FiB

5 juni 2010

Lögnaren Malaparte

Du som har tänkt läsa Curzio Malapartes roman "Kaputt" gör klokt i att
även läsa Anders Ehnmarks recension i Expressen:
http://www.expressen.se/kultur/1.1983591/curzio-malaparte-kaputt
Ehnmark träffar huvudet på spiken. "Oförståeliggörande sensationalism."
Men: Man måste läsa Malaparte för att förstå vår tid.


Om Curzio Malaparte (1898-1957) alias Kurt Suckert kan mycket sägas.
För att ta den korta versionen: Han var en skicklig fascistisk
intellektuell och en stor opportunist.

Han tjänstgjorde åt den italienska fascismen till det bittra slutet och
byggde sig en villa på Capri som sagts vara världens vackraste för de
pengar han förtjänade.

Kaputt skrev han när Italiens nederlag sedan länge var ett faktum och
han börjat arbeta som propagandist åt de allierade i Syditalien. Han
dammade av och förbättrade en del texter som sades skildra bl a
östfronten i Sovjet 1941 och Finland 1942.

Men tvärtemot vad introduktören Mikael van Reis säger i den nya
"Kaputt"-upplagan (Bonniers 2010, övers Viveca Melander)
är detta en roman, ingenting annat.

När van Reis skriver att det snarast är en memoar ("Inte sant, inte
falskt, men upplevt") bortser han storsint från att mycket är rent LJUG.

Historien om de tusen sovjetiska hästar som gav sig ut på Ladoga i
december 1941, för att sedan begravas i april 1942 efter att ha frusit fast i isen
och bara ha stuckit upp med huvudena under hela vintern, är en
skröna som kanske går hem i Italien, där sjöar sällan fryser.

Men för en nordbo som varje år ser isen lägga sig - en process som
ibland tar veckor, om inte månader, utan att någonsin ett enda djur blir
infruset i isen, är det rent skitprat.

Man har också konstaterat att hans reportage från Moskva 1930
(Majakovskijs självmord) är påhitt, eftersom han bara besökte Moskva en
gång och det var 1929.

Berättelsen om mötet med kroatledaren Ante Pavelic bär också en lögnaktig
prägel. Malaparte påstår att Pavelic förvarade tjugo kilo människoögon i
en videkorg (!) som Ustasja skickat honom som bevis för hur många
fiender de dräpt.

Historien skulle vara sann om alla fiender hade emaljögon, annars inte.

Malapartes bok är full av sådana påhittade vidrigheter. Som om inte
andra världskrigets verkliga vidrigheter skulle räcka! Tidskriften Time
kallade boken för "bästsäljande vidrigheter" och döpte Malaparte
till"... ett slags Jean Paul Spillane".


Jag hittar faktiskt ingenting som styrker autenciteten av t ex hans
reportage från östfronten. Det kan lika gärna ha tillkommit på någon
restaurang i Polen eller Österrike. Det han berättar om tyskarnas
grymheter (t ex att alla fångar som kunde läsa ska ha skjutits) har
han inte upplevt utan bara hört eller själv hittat på.

Kanske greuelpropagandan tjänade ett praktiskt syfte för dem som efter
kriget vill rentvå sig och skaffa sig Persilschein (de "tvättintyg" USA
utfärdade efter förhör med höga fascister/nazister). Under alla
förhållanden mystifierar den nazismen/fascismen.

Den kritik som Malaparte levererar mot den tyska nazismen är inte
principiell. Hitler anklagas för att vara "feminin" och "vek" och om
tyskarna begår grymheter gör de det "av rädsla". Det var en typ av kritik som
säkert odlades i Italien för att släta över det italienska misslyckandet.

När Malaparte besöker ghettot i Warszawa finner han de judiska barnen
inte bara "smutsiga" utan "degenererade" och motbjudande. Det är svårt
att höra någon ironi en fras som: "Deras enda nöje är att gå och se på
när deras mammor arkebuseras. Ett passande nöje för judiska barn"
.)

Man kan naturligtvis undra varför Bonnier satsar på en så kostsam
återugivning av Malaparte år 2010. Som Ehnmark påpekar finns det något
i tonen som känns modernt. Andra världskriget håller mer och mer på att
förvandlas till ett obegripligt helvete av ömsesidiga grymheter och i
den lönsamma vågen av krigslitteratur gäller det att konkurrera med
vidrigheter.

Ryskan har ett ord för den publik man flirtar med: zevaki. Det kommer av
zevat', gapa. De som står och gapar vid varje bilolycka, eldsvåda eller
massaker. Och aldrig kan få nog.

Men visst är det nödvändigt att också läsa fascisterna. Federico Fellinis
filmer blir inte sämre av att vi vet att han filmade krigsfilmer åt
Mussolini. Ignazio Silones Fontanamara eller Bröd och vin blir inte sämre
för att vi nu vet att han var polisspion - även om det definitivt
påverkar läsningen.

Ehnmark gör en jämförelsen med Ryszard Kapucinski som på ett plan är
träffande. Båda skrev en form av utrikesreportage som kan vara rätt
förrädiska - med hinkvis av lokal kolorit, samtal, resonemang och
påståenden som var omöjliga att kontrollera eller bedöma sanningshalten
av, och där framgången byggde på att författaren rätt tolkat
läsekretsens fördomar och gav dem vad de ville ha.

Aforismerna står som spön i backen, och inte så sällan handlar de om
nationalkaraktärerna, en förklaringsgrund som stod i samklang med
nazismen/fascismen man som fortfarande är mycket gångbar.

Jag kan tänka mig att en jämförande analys av Kapucinski i Etiopien och
Malaparte i Abessinien skulle komma till liknande slutsatser.

De båda hade också den likheten att de reste med den egna statssäkerhetens
uppdrag. Kapucinski visade sig efter sin död ha varit i den polska
underrättelsetjänstens tjänst och Malapartes uppdrag låg i öppen dag men
mystifierades genom de många historierna om hur han tvingades smuggla
ut manuskriptet till Kaputt etc.

Jag tror en uppmärksam läsare ska känna igen många av Malapartes stilgrepp.

Studiet av historia är studiet av orsaker. Men om någon förklarar andra världskriget
med att Hitler ville ha krig, att tyskar var korkade, kvinnliga, fega etc. bör alla
varningsklockor ringa.

Även om alla påståendena vore sanna förklarar de ingenting.


Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.