sista versen. Missa inte den.
För hur det än är, vad man än kan säga om föreställningen, så är detta stor
teater.
Brechts originalmanus från 1938/39 är kanske något nedstruket
även om slutscenen är ograverad.
Ytterligare något går bort på att Leif Andrée – i övrigt en gudabenådad
skådespelare – ibland slarvar med diktionen. Annat går bort ibland på bristande
skärpa i framförande och regi.
Och likväl rör hon sig, föreställningen!
Brechts avskalade icke-naturalism, reaktion på den borgerliga teaterns
illusionstrick, kan förstås göra en ovan publik
förvirrad. Brecht snodde idén om "Entfremdung" från ryssen Viktor
Sjklovskij, som i sin tur kläckte den när han såg en dramatisering av
Tolstojs Krig och fred. När Natasja Rostova kommer till teatern ger hon
plötsligt allt, även triviala vardagsföremål, nya namn.
Genom att skala bort allt krims-krams ville Brecht lyfta fram konflikten.
Vissa repliker sitter som berg:
Andrea Sarti (Galileos medarbetare): Olyckligt det land som inte har några
hjältar!
Galileo: Nej, olyckligt det land som behöver hjältar!
Eller skildringen av påven Urban VIII:s samvetskval inför vetenskapens
framsteg:
Jag kan inte förneka siffrorna!
Och likväl gör han det, förnekar verkligheten, när han upptäcker att
Galileo förstucket polemiserat mot kyrkan.
Galileo Galileis slutanförande är ett starkt stycke, skrivet just när Otto
Hahn hade lyckats klyva uranatomen första gången. Han kräver av fysikerna det
som medicinarna betraktar som en självklarhet - Hippokrates ed: "vad som kan
skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja".
Hans ånger, att inte ha gjort vad han kunnat, att han överskattat
makthavarnas makt och inte litat på sin egen - som en tid var starkare -
ringer som en utmaning mot anpassligheten i vår tid. Ett svek som är desto
större som ingen längre behöver frukta "instrumenten", inkvisitionens
tortyrredskap.
Stefan Lindgren
1 kommentar:
Galileis brevväxling med sin dotter (i kloster) är väl värd att läsa.
Skicka en kommentar