FiB

14 augusti 2010

Liberalismens död

 Svante Nycander drog den 18 juli igång en trött sommardebatt om varför
liberalismen är så svag i Sverige. Hans version gick ut på att den
akademiska marxismen hade parkerat sig på liberalismens rättmätiga
plats, en rätt primitiv konspirationsteori som inte förklarar varför
liberalismen inte kunde hålla stånd. Antagligen måste man anlägga ett
mycket bredare synsätt.

Liberalismen bar upp de amerikanska och franska
revolutionerna. John Acton, en Cambridgehistoriker verksam redan före
det förra sekelskiftet, skrev "Revolution eller som vi säger liberalism"
i en berömd formulering. "Det moderna framåtskridandets metod var
revolution" och i en annan föreläsning talade han om "de allmänna
idéernas ankomst som vi kallar revolution".

Liberalismen hade då ännu inte förspillt sina möjligheter att radikalt
förändra samhället, att vara en ny kraft som representerade
rationalismens inträde på bred front. Maskin- och teknikerans
motsvarighet inom politiken. Tron på för
ändring och förnuft som progressiva krafter.

Men under 1800- och det tidiga 1900-talet förbrukade liberalismen sin revolutionära
potential och blev överallt en konservativ kraft.

I USA gick en stor del av det tidigare liberala etablissemanget
öppet över till konservatism. Kapitalismens återvändsgränd
(30-talskrisen) och fruktan för de socialistiska revolutionerna gjorde
liberalismen reaktionär.

Hos en av den sena liberalismens mest välformulerade företrädare,
professor Karl Popper, fanns fortfarande en förnuftstro, men den
gjorde till stor del halt inför allt som kunde hota det
bestående.

Popper förkastade alla "program och idéer" och föreskrev
etappvisa förändringar som den enda möjligheten. Tillåtna mål var endast
"konstitutionella reformer" och "inkomstutjämning", två mål som även de
idag, ett halvsekel senare, antagligen skulle göra många av dagens
liberaler skräckslagna.


Av professor Actons ekvation "revolution = liberalism =
idéernas herravälde" bidde en försagd och nostalgisk teoretisk
liberalism, som inte längre orkar upp på några barrikader.

Istället för framstegstro har framtiden blivit
liktydigt med diverse oroande nymalthusianska skräckscenarier.
Rationalismen trängs tillbaka av nya former av mysticism, religion och
ödestro.

Här finns säkert också en materiell faktor - i och med att
västekonomierna blir allt mindre producerande och alltmer parasitära

upphör gradvis också produktionens rationalism att återverka på
samhället. Förnuftet "outsourcas" med produktionen till tredje världen.

De mänskliga fri- och rättigheterna har till stor del
övergivits av liberalerna och överlåtits som slagnummer åt de västliga
propagandamaskinerna i krig mot "ondskans axelmakter", vilka de nu är
för stunden.

Bara rätt marginella grupper arbetar för att faktiskt hävda
dessa traditionella rättigheter när det verkligen gäller. Så länge
"liberaler" är likgiltiga för att människor massakreras i Afghanistan i
de västliga friheternas namn eller påstådda terrorister fängslas utan
rättegång, deporteras i hemlighet, torteras i länder där gärningsmännen
är oåtkomliga för rättvisan; så länge "liberalismen" inte försvarar
människors frihet är den död.

Dess ursprungliga mål, franska revolutionens
mål som Tocqeville formulerade det - "tron att det eftersträvansvärda
var att ersätta det komplex av traditionella vanor som styrde dagens
samhällssystem med enkla, elementära regler som byggde på det mänskliga
förnuftet och på naturens lagar" - är fortfarande relevant, men posten
som bärare av dessa idéer måste dessvärre tills vidare förklaras ledig.


Stefan Lindgren

PS. Det mesta i ovanstående är jag skyldig E. H. Carr
"Vad är historia?" (1961) och källhänvisningar till citaten finns där.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.