FiB

25 november 2009

Äntligen!


Äntligen! brukar Gert Fylking ropa när Svenska Akademien
meddelar Nobelpristagare.
Äntligen! måste jag (utan varje ironi) utropa när den makthavande eliten
spricker på rätt ställe - i språkfrågan. Akademiens
f d ständige sekreterare Horace Engdahl går ut hårt mot
folkpartiets förslag att införa engelska redan från första
klass i grundskolan.

Engdahls argument är att eleverna under hela skoltiden i första hand
måste tillägna sig svenska - inklusive det svenska
skriftspråket. Och att engelskan har en extremt gynnad
ställning bland de främmande språken, som inte behöver
accentueras ytterligare.
Mitt i prick! Tack, Horace.
Den svenska kulturrevolution det här landet behöver måste
börja någonstans och det är förstås i skolan, med den
gemensamma läroplanen.
Ska den svenska kulturen ha en chans att överleva i den
syntetiska blandkultur som håller på att uppstå i
EU-byråkratins hägn måste svenskans ställning stärkas.
Men det är också mycket mer än en läroplansfråga. Bara
levande folkrörelser kan skapa ett tryck i frågan. Vad säger Folket
i Bild/Kulturfront? Idag kraftigt decimerat. Men utrustad
med rätt idéer och rätt engagemang skulle man kunna
bygga brett försvar av det svenska språket och den svenska
kulturen.
FiB/K har haft "folkets kultur" som paroll, vilket har varit
helt riktigt - en kultur som innefattar Ivar Lo, Stina
Aronsson (nyutgiven på Modernista), Strindberg, Evert Taube
och Stickan Andersson.
Nu måste detta försvar också specifikt gälla den svenska
kulturen, som på det hela taget kan uppföras i "röda boken"
över utplåningshotade kulturer. Den hotas inte av utplåning
av någon matematisk nödvändighet som många andra
försvinnande språk, utan av ett politiskt förtryck som utgår
från ett "internationaliserat" europeiskt och svenskt
etablissemang, där det är OK att uttrycka sig på
turistengelska (lingua franca i bolagsrum, politiska
församlingar, högskolor och snart alltså på dagis... om
folkpartiet får som det vill). Och lika okej att se ned på den
svenska kulturen - i många avseenden en lågkultur med
Allsång på Skansen och ostämda fioler - som att själv aldrig
delta i den för att kunna utveckla den inifrån.
Att delar av den s k vänstern har lika svårt att ta ordet
"svensk" i sin mun som den pladdrande kulturelit som kopplat
greppet om allt tyckande i spalter och på våglängder är en
del av problematiken.
Denna "vänster" legitimerar sönderslagningen av svensk
kultur och tankeliv. Den historiska bakgrunden är
föreställningen att "arbetarna har inget fosterland", en
paroll som hade sin största relevans inför första
världskriget, som var ett klockrent imperialistiskt
brödramord. Men som förlorade sin kraft redan i andra
världskriget och idag ännu mer - när bourgeoisien (de som
äger och styr oss) för länge sedan sagt farväl till
"fosterlandet".
En del av denna "vänster" håller idag liv i de segslitna
föreställningarna om den "osvenske" arbetaren genom att peka
på hotet från Sverigedemokraterna.
Vad de inte förstår är att de därigenom låter sig styras av
Sverigedemokraterna. Hela det politiska livet styrs idag i
viss mening av Sverigedemokraterna. Och så kommer det att
vara så länge inga andra politiska krafter berövar
Sverigedemokraterna problemformuleringsprivilegiet.
Försvaret av den svenska kulturen och nationen är inte en
invandrarfråga. Det finns inget omedelbart samband mellan
de frågorna även om det naturligtvis är viktigt att försvara Sveriges rätt att
stifta sina lagar (inklusive vår traditionellt reglerade
invandringspolitik - den fria invandringen har alltid varit
Svenskt näringslivs käpphäst).
En stark nationell kultur förutsätter naturligtvis
mobilisering av alla folkgrupper i Sverige, inklusive
invandrare. Inga delar av det svenska folket tjänar på den
uppifrån styrda kulturella och språkliga fragmentarisering
(falsk eller skenbar "internationalisering") som pågår i
Sverige.
Debattinlägg välkomna. Men skriv under ditt eget namn och
användning av ordet "Sverigedemokrater" är starkt ransonerat.
Med tanke på den armé av skribenter som ägnar sig åt dem
behöver de ingen reklam. Låt oss tala i sak!


Stefan Lindgren

5 kommentarer :

  1. Hörde också Horace idag på morgonen i radion och blev genast på gott humör. Återkommer som vanligt med ett inlägg på min blogg.

    SvaraRadera
  2. Kristoffer Larsson25 november 2009 13:56

    Apropå FiB/K så arrangerade Uppsalaavdelningen nyligen ett seminarium om engelskans ställning i svenska skolan. En rapport från seminariet finns att läsa här: http://www.fib.se/visa_kors_info.asp?Sidrubrik=Startsida%20(ettan)&e=e001&DocumentId=285&Avdelning=050&Meny=001

    SvaraRadera
  3. Från Uppsala till Piteå med andra ord, Kristoffer. Nästa vecka är Olle Josephson här och föreläser över ämnet "Hur går det för svenskan i dagens nya alltmer mångspråkiga Sverige? Vad kan vi göra?"
    Men är det inte snart läge för ett stort seminarium i Stockholm kring de frågor vi nu i några veckor har diskuterat här på Stefans blogg. Och på Knuts.
    Med Stefan och Horace och Olle. Och varför inte också Gunnar Ohrlander,Jan Guillou, Ebba Witt-Brattström, Kerstin Ekman...Och med FiB/K som arrangör.

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Jag har bara till en del följt denna debatt, eftersom jag varit bortrest en tid.
    Svenska är mitt första talade språk. även om meänkieli bokstavligen är mitt modersmål. Jag skriver och talar svenska, som för mig är det vackraste språket i världen. Det är mitt hjärtas språk, just därför är jag intresserad av alla andra språk.
    Min erfarenhet som lärare för flyktingbarn är att de som hade ett starkt modersmål även lärde sig svenska snabbare, men att det inte alltid var skolans förtjänst. Skolan ville sedan påtvinga barnen engelska, när de först borde fått utveckla svenskan. Sedan kom redan i sexan, att de skulle börja prova ett så kallat c-språk, oftast tyska. spanska eller franska. De fick vid mina skolor läsa det språken ett halvår i taget oavsett hur de klarade av svenska och engelska.
    De som knäckt en språkkod, hade lättare att lära sig ännu ett språk.
    Nu säger visserligen en del att språket grundläggs redan i treårsåldern och att barnen lätt får grunderna i engelska genom exempelvis "språkbad". Men hurpass väl är det utforskat? I norrbotten finns bra försök i denna riktning vid språkskolor i gränsbygder exempelvis svenska/finska och svenska/samiska.
    Många flyktingföräldrar blev negativ till modersmålsundervisningen, med samma argument som finsktalande föräldrar i Tornedalen var emot att barnen fick lära sig finska i skolan, när det blev möjligt i mitten av 1950-talet. De kunde säga Vi bor ju i Sverige och då skall barnen tala svenska.
    Tidigare hade skolan begreppet "Hemspråksundervisning" många uppfattade det som att det var ett språk, som man bara pratade i hemmet. Modersmålsundervisning ser jag som ett bättre begrepp. Det är ett känslomässigt överfört språk och de som kommer till Sverige kommer förhoppningsvis få utveckla exempelvis både svenska och kurdiska.
    På den svenska arbetsmarknaden råder svenskan. Jag anser att de flesta kan lära sig i det närmaste perfekt svenska, men det behöver inte innebära att modersmålet motarbetas.

    Bror Kajsajuntti

    SvaraRadera
  5. Kjell Martinsson11 december 2009 23:05

    Och här i västra delen har kommunen beslutat att vingla tillbaka till City of Gothenburg, när man för några år sedan beslöt att City of Göteborg skulle gälla.
    Och det är kanske det som ligger oss i fatet? Blir det något mer än turism i framtiden? Varuöverskottet i världen ökar ju hela tiden, underförstått: när införs sex- eller sjutimmarsdagen... i världen, alltså. Men där är vi inte. Inte ens socialdemokratins kvinnoförbund här i Sverige tycks tro på frågan om arbetstidsförkortning längre eller har frågan på sitt program vad jag förstått. Och detta trots den s.k. finanskrisen som ju måste ses som en överproduktionskris med ev. medföljande klimatkris...

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.