FiB

24 mars 2010

Vem hjälpte Hitler?

I Dagens Nyheter idag 24/3 2010 skriver Annika Ström-Melin i
förbigående att de tyska kommmunisterna "hjälpte" Hitler
till makten.
Ett vanligt påstående. När jag läser om en debatt som
utspelades i Marxistiskt Forum 1975 där jag själv
medverkade som renlärig 26-åring och bestred den tesen
finner jag att om man bortser från en viss fyrkantighet så
hade jag nog rätt.
Det är fel att lasta de tyska kommunisterna för Hitler. Det
är egentligen ett lika bisarrt påstående som att de tyska
judarna själva var skuld till förintelsen.

De tyska kommunisterna var den främsta motkraften mot
Hitlers väg till makten. Under svåra förhållanden samlade de
ett elektorat på 6 miljoner tyskar mot fascismen.

Samma år som MF-debatten, 1975, träffade jag i DDR
och intervjuade en kommunistisk arbetare som suttit i det första
koncentrationslägret, Buchenwald - varför skulle väl Hitler
ha spärrat in sina "hjälptrupper" kommunisterna?

I MF-debatten förfäktade historieprofessor Bo Gustafsson
(han var för övrigt både min och Annika Ström-Melins
lärofader på Uppsala universitet) en rätt naiv uppfattning
om att valsamverkan mellan socialdemokrater och kommunister
i kanslersvalet 1925 skulle ha stoppat Hitlers väg till
makten.

Inte ens en hypotetisk valsamverkan SPD-KPD 1932 (13,2
miljoner väljare) hade övertrumfat Hitlers 13,7 miljoner
väljare.

När väl den tyska storfinansen bestämt sig - och omvärlden
beslutat att inte lägga hinder i vägen, trots alla brott mot
fredsvillkoren från Första världskriget - var
arbetarrörelsen slagen.

En fullbordad revolution 1918-19 hade däremot stoppat Hitler.
Men i januari 1919 befallde socialdemokraten Ebert att
revolutionen i Berlin skulle krossas. Det blev ett
formidabelt blodbad mot den berlinska arbetarklassen. På
kvällen den 15 januari 1919 blev Karl Liebknecht och
Rosa Luxemburg arresterade och sedan mördade på order av
socialdemokraterna Ebert och Scheidemann.

Stefan Lindgren

8 kommentarer :

  1. Arne Nilsson28 maj 2010 22:12

    Läste om artiklarna från MF från 1975. Det ryker av leninism och stalinism från både SL och BG. BG försöker under under en ml-täckmantel komma åt KPD för att inte på ett effektivt sätt fört kampen mot Hitler och nazismen. SL försvarar KPD. Frågan är dock ganska enkel. Övertog nazisterna makten i januari 1933 eller ej? Var detta en historisk nödvändighet eller ej. Om man får tro SL så var detta nödvändigt eftersom socialdemokratin svek. Medan BG i halvkväda former försöker gör gällande att så inte var var fallet eftersom KPD gjorde en rad handläggande fel. I grunden har BG helt rätt.

    SvaraRadera
  2. Tack Arne för att du läste. Jag tror du gör det för enkelt för dig. Nazisterna tog inte makten - de fick den. Ett fullständigt lagligt maktskifte till följd av att katolska Zentrum m fl tröttnat på att göra motstånd mot Hitler och industrikretsarna hade redan fattat de avgörande besluten. Det är klart att arbetarpartierna skulle ha kunnat förhindra att nazisterna fick makten om de hade sett den annalkande faran klart - och mycket tidigare. Kanske redan 1919, när försvarsminister Gustav Noske (s) beordrade att arbetarna skulle slås ned och Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördas. Där sprack arbetarrörelsen. /SL

    SvaraRadera
  3. Arne Nilsson29 maj 2010 21:01

    Trodde inte att du var så insiktsfull då du skriver: "Det är klart att arbetarpartierna skulle ha kunnat förhindra att nazisterna fick makten om de hade sett den annalkande faran klart - och mycket tidigare." Detta är i grunden vad jag försöker att säga. Jag menar nog ändå att KPD och Komintern bär den största skulden för att det inte skapades en front för att försvara Weimarrepubliken mot det nazistiska hotet.
    En liten petitess då det gäller ord. Jag skriver inte att ” Nazisterna tog … makten”. Jag skriver att nazisterna ”övertog” makten. En av Hitlers viktigaste slutsatser av det misslyckade kuppförsöket i november 1923 var att ett maktövertagande måste vara lagligt/legalt.
    Tycker nog att det kunde vara mer på sin plats att lyfta fram Rosa Luxemburgs kritik av Lenins partiteori än att hon mördades av på order av socialdemokraterna Gustav Noske och Philipp Scheidemann.
    Tycker dessutom att försvaret av Lenin, KPD, Stalin och Komintern försvagar allt arbete för att skapa en kraftfullt socialistisk alternativ. Detta alternativ finns ju tyvärr inte idag.

    SvaraRadera
  4. Arne Nilsson29 maj 2010 23:20

    Kommer ihåg då jag läste Anti- Dührings av Friedrich Engels i slutet på 60-talet. Han menande att Dühring sysslade med historieskrivning i stor skala. Tycker nog att du beter dig på samma sätt då du skriver: ”De tyska kommunisterna var den främsta motkraften mot Hitlers väg till makten. Under svåra förhållanden samlade de ett elektorat på 6 miljoner tyskar mot fascismen” Dock bör man fundera över följande. I valen till den tyska riksdagen 1928 fick KPD 10,6 % av rösterna medan nazisterna fick 2,6 %. Vid valen 1930 efter att den ekonomiska krisen hade slagit ut i full blom var motsvarande siffror för KPD 13,1 % och för nazisterna 18,3 %. Frågan är: varför hade nazisterna dessa oerhörda framgångar och inte KPD? Mitt svar är: KPD förde inte en politik som uppfattades som ett realistiskt alternativ av det tyska folket.

    SvaraRadera
  5. Arne Nilsson29 maj 2010 23:27

    Ytterligare ett varv om historisk determinism. Du skriver:” När väl den tyska storfinansen bestämt sig - och omvärlden beslutat att inte lägga hinder i vägen, trots alla brott mot
    fredsvillkoren från Första världskriget – var arbetarrörelsen slagen.” Min tolkning av detta är att du anser att det inte var möjligt för det tyska folket att formulera ett slagkraftigt alternativ mot Hitler. Detta är ju en god ursäkt för både KPD:s och SPD:s tillkortakommande.

    SvaraRadera
  6. På ett plan är vår tids elände - imperialismen och de stora krigen - oundvikligt. På ett annat inte, vi kan avskaffa vår tids elände. Men människans fria vilja och möjligheter gäller i det långa loppet. Hur långt detta lopp är och de närmare villkoren kan variera. Men jag hoppas vi kan vara överens om att vid en given tidpunkt blev nazismen och andra världskriget oundvikligt. Och att den tidpunkten ligger långt tidigare än 30/1 1933. När en historisk vändpunkt passerats var det enda man kunde åstadkomma att i bästa fall uppskjuta kriget och bekämpa dessa skadeverkningar. Gjorde KPD och SPD allt de kunde i den vägen. Svar nej: grova fel begicks.

    SvaraRadera
  7. Arne Nilsson23 juli 2010 23:17

    Jag noterar att vi är överens om att både KPD och SPD gjorde grova fel innan nazisterna tog makten i Tyskland 1933. Jag tror att vi har en förhållande god bild av vilka de allvarligaste felen var hos dessa partier. Men vi värderar dessa på olika sätt. Därför skulle jag vilja lyfta fram följande punkter:
    • SPD klev in på scenen i slutet av 1918 och var den part som för Tysklands del hanterade undertecknandet av Versaillesfördraget 1919 med dess för Tyskland del förödmjukande och förnedrande villkor. SPD borde ha låtit de den sittande regimen genomföra dessa åtgärder. I detta ligger att dessa ”fredsvillkor” lade grunden för tysk revanschism och nazism. SPD kom att förknippas med detta och den dolkstötslegend som kom att skapas kring det oundvikliga tyska nederlagerget.
    • 1919 och 1920 försökte KPD genomför en socialistisk revolution i Tyskland i enlighet med de riktlinjer som dragits upp av Komintern. Detta bidrog knappast till att ge KPD ett gott renommé i vidare kretsar. Vi skall nog vara tacksamma för att detta revolutionsförsök slogs ned. Den fortsatta utvecklingen i Sovjetunionen från 20-talet till dess sammanbrott 1991 är talande bevis för att en leninistisk och stalinistisk variant socialism inte har särskilt mycket att göra med demokratisk socialism.
    • Med utgångspunkt från Kominterns riktlinjer från 1928 hade KPD inriktningen att genomföra en socialistisk revolution med SPD som en socialfascistisk huvudmotståndare. Som indikerats ovan torde Weimarrepublikens skraltiga demokrati vara att fördra framför den diktatur som upprättades i Sovjetunionen och som var KPD:s mål. KPD misslyckades fullstädigt med att förstå att det var en huvuduppgift att försvara Weimarrepublikens mot nazismen.
    • SPD hade regerat sig sönder och samman i Weimarrepubliken utan att kunna komma till rätta de ekonomiska och sociala problem som var för handen i Tyskland under 20-talet och början av 30-talet. En av de allvarligaste problemen var att SPD inte kom till rätta med de gatustrider som förkom under 20- och början av 30-talet mellan nazistiska ligister (SA) å ena sidan och kommunister och socialdemokrater å den andra sidan.
    Ovanstående punkter visar att KPD knappast var en särskilt god kraft, för att uttrycka sig milt, i försvaret av Weimarrepubliken. KPD var snarare en av dess dödgrävare, medan SPD på ett fumligt och inte särskilt framgångsrikt sätt försökte försvara Weimarrepubliken.

    SvaraRadera
  8. Arne Nilsson23 juli 2010 23:19

    Förmodligen har du rätt då du indikerar att motkrafterna mot nazismen var allvarligt försvagade redan före den 30/1 1933. Men jag tror att du har fel då du skriver ” Nazisterna tog inte makten - de fick den.” Den regering som kom till makten i januari hade följande sammansättning:
    • Adolf Hitler - rikskansler
    • Franz von Papen - vicekansler
    • Hermann Göring - minister utan portfölj
    • Alfred Hugenberg - näringsminister
    • Werner von Blomberg - försvarsminister
    • Wilhelm Frick - inrikesminister
    • Paul von Eltz-Rübenach - handelsminister
    • Ludwig Schwerin von Krosigk - finansminister
    • Franz Seldte - arbetsmarknadsminister
    • Günther Gerecke - rikskommissarie för arbetsinsatsen
    Endast tre (Hitler, Göring och Frick) var nazister.
    Syftet med att släppa fram Hitler som rikskansler var att få nazisterna att regera sig sönder och samman så att de andra konservativa krafterna därefter åter skulle kunna komma i regeringsställnigning. Som historien visar var detta en fåfäng förhoppning.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.