppte man igenom tyska ubåtar i svenska vatten skulle även sovjetiska kunna passera, vilket också skedde.


Sveriges agerande blir bara begripligt och rationellt om man tolkar det som ett steg mot Nato-medlemskap och fullständigt brott med  neutraliteten.

Under en period efter det kalla krigets slut spred sig en uppfattning om att Nato blivit en harmlös säkerhetsorganisation som i stort sett alla var med i. Den var inte riktad mot någon hette det.

Men efter det misslyckade kriget i Afghanistan, Nato:s första krig, har spänningar åter byggs upp i Europa på ett sätt och i en skala som för tankarna till kalla kriget.
    När terrorismen i Mellanöstern inte längre kunde samla Nato återgick Pentagon snart till tidigare generationers fiendebild. Ryssland målades upp som det stora hotet.
    Efter Natos två expansionsvågor ingår 29 länder i Nato, däribland alla grannländer till Ryssland från Kolahalvön till Kaukasus med Finland som enda undantag.

Natos utvidgning var i sig ett grovt löftesbrott. I samtalen som föregick Tysklands återföreningen försäkrade västvärldens ledare att ”Nato kommer inte att flytta en enda tum österut och inte ett enda Warszawapaktsland kommer att beviljas inträde i Nato".
    Idag svarar Nato svarar för 70 % av världens militärutgifter. USA svarar ensamt för över hälften av världens militärutgifter.
    Enligt vissa beräkningar skulle en tiondel av Nato:s militärbudgetar räcka för att uppnå ALLA de millenniemål som FN uppställt (att avskaffa den extrema fattigdomen i världen,  erbjuda alla tillgång till primärskola, bekämpa malaria, Hiv/aids och andra sjukdomar osv).
    Istället har världen från 1990 till idag fått uppleva en rad krig där USA och/eller Nato varit inblandade, de mest kända det på Balkan, i Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och Jemen.
    Totalt räknar man med 9-11 miljoner döda i dessa krig.
    Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 kom den ryska krigsmakten att närmast råka i upplösning. Av den tidigare armen på 4 miljoner man återstår en miljon. Från 2007 till 2015 har den ryska krigsmakten uppgraderats och fått fler stamanställda och ny utrustning. Till 2015 ökade Rysslands försvarsutgifter med 76 procent från bottenläget.
    Men i fjol började Ryssland – hör och häpna – skära ner sina militärkostnader. Den ekonomiska krisen tvingade den ryska regeringen i år att dra ned den budgeten med en fjärdedel till 48 miljarder dollar, vilket var den lägsta siffran sedan 2011.  Även 2018 kommer försvarsanslagen att minska, signalerade Rysslands president Vladimir Putin nyligen.
    Natos rustningskostnader är idag  drygt 19 gånger större än Rysslands.

Förhållandet mellan USA/Nato och Ryssland är ett nav som till stor del har styrt världshistoriens förlopp under hela 1900-talet.
   Ryssland är även i sin nya kraftigt nedskurna skepnad en världsmakt, den enda makten med kärnvapenparitet med USA och världens till ytan största land.
   Genomgående behandlas Ryssland sedan några år tillbaka som en pariastat. Det har uteslutits ur G8-gruppen och i praktiken även ur Europarådet. Det utsätts för ständigt nya sanktioner av USA och EU, sanktioner som för övrigt började lågt före Krim.
    På alla områden byggs barriärer upp mot Ryssland, på alla områden från idrott, kultur, till politik och säkerhetsfrågor. Efter USA och Ryssland har minskat antalet kärnstridsspetsar med 85-90% har nedrustningsarbetet nu avstannat och ersatts av intensiv kapprustning på alla områden.

Det senaste nedrustningsavtal som träffats mellan stormakterna var avtalet mellan Obama och Medvedev 2010 som  reducerade antalet stridsspetsar till  1  500–1 675 på vardera sidan och antalet bärfarkoster till 500–1 100 enheter.
    Men det avtalet har inte följts av några nya avtal. USA satsar nu 400 miljarder dollar 2017-26 på modernisering och underhåll av sina kärnvapen.
    Ryssland tvingas följa efter, trots att landet verkligen skulle behöva sina resurser till annat, bl.a. att bekämpa massfattigdomen - nära 20 miljoner lever under fattigdomsgränsen.
    Inför dessa dystra framtidsutsikter är det en moralisk plikt att Sverige står fast vid sitt JA till kärnvapenförbud.
    Om det innebär att USA bryter försvarssamarbetet med Sverige får det bli så. Det vore en ynkedom att falla undan för USA:s tomma hot.

Se även: https://youtu.be/e-qhRajXxpA


    ./.
   


1 kommentar :

  1. Sverigedemokraterna har varit politikens orena kast, de oberörbara alla övriga vägrat tala med. Det är något skumt med denna inställning eftersom svenska politiker inte har några betänkligheter med att välkomna utländska extremister, som den finska förvarsministern Jussi Niinistö som kommer till Gotland på tisdagen.

    Politiken är internationell, antingen motsätter man sig högerextremism eller inte. För Sverige som för många andra är det som på trettiotalet. Högerextremister på hemmaplan är inte så kul, men borta kan de tjäna som nyttiga verktyg.

    Finland gjorde det tvivelaktiga experimentet att ta in högerextremisterna i regeringen för att därigenom dämpa deras framgångar. Finlands nyhöger skiljer sig från många europeiska motsvarigheter på¨en väsentlig punkt. De är extremt Rysslandsfientliga, vilket tyvärr var den egenskap som gav dem både inträdesbiljett till regeringen och nycklarna till flera centrala ministerier, såsom försvars- och utrikesministeriet.

    Och nu rullar Sverige ut röda mattan för en person som i sin politik får den franska och tyska nyhögern att framstå som sanna fredsduvor. Och svensk socialdemokrati bugar och medierna bockar. Varför det ? Det dystra svaret lyder att de har samma syn på världspolitiken.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.