Mao Zedong simmade över Yangtsefloden 1956 och 1966.  I en av sina tidigaste artiklar, från 1917, tog han upp folkets fysiska fostran.

Göran Leijonhufvuds senaste bok om Kina är 895 sidor, 8 sidor kortare än min utgåva av Gamla Testamentet! Som även titeln anger "Pionjär och veteran. 50 år med Kina" så är Leijonhufvud inte någon som vill sätta sitt ljus under ena skäppo.

Han har också en hel del att vara stolt över.


Han var en av de första västerländska korrespondenterna i det nya Kina. Han lärde sig kinesiska - antagligen rätt bra - och skrev en diger avhandling om kinesiska väggtidningar, en form av kinesisk demokrati som han visade har mycket gamla anor.

Leijonhufvud har utan tvekan bidragit till att förnya bevakningen av Kina. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur det var tidigare, när de löjliga Kinaskådarna i Hongkong bokstavligen satt med kikare och spanade mot fastlandet.

Men man ska också komma ihåg att förutsättningarna för att Sverige fått en relativt (till andra västländer) bra information från Kina är att Sverige 1950 som första västerländska stat upprättade diplomatiska förbindelser med folkrepubliken.

1963 kom Jan Myrdals "Rapport från kinesisk by" som fick återklang långt utanför Sverige. Jan Myrdals metod, att grundligt intervjua vanliga kineser i Liu Lin by, i kombination med hans historiska insikter och hållning, ambitionen att se Kina som dess eget folk såg det, bildade skola.

Till Göran Leijohufvud som på flera ställen i boken försöker skudda av sig Myrdal, läromästaren, vill jag säga med en parafras av Belinskijs ord om Gogol: Vi har alla kommit ur Myrdals kappa! Det är dumt att förneka detta bara för att den svenska kultureliten bestämt sig för att göra JM till en icke-person.

Man behöver inte läsa långt i Leijonhuvuds utmärkta reportage om Dazhai för att se JM:s inflytande. Så varför försöka sprätta skit på Myrdal och framställa det som att han varit en propagandamegafon i Liu Lin och fått det mesta om bakfoten (Det finns "nästan inte något som skiljer Myrdal från den kinesiska propagandan", skriver GL). Nils Olof Ericssons paskvill, som GL skänker tilltro till,  kommer att vara bortglömd när mina barnbarnsbarn läser Myrdal. Jag fäster större tilltro till Gun Lauritzons återbesök i Liu Lin (Kina-rapport 1-2006), där byborna 50 år senare bekräftade att Myrdals bild var riktig.


I GL:s mastodontbok kan den Kinaintresserade hitta massor med kunniga utläggningar om alla möjliga sidor av det kinesiska livet, från kinesisk litteratur, musik, till cyklar, hundar och upprörande beskrivningar av den nya lyxkonsumtionen bland de besuttna (ofta välförankrade i partieliten).

Däremot ger väl Leijonhufvud förhållandevis lite när det gäller analysen av de viktiga historiska vändningarna i Kinas moderna historia.

Det stora språnget 1958-62 betecknar han nu moderiktigt som ett uttryck för den "voluntaristiske" Maos himlastormande planer. Resultat: 45 miljoner döda.

Kulturrevolutionen 1966-69/76 ser han som en verklig kulturrevolution som spårade ut till en maktkamp. Han skänker omedelbar tilltro till uppgifter som att 1 772 studenter ska ha torterats till döds i Peking, enbart augusti-september 1966. Han citerar Cambridge History of Chinas uppgift om att en halv miljon dödades under kulturrevolutionen, liksom också den officiella siffra som gavs av kulturrevolutionens motståndare - 34 800 döda.

Men det är som om GL anför sådana uppgifter mest för att hålla ryggen fri. Borde inte han som besökte Kina två gånger under kulturrevolutionen och arbetade där sex år under dess efterdyningar ha mer av egna undersökningar och bedömningar?

På ett ställe (s 852) tar han upp frågan om "uppblåsta siffror" och hur statistik har manipulerats för att tjäna den inre partikampen. Det väl högst troligt att förfalskningar förekommit åt båda håll och att stora språngets och kulturrevolutionens belackare har gjort vad de kunnat för att svärta ned dessa.

Experter som studerat Kinas befolkningsstatistik utesluter att de påstådda folkmorden under Mao skulle vara förenliga med den otroligt snabba befolkningstillväxten under dessa år. (Se tidigare artiklar på 8 dagar).

GL tycks mig onödigt försiktig när det handlar om att gå emot denna greuelpropaganda. Han kunde ha sagt som Noam Chomsky. "Om man ser på åren av maoistiskt styre i Kina räddades cirka 100 miljoner människoliv, jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, genom hälsoprogram på landsbygden. " (http://www.counterpunch.org/2012/12/21/chomsky-on-civil-liberties-obama-and-the-future-of-progressive-politics/)

När det gäller händelserna på Himmelska fridens torg 1989 var GL inte plats och avstår därför klokt nog från att ge sig in i sifferexercisen om antalet döda.

Numera vet vi ju tack vare Wikileaks att det inte skedde någon massaker på torget (http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/wikileaks/8555142/Wikileaks-no-bloodshed-inside-Tiananmen-Square-cables-claim.html).

GL har verkligen ingen sympati till övers för den sorts politiker som kom till makten med Deng Xiaoping. Han konstaterar att han 1971 anlände till ett av Kinas jämlikaste länder och 2015 skriver en bok om ett av världens ojämlikaste.

Blodskandalen i Henan, det monstruösa vattenkraftsbygget "De tre ravinerna" som berövat hem för över en miljon människor etc. skildras med skärpa och GL har ibland varit mycket tidigt ute med avslöjanden av missförhållanden.

I reportagen från bondebrigaden Dazhai, som fick hjältestatus under kulturrevolutionen, närmar sig GL en dialektisk helhetsanalys. Han visar att övergången från folkkommuner till aktiebolag inte är en fullt så total omvandling som man skulle kunna tro. Även aktiebolag är en form av kollektivt ägande. Men en mer opraktisk sådan (Vad händer när man flyttar eller säljer? Vad händer om Dazhai hamnar på börsen?) och en som medfört flera nackdelar - bara hälften av sjukvårdskostnaderna täcks nu kollektivt.

Han tycker sig se ett gemensamt konfucianskt mönster i de 50 årens utveckling, att karismatiska personligheter är de som driver utvecklingen framåt. Jag skulle då vilja invända att det är lika viktigt hur dessa personligheter kommer fram. En av grundtankarna under Mao var den kollektiva ledningen (i polemik mot sovjetiskt "enmansstyre"). Det måste vara stor skillnad på om starka ledare stiger fram ur sådana kollektiva ledningar eller om de stiger fram för att de tillhör rätt släkt eller har rätt förankring uppifrån.

Enligt GL befinner sig Kina mittemellan "missriktad socialism" och "kompiskapitalism" (crony capitalism). Han har naturligtvis rätt i att Kina inte har gjort något definitivt vägval. Roy Medvedev i Moskva ser Kina som en lyckad socialistisk modell där man genom att privatisera på individ- och familjenivå skapat en intelligent socialistisk marknadshybrid. Personligen är jag mer pessimistisk. När man läser rapporterna om utsugningen i Kina och miljardärerna i politbyrån är det svårt att tro att kina skulle kunna bli socialistiskt igen utan en ny revolution.

Men det som bl.a. hindrar den kinesiska kapitalismen att proklamera en slutgiltig seger är att landet fortfarande inte helt befriat sig från kolonialt förtryck. Hongkong är fortfarande ekonomiskt ockuperat och Taiwan är en amerikansk krigsbas riktad mot fastlandet.

Jag har också fått uppfattningen att för Kina är det historia arvet från de tre rikena fortfarande en realitet. Under de tre rikena (220-280 e Kr) slaktades människor i en omfattning som vi tack vare kinesisk folkbokföring kan säga säkert överträffade alla andra krig i världshistorien, utan andra världskriget.

Detta historiska arv är utan tvekan en av de faktorer som bestämmer kursen, vare sig det handlar om Sinkiang eller hårdhänta ingripanden mot Falungong.

Kina liberaliseras men demokratiseras inte, säger GL. Men varför skulle världens folkrikaste nation jämföras med demokratin i ett litet land som Storbritannien, kan man undra. Kina har sin demokrati och den har knappast blivit bättre i takt med att den anpassats till brittisk demokrati.

Det är frågor som det är upp till var och en att grubbla över. GL är inte särskilt påträngande med sina liberala politiska uppfattningar. Såväl hans maoistiska ungdomskamrater som hans far bankmannen, Marcus Wallenberg närstående, skulle kunna finna tröst i denna bok, tung som  Gamla Testamentet men gudskelov mer lättläst.

Den största bristen, om jag ska sammanfatta den, är att GL tar för lätt på Mao - som tänkare och politisk ledare av en helt annan rang än Deng Xiaoping och resten. GL borde studera Mao, kanske gå med i någon studiecirkel! De indiska kamraterna studerar verk av Mao som vi aldrig ens hört talas om. Mao Zedong-tänket borde verkligen introduceras i Sverige!

Stefan Lindgren