FiB

13 januari 2014

Ann Heberlein och barnen


Ann Heberlein, en av de skribenter som gör min vardag uthärdlig, skriver idag om boken ”Ingens mamma” i Dagens Nyheter.


Heberlein skriver:

”Självklart måste en kvinna, eller en man, få göra valet att inte föda barn. Jag är övertygad om att ett liv utan barn kan vara lika fyllt av mening som ett liv med barn. Det som bekymrar mig är att valet att inte föda barn uppställs som någon form av ideal och framhålls som den enda framkomliga vägen för den kvinna som vill slåss på männens arenor. Ja. Det är svårt att vara mamma och akademiker eller författare eller konstnär eller vad man nu är samtidigt. Lösningen kan inte vara att sluta föda barn. Det måste gå att kombinera barn med det där som kallas karriär. Att välja bort barn för att få skriva och tänka är knappast radikalt: Det är väl precis det kvinnor tvingats göra i århundraden för att kunna spela på männens villkor? Nej, det är inte rationellt att välja barn om man, som jag, har andra ambitioner än moderskap. Föräldraskap handlar inte särskilt mycket om rationalitet. Det är naturligtvis totalt irrationellt att låta sin kropp och sitt liv invaderas av en främling som kommer att kräva, kräva, kräva och aldrig släppa taget. Det är idiotiskt att frivilligt välja oro, ofrihet och bundenhet. Det är skrämmande. Och det är modigt. Att välja att föda mina tre barn är det modigaste jag gjort, det största och det som jag är allra mest stolt över: Att jag är någons mamma.”

Jag håller helt med henne. Att välja att inte skaffa barn står var och en fritt. Men varför ska de barnlösa även belönas med titeln ”modiga”. Räcker det inte med de andra privilegierna de får?

Som fembarnsfar har jag naturligtvis ingen talan vad gäller barnafödandets tortyr. Men jag har en uppfattning om vad det innebär att ha barn. Blev far vid 21 och är pensionär när mitt yngsta barn blir myndigt.  Ett helt liv med barn.

Det är klart jag kan säga att vissa saker inte blev av. Kanske hade jag velat doktorera, lära mig persiska ordentligt (fick nöja mig med ryskan, som jag är bra på).

Men kan jag verkligen skylla dessa tillkortakommanden på mina barn? Jag hävdar tvärtom att dessa barn är de som har gjort mig till den jag är.  Det kan förstås råda delade meningar om vem jag är men jag är nåjd.

Redan i studieåren märkte jag att vi som hade barn fick mycket mera gjort än de som inte hade barn. OK, vi gick inte lika mycket på bio, vi var allmänt sett mycket mera second hand och fick springa igång våra FNL-stridvagnar (Renault 4L) på vintermorgnarna.

Och sen ska man inte glömma att fem barn – det är inte bara ett halv fotobollslag – det är också ett mikrokosmos av idéer och attityder. Ingen är den andra lik. I ständig dialog formas våra olika uppfattningar, påverkar varandra utan att stöpas i konform. Jag tror jag har blivit mer demokratisk av mina barn.

Det är ju också barnen som gör att feministernas nidbilder av  oss män är så falska. Om vi bildar familj med kvinnor och föder upp flickebarn likväl som  gossebarn ligger det i sakens natur att vi vill dem lika väl.

Ivar Lo-Johansson suckade en gång när han varit på besök hemma hos Bunny Ragnerstam, där barnen tydligen stimmat och gjort det svårt får Ivar att höra. Det tar 25 000 timmar att föda upp ett barn, det är inget för författare, förklarade Ivar för mig, utan att veta att jag redan hade tre barn.

Det var rätt för honom. Men det är inget axiom. De böcker som blivit oskrivna på grund av barn är försvinnade få jämfört med dem som blivit skrivna i barnuppfödandets rök och damm.


Stefan Lindgren

PS. Min morfar hade nio barn. Jag tror aldrig han ställde sig frågan varför. Och han var ändå en mycket klok man. Skulle nån ha sagt åt honom att han borde skaffat färre för att det finns så många i Indien så vet jag ungefär vad han hade tänkt. Haaam!

1 kommentar :

  1. Det här inlägget tackar vi för, vi som valt att ha barn och se dem som en naturlig del av det personliga och samhälleliga arbetet.

    Har även många gånger förvånat mig över hur mycket man orkade av FiB-försäljning och annat medan man hade tre små barn. Visserligen var det bara jag som sålde i familjen, men många familjer orkade ingenting.

    Och jag skrev min första bok mellan arbete, dagishämtning, sagoläsning, nattning, matning och lek med barnen. Hur fan gick det till?

    Många skulle svara Barbro på den frågan. Och det stämmer. Utan hennes förståelse hur viktigt det var för mig hade det förstås varit omöjligt.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.