FiB

1 april 2010

Gunnar Ohrlander död

Gunnar Ohrlander, alias doktor Gormander, är död. Han lämnar efter sig
ett stort hål i den svenska litteraturen.

Ta bara en av hans senaste halvsbrytande krönikor i Flamman "Vänstern
och giljotinen" http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=7077 där han
förklarade varför råttfällan Giljotti måste vara ett självklart val för
alla som tillhör vänstern i politiken.


Den hade Mark Twain gillat. Kanske blivit lite avundsjuk på.

Jag tvivlar på att någon kommer att fylla tomrummet snart. Att uppfatta
det absurda i tillvaron är en sällsynt gåva.

En fräsch avhandling om satir påpekar den avgrundsdjupa klyftan mellan
Twain och t.ex. brittiska Punch som fostrade till "spirituell självbelåtenhet,
som isolerade den brittiska medelklassen med blida skämt om utlänningar
och de lägre klasserna".

Hur som helst är det bara ett år sedan Gunnar talade på ett appellmöte
mot Sveriges trupper i Afghanistan på Drottninggatan. Jag sa helt ärligt
att han såg precis lika ungdomlig ut som när vi arbetade ihop på Gnistan
åren 1975-79. Jag kunde inte ana att sjukdomen redan satt klorna i honom.
Då var han just för tredje gången sparkad från Aftonbladet i en av Åsa
Linderborgs utrensningar av äldre, antagligen icke tillräckligt HBT-medvetna
medarbetare. Gunnars perspektiv var helt klart barnets mot en neurotisk
vuxenvärld där allt handlar om att tillfredsställa sina egna behov.

Jag kan tänka mig att t ex ett kåseri som "Då säger mamma att hon 
älskar mig" inte togs väl upp i alla läger. (Se http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=6463)

Men Gunnar lät sig inte bekomma. Han jobbade vidare med bokplaner och skrev
i Flamman.

Mina starkaste minnen av Gunnar är från städerskestrejken 1974/75 i Borlänge,
Umeå, Kiruna, Svappavaara, Malmberget, Skövde och Arlanda. Hans
skildringar av strejken lästes varje vecka av 15 - 20 000 Gnistanläsare,
men det intressanta var att Gunnar lika mycket organiserade, regisserade som
han beskrev. Många av städerskorna var unga och oerfarna och lyssnade
gärna på hans råd. Jag är säker på att utan Gunnar hade strejkförloppet
blivit mycket mindre dramatiskt.

Inom dramatiken hade han den tidstypiska idén att låta klasskampen
stiga upp på scenen, att göra pjäser om NJA-arbetarna, Volvoarbetarna,
sjuksköterskorna osv. Fackligt aktiva var själva med och gjorde
replikerna. I Örebro, där jag bodde 1977, spelades Volvo-pjäsen för ett
utsålt konserthus. Liksom NJA-pjäsen satt rekord på Dramaten och följts
av att teaterledningen av upplöste ensemblen ensemblen Gunnar var
knuten till (dock utan att avskeda skådisarna), följdes Volvopjäsen -
mest besökta pjäs på Riskteatern 1971 - av uppsägningar.

Så småningom blev gruppen Fria Proteatern, där Gunnar också kom att
spela en framträdande roll. Men tidsandan, der Zeitgeist, all vänsters
dödligaste fiende, stoppade först Gunnars dramatik, sedan Fria Proteatern.
För att inte tala om Gnistan.

Nu är vi tillbaka ungefär där Gunnar var sedan han fått sparken från AB första
gången och började skriva för Tidssignal. Men han behöll hela livet ut
sina lätta, fjädrande fotsteg, som om han hela tiden var på väg ut på
ett brådskande fotbollsreferat.

Det kan låta som en plattityd, men jag lärde mig också att den
halsbrytande humorns överman i själva verket var en rätt känslig och
allvarlig person. Men ringde man och bad om en grej om den senaste
strejken, det senaste kriget, det senaste avslöjandet av kannibalism i
bankvärld och politik var hans betänketid som regel noll.

Stefan Lindgren

8 kommentarer :

  1. hans_soderling@msn.com1 april 2010 20:43

    När jag började bli politiskt medveten i början på 1970-talet så läste jag ofta signaturen doktor Gormander.
    Hade nöjet att träffa honom på en författarträff i Sköndals bibliotek för några år sedan samt på ett apellmöte som vi i FAS ordnade på Drottninggatan i Stockholm. Det är mycket tråkigt för den radikala rörelsen att Gunnar Ohrlander inte längre finns bland oss.

    SvaraRadera
  2. Claes Thure Moberg1 april 2010 21:15

    Uff, uff, uff.

    Fy för faen vad trist. Doktor Gormander som i så många år har gett mig så mycket glädje genom sin ordvighet och sina finurliga skriverier.

    En gång var jag också ung och radikal. Men under resans gång har jag blivit gammal och pragmatisk. Fast det förändrar inte någonting i det här fallet. För mig har Doktor Gormander alltid varit en höjdare inom ordkonsten.

    SvaraRadera
  3. Vi lärde känna varandra i Luleå, där han gjorde genomslag med NJA-pjäsen och pjäserna om Norrbotten. Sedan har jag följt det mesta, men inte läst alla böcker.
    Ett liv kan vara långt eller kort, men lika fullt ett helt liv och Gunnar fyllde sitt liv med råge.

    SvaraRadera
  4. För några veckor sedan fick jag ett telefonsamtal från Gunnar från Huddinge sjukhus. Han skulle ha kommit till Piteå och berättat kring sin senaste bok ”Den gudarna älskar. Om konsten att överleva som lärare”.
    Han var lite skuldmedveten. Tyckte att han ställt till med besvär. Men vi kom överens om att han skulle höra av sig, när han kom hem från sjukhuset. Så skulle vi kunna ta Pite-programmet till hösten i stället.

    SvaraRadera
  5. Tack Dr Gormander, om du laser detta,for all glädje du spridit och for att du med din humor hjälpt mig att fa nya perspektiv pa tillvaron fran mina tonar och framat. Dödsbudet kom som en chock men du har som fa hunnit med stordåd inom den tid som var dig utmätt. Och anda in i det sista planerade du nya projekt. Skall forsoka genomfora en del av de projekt vi planerade, inte lika kul, men anda,

    Sven Andersson

    SvaraRadera
  6. Fint skrivet Stefan!
    Gunnar var bra! Minns hans underbara drag att FiB-rörelsen skulle samla in svångremmar till Gösta Bohman och många böcker o texter, inte minst den så lite uppmärksammade LYCKLIGA GATAN.

    Nils Gärdegård

    SvaraRadera
  7. Hej
    Tack för det du skrivit.
    Mvh/Jenny Henschen

    SvaraRadera
  8. Gösta Hultén & Lena Hultén Sonne21 april 2010 10:23

    Minns inte när vi först träffade Gunnar, men det var väl i vänstersvängen i början av 1970-talet.
    Men vi minns hans sångtext "Det var vi som byggde landet..." från NJA-pjäsen som fick nackhåret att resa sig.
    Eller "Bonnieroperan" - mer aktuell nu än då.
    Många med oss köpte nog Aftonbladet efter att först ha bläddrat till kultursidan, för att se om Gormander skrev.
    Vi fick närmare kontakt under den sovjetinspirerade "fredsfostranvågen" som ackompanjerade det förra fredskriget i Afghanistan i början av 80-talet och vi (LS) räknade pro-sovjetiska spaltcentimeter på DNs kultursida.( Många centimeter blev det...)
    Hoppas också hans kunskapssyn får dagens vänster att nyktra till i skoldebatten.
    1983 och 1984 blev vi närmare vänner när vi (GH)gjorde radioserierna Mot makten och På väg mot 1984, där Gunnar skrev skarpa sketcher på nolltid.
    Gunnar var vänfast och till hans och Ingas soppköp i december varje år hittade alltid många gamla och nya vänner.
    När vi startade Charta 2008 var Gunnar på pressträffen efter Nationella insatsstyrkans militära tillslag hemma hos somaliska barnfamiljer i Rinkeby.
    Gunnars dräpande krönika om poliser som sparkar in dörrar hos terroristmisstänkta invandrare blev tyvärr han sista i Aftonbladet.
    Humor är bristvara i politiken och inte minst inom vänstern. Ge ut hans bästa kåserier igen, någon.
    Gösta Hultén och Lena Sonne

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.