FiB

24 juni 2015

Falska domedagscenarier


Varför går Syriza med på att låta Bryssel styra landet in i en åtstramningspolitik som kommer att förvärra landets ekonomiska situation?

Till och med nobelpristagaren Paul Krugman rekommenderar Grekland att lämna euron.

I säsongsrensade tal går den grekiska staten redan med 5 procents överskott, ett överskott som tydligen ska drivas upp så länge det finns en enda grek kvar att beskatta. Samtidigt går ekonomin som helhet bakåt och BNP sjunker. (Nära en fjärdedel har gått upp i rök sedan 2008.)

Medan förhandlingarna i Bryssel fortsätter går landet miste om ännu en turistsäsong - och turisterna svarar för nära en femtedel av ekonomin.

När Jean Claude Juncker lovar att ge Grekland 30 miljarder euro i bidrag till 2022 är det pengar han är beredda att ta ur EU-skattebetalarnas ficka för att Grekland ska kunna betala sina enorma skulder, till främst tyska banker, på totalt 320 miljarder euro.

Den enda logiska vägen ut hade varit att lämna euron. Här står än en gång Paul Krugman på förnuftets sida.

"Visst skulle det bli en kraftig devalvering, vilket skulle leda till en stegring i inflationen. Men skulle hyperinflation följa? Kom ihåg att Grekland går med ett stort konjunkturrensat primärt överskott - det vill säga, redan vid en blygsam ekonomisk återhämtning skulle landet slippa köra sedelpressarna för att betala sina räkningar. Och devalvering skulle, allt annat lika, främja en återhämtning.
Jag vet att många människor berättar historier om omedelbar kollaps på grund av oförmåga att köpa råvaror, totalt bortfall av export och så vidare. De kan ha rätt. Men jag faktiskt inte kan komma på några historiska exempel som passar den historien - i synnerhet har hyperinflation drabbat regeringar alltför svaga för att samla in skatter och  tro det eller ej, det gäller inte Grekland, trots allt ni har hört." (Paul Krugman i New York Times 21 juni).

Återstår frågan varför Syriza trots goda odds inte tar chansen att hoppa av euron. Feghet? Eller kan det vara så att Syriza bärs upp av ett skikt som har mest att förlora på att överge euron?

Skillnaden mellan den "inre" devalvering som nu pågår i Grekland och den yttre, verkliga devalvering som skulle bli möjlig  utanför euron är ju att den "inre" varianten slår mot de fattigaste.

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. Psykologiska faktorer spelar stor roll här. Inte bara Syriza utan grekerna i gemen är både kluvna och ängsliga. Man vill slippa åtstramingspolitiken men samtidigt bli kvar i eurogemenskapen, en ekvation som kan sakna lösning.

    En finländsk parallell belyser problematiken. Finland förde länge en ekonomisk politik av modell "stop-go", där snabba uppgångar, "go-fasen", följdes av inflationsspiral och behovet att dra i nödbromsen genom devalvering, "stop"-läge. Denna berg- och dalbanepolitik fick sin fullbordan genom avregleringen av valutamarknaden, vilket ledde till konsumtionsfest och bostadsbubbla och ett nationalekonomiskt dunderfiasko.

    Skälet till att finländarna ställde sig så positiva till euron berodde i hög grad på psykologiska faktorer förknippade med den svajiga utvecklingsmodellen. Man hade genom åren observerat hur gänget på kommandobryggan ständigt navigerade fel och slutligen kring 1990 körde på grund med ett brak. Värre än så här kan det inte bli tänkte man. Låt istället tyskarna ta över penningpolitiken, de låter inte önsketänkandet styra.

    Vad man inte tog i betraktande var den rad av nya begränsningar som försvårar styrningen av ekonomin, så fort man inte har kontroll över sin egen valuta. Greker och finnar har haft svag tilltro till de inhemska beslutsfattarnas förmåga att agera förnuftigt och gemenskapen har setts som en trygghet. Att ompröva sin inställning under dessa nya förhållanden är en komplicerad process. Det är därför möjligt att Greklands utträde sker genom mer kaotiska former än planerade.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.