FiB

12 februari 2019

Remissvar till UD

Röda stater är kärnvapenstater. Bruna har andra staters kärnvapen och gula ingår i kärnvapenallianser.
Nu är det risk att även Sverige gulmålas.
26 april går remisstiden ut för  "Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen".

Om dess resultat godtas hoppar Sverige av kärnvapenförbudet och lämnar dörren öppen för Nato:s kärnvapen. Alla organisationer och enskilda, vare sig de har ombetts eller ej, måste ta chansen att skriva remissvar.

Så här lyder mitt svar:

Margot Wallström
Utrikesdepartementet
Stockholm 12 februari 2019


Remiss på "Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen"

   Här följer i korthet mina invändningar mot utredningsresultaten:

1. Utredaren redovisar inte det som är själva upprinnelsen till utredningen, nämligen den plötsliga omsvängning i riksdagen som förorsakats av amerikanska påtryckningar, bl.a. ett brev från USA:s försvarsminister James Mattis som diariefördes – och hemligstämplades - i Kanslihuset sent tisdagen den 29 augusti 2017.

Dagen därpå besökte USA:s tjänstgörande ambassadör i Stockholm, chargé d’affaires David Lindwall, utrikesminister Margot Wallström för att varna för ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudet:
”Om den svenska regeringen undertecknar konventionen så skulle försvarssamarbetet med USA förändras negativt, liksom också Sveriges gynnade ställning i Nato-samarbetet, framförds från amerikansk sida.” (DN 30/8 2017)

2. Han redovisar inte heller Sveriges tidigare arbete mot kärnvapen som nu riskerar att spolieras genom att Sverige hoppar av kärnvapenförbudet. Två exempel:

1961 lanserades Undénplanen som innebar att stater utan kärnvapen skulle förbinda sig att inte producera och vägra ta emot kärnvapen på sitt eget territorium. Förslaget antogs av generalförsamlingen med 58 röster för, 10 röster emot (Nato-länder) samt 23 nedlagda röster (Latinamerika samt tidigare franska kolonier i Afrika).
    1982 föreslog en internationell kommission ledd av Olof Palme att en bred sektor genom hela Europa skulle göras kärnvapenfri.
    Ett svenskt avhopp skulle inte minst dra ogiltigförklara allt som sagts av Sverige hittills i frågan. Sveriges ambassadör vid Förenta nationerna Olof Skoog 7 juli 2017 avgav en röstförklaring som dels var ett entusiastiskt stöd, dels beklagade att konventionen inte kunnat göras skarpare.

    ”Motiverat av ett humanitärt perspektiv, med tanke på det akuta behovet av att bryta dödläget, och villigt att utforska alla vägar som potentiellt kan leda till konkreta resultat, har Sverige bestämt sig för att stödja och delta i dessa förhandlingar. Allting annat kände vi  skulle vara att svika den skyldighet som också stadgas i artikel VI i NPT-fördraget. Vi anslöt oss till en stor majoritet av FN:s medlemmar vars frustration över bristen på framsteg utlöste detta tydliga politiska ställningstagande mot det allt farligare status quo.”

3. Kärnfrågan är att utredaren anser att ett svenskt tillträde till konventionen skadar Sveriges möjligheter att stå under Nato:s kärnvapenparaply och ingå i den nukleära avskräckning som denna organisation påstås representera.

Frågan om Sverige ska söka ”skydd” av Nato:s, dvs. USA:s kärnvapenparaply, är en fråga som aldrig diskuterats öppet i Sverige, sannolikt i medvetandet om att en överväldigande folkmajoritet skulle avvisa en sådan förändring. Den är av samma dignitet som frågan om medlemskap i Nato. Men utredaren låter sin personliga ståndpunkt stå som en tyst förutsättning för de följande resonemangen.
    Utredaren redovisar inga överväganden av vad detta innebär för Sverige. Hur skulle det uppfattas av de länder som utpekats som NATO:s och USA:s fiender, exempelvis Ryssland och Kina.
    Att Sverige ställs under USA:s kärnvapenparaply skulle placera Sverige i samma kategori som de flesta andra  Nato-stater, länder som själva inte har kärnvapen men ingår i Nato:s kärnvapenstrategi och där kärnvapen i något läge kan komma att placeras.
    Det säger sig självt att den upplevda säkerheten av att stå under USA:s kärnvapenparaply motverkas av att landet i ökad mån blir potentiell måltavla för motsidans kärnvapen.
    Nato:s motståndare kan inte veta avsikterna, bara att Sverige potentiellt kan bli språngbräda för nukleär aggression, vilket gör oss till en måltavla. Vi skulle inte heller ha några garantier för verksam avskräckning om aggression kom från andra hållet (ett faktum knappast skulle förändras av svenskt Natomedlemskap).
    Att öppna för USA:s kärnvapenparaply innebär därför ökad osäkerhet för Sveriges del. Redan det faktum att ett sådant kärnvapenparaply i inlindade ordalag deklarerats från Nato-sidan, men inte bestridits av den svenska statsledningen, innebär en allvarlig förändring av vårt säkerhetsläge. Det skulle i någon mån kunna motverkas om Sverige åtminstone stod fast vid sin deklarerade önskan att ansluta sig till konventionen om kärnvapenförbud.
    Utredaren har uteslutande konsulterat personer på väst/Nato-sidan och inte brytt sig om att ta reda på hur ”den andra sidan” (Ryssland, Kina, för att inte tala om de 20 länder som redan skrivit på, länder som Österrike, Nya Zeeland, Mexiko, Thailand, Vietnam och Vatikanstaten) ser på kärnvapenförbudet och den egna säkerheten.

4. Utredaren påstår felaktigt att ett svenskt tillträde till kärnvapenförbudet innebär att Sverige inte skulle få ta emot hjälp i ett kris- eller krigsläge (s 93 och kap 5).

Vad som är förbjudet enligt konventionens paragraf 1 e) är något av följande:

a) utveckla, provspränga, producera, tillverka, på annat sätt förvärva, inneha eller förvara kärnvapen eller andra kärnladdningar,
b) till någon mottagare överföra kärnvapen eller andra kärnladdningar eller kontroll över sådana vapen eller explosiva anordningar, direkt eller indirekt,
c) ta emot överförda kärnvapen eller kontroll över kärnvapen eller andra kärnladdningar, direkt eller indirekt,
d) använda eller hota att använda kärnvapen eller andra kärnladdningar,
e) hjälpa, uppmuntra eller förmå, på något sätt, någon att delta i verksamhet förbjuden för en statspart enligt denna konvention,
f) söka eller ta emot hjälp, på något sätt, av någon för att delta i verksamhet förbjuden för en statspart enligt denna konvention,
g) tillåta stationering, installation eller utplacering av kärnvapen eller andra kärnladdningar inom dess territorium eller annan plats under dess jurisdiktion eller kontroll.

Helt felaktigt påstår utredaren:

”Förbudet mot att hjälpa omfattar således alla – kärnvapenstater, ickekärnvapenstater och icke-statliga aktörer. Samtidigt har inte hjälpbegreppet definierats, vilket som nämnts lämnar öppet för olika tolkningar.” (s 121).
    Tvärtemot vad han påstår är det entydigt i konventionen att förbudet mot hjälp endast är kärnvapenrelaterat.
    Sådana påstående från utredaren kastar naturligtvis en skugga över trovärdigheten i hela utredningen, liksom direkt missvisande påståenden av typ ”Målet att förhindra spridning av kärnvapen lyser i stort sett med sin frånvaro i konventionen” (s. 122).
    Om utredaren anser att någon av ovanstående former av nukleär ”hjälp” är viktig för Sveriges försvar borde han ha redovisat det öppet istället för att som nu låta det stå som en outtalad förutsättning för resonemanget.
    Kan det vara så att utredaren menar att det värdlandsavtal som Sverige slutit med Nato verkligen potentiellt innebär ”hjälp” med kärnvapen, i form av Nato:s kärnvapenparaply och/eller stationering av kärnvapen i Sverige i ett krigs- eller krigsläge?
    När värdlandsavtalet debatterades i offentligheten förnekade bl.a. försvarsminister Peter Hultqvist att något sådant var möjligt. Och nu tar han via den utredning han initierat strid för att sådan kärnvapenhjälp inte får uteslutas. Utredaren kastar inget ljus över dessa motsägelser.

5. Utredaren har verkligen ansträngt sig att finna argument mot ett svenskt tillträde till konventionen. Många av dem tycks krystade.

Påståendena att förbud mot kärnvapen skulle påverka den pågående kärnvapennedrustningen negativt faller redan på den grunden att det inte pågår någon kärnvapennedrustning längre. De senaste veckorna har INF-avtalet kraschat och det är  risk för att även NewStart-avtalet om strategiska missiler gör det, varefter det är fritt fram för en ny omgång kärnvapenupprustning som redan startat.
    Att en sammanslutning av icke-kärnvapenstater kan fungera som en påtryckning på kärnvapenstaterna att faktiskt uppfylla sina åtaganden enligt NPT-avtalet har varit en förutsättning för såväl Undén-planen 1961 som Palmekommissionens förslag (”Gemensam säkerhet”, Tiden 1982). Utredaren ignorerar fullständigt detta arbete. Innebörden är att världen även fortsättningsvis ska låta kärnvapenmakterna ensamma ha avgörandet om planets framtid, en uppfattning som säkert de allra flesta svenskar skulle finna orimlig.
    Att som flera partier säger överlåta nedrustningen på kärnvapenmakterna själva är i praktiken detsamma som att förhålla sig passiv inför en ny omgång kärnvapenrustningar.

6. Utredaren befarar att Sverige skulle bli så ”ensamt” om det tillträdde fördraget. Då glömmer man att 122 länder röstade för konventionen. Det är 63 procent av FN:s 193 medlemsstater – ingen dålig början.

Utredaren redovisar inte de begränsningar som finns av kärnvapen i våra grannländer Norge och Finland och inte heller de överväganden som fått det alliansfria Österrike att snabbt underteckna konventionen, eller för den delen erfarenheterna från Nya Zeeland som förenar ett kärnvapenförbud med långtgående försvarssamarbete med USA.

7. Att nysta upp den härva av argument som utredaren skapat skulle kräva minst de 15 månader som det tagit att skapa härvan. Men det ter sig inte som meningsfullt.

Ambassadör Lars-Erik Lundins utredning måste förkastas redan av det skälet att han inte är en opartisk utredare. Som senior fellow vid ett institut kallat ISDP i Stockholm, som öppet skyltar med en anknytning till Atlantic Council, representerar han ett partsintresse, och kan inte förväntas ge annat än Nato:s syn på problematiken.
    En ny utredning av verkliga experter men också med bred förankring i folk- och fredsrörelser måste ta vid. Hans Blix, MajBritt Theorin, Pierre Schori etc. är självklara namn.

Stefan Lindgren
   
Remissvaren ska ha kommit in till Utrikesdepartementetsenast fredagen den 26 april 2019. Svaren ska skickas i t.ex. Wordformat per e-post till ud.remissvar@regeringskansliet.se och med kopia till martin.rahm@gov.se samt ud-nis@gov.se.

1 kommentar :

  1. Det är ungefär så som du Stefan skriver här, som jag skulle vilja att åtminstone någon av journalisterna på SVT skulle våga skriva. Det är mot denna bakgrund och UD:s tidigare agerande inte bara i FN utan i EU som ska nagelfaras och kritiseras. Det finns tydligen ingen på SVT som har mod att arbeta professionellt längre. En svensk mindre begåvad utrikesminister som kan bryta mot FN stadga, internationella avtal och Säkerhetsrådets beslutsordning och dessutom klara sig utan att bli KU anmäld av en enda riksdagsledmot säger mer än väl vart vi är på väg. Feghet fortsätter att vara Sveriges kastmärke.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.