FiB

11 maj 2012

Putin åker inte till Camp David

Den systematiska hetsen mot Rysslands president Putin fortsätter, trots
hans i princip ej ifrågasatta jordskredsseger i presidentvalet.

Inte nog med att Putin sägs ha låtit mördat och lemlästa journalister,
han kastar sina rivaler i fängelse på obestämd tid och han har själv
byggt upp en förmögenhet på många miljarder dollar.

Tillsammans är alla dessa påståenden imponerande. Men likt såpbubblor
sprickor de så snart man försöker fånga ett och testa hållbarheten.


Just nu är det den i mars avlidna Marina Saliers påståenden om att Putin
redan i början av 90-talet förskingrade miljontals dollar i Petersburg
som går runt i böcker och media. Man kan ju verkligen undra varför inte
Salier och hennes kollega Beljajev som tog över makten i Petersburg
efter Sobtjak (och dennes utrikessekreterare Putin) inte lät åtala Putin
om det fanns grund för anklagelserna.

Det enda Salier bevisat, dessvärre, är den låga nivån på rysk politisk
debatt. På hemsidorna kompromat.ru och antikompromat.ru finns de mest
fantastiska påståenden, som aldrig leder någonstans... framför allt
inte till rättslig prövning och oftast inte ens en dementi.

Vad jag säger är inte att Putin är ren som en baby. Ingen på den ryska
politikens höjder - i synnerhet inte efter det skitiga 90-talet - kan
vara det.

Men all den skit som dagligen hälls över Vladimir Putin är ett fenomen
som bör analyseras i sig. Jag hittar egentligen inga bra historiska
paralleller. Hugo Chavez situation, omringad av fientliga media,
uppburen av folkmajoriteten och militären är det närmaste jag kan komma
på. Om jag jämför med Mossadeq, Irans premiärminister, störtad av CIA
1953, uttrycker jag också min oro för vart detta ska sluta.

I 99 procent av fallen har Putin valt att inte svara på anklagelserna,
eftersom han inser att anti-putinismen redan har nått en
självgenererande nivå. Den har nått status av en ideologisk övertygelse
som är väldigt svår att komma åt med fakta. Dessutom är alltid svårare att
bevisa att X inte har mördat Y, än att påstå - och rentav göra troligt att X
är mördaren.

Vilka är då källorna till det pågående vulkanutbrottet av smutskastning
som vi kan iaktta dagligen i Sveriges Radio, Sveriges television och i
stort sett alla andra västliga media?

En viktiga källa är naturligtvis USA och dess geopolitiska intressen.
Att Putin i torsdags meddelade att han inte kommer att delta i G8-mötet
i Camp David 18-19 maj visar att USA:s envisa ifrågasättande av den ryska
ledningens legitimitet nu får storpolitiska konsekvenser.

USA:s två år långa ljugande om missilförsvarsanläggningarna i Europa har
lett till att den ryska försvarsstaben nu hotar med preventivslag mot de
nya anläggningarna i Polen, Rumänien etc vars missiler pekar mot hjärtat i det ryska kärnvapenförsvaret.

Obama har upprepade gånger medvetet förolämpat Ryssland genom att t ex
nedgradera dess ställning i G8. Att Obama gratulerade Putin till
presidentposten med fem dagars fördjröjning skickar också en sorts
signal.

När Putin satt fingret på den amerikanska inblandningen i rysk politik
är det naturligtvis en förenkling. Sanningen är att det finns mycket
stora grupper i "mellanskikten" - storstädernas intelligentia, de sk
hamstrarna (twitter- och facebook-publiken) osv - som piskat upp sig
till ett Putinhat.

Ja, på Internet är det faktiskt svårt att idag finna ryska media eller
ryska bloggare som argumenterar till Putins försvar. Det intresssanta,
som våra inhemska s k Rysslandsexperter inte tycks ha uppmärksammat, är
att en rad statliga media - och av staten helt beroende media - bedriver
en intensiv hets mot Putin.

Tar vi statliga Moscow News så är den engelska upplagan sedan länge
Putinfientlig, medan den ryska upplagan är mera måttligt så.

Masha Gessen som utkommit med en "biografi" som visar att Putin var
bandit redan i tonåren osv. är redaktör för en av de mest prestigefyllda
tidskrifterna från Sovjettiden, "Vokrug sveta" (Jorden runt), idag
visserligen privatiserad men helt beroende av statens välvilja.

Kan Putin verkligen  styra landet utan den i huvudsak statsanställa intelligentians
samtycke? Tveksamt.Påminner för övrigt inte konflikten om den på 30-talet
mellan å ena sidan trotskister och pladdrande revoluzzer och å andra sidan
etatisterna med Stalin  i spetsen som ställt uppgiften att på kort tid ta igen
västvärldens tekniskt-ekonomiska försprång? Stalin valde en enkel lösning,
som numera inte står till förfogande.

Klarar Putin att formulera en demokratisk lösning på problemet?
Mycket beror naturligtvis på vad Putin gör och hur han lyckas mobilisera
folkligt stöd för modernisering av jättelandet och konsolideringen av en
laglig ordning.

Man bör vara klar över vad som står på spel. Försvagas regimen ökar
risken för att ett vingklippt Ryssland i vått och torrt måste underkasta sig
västs diktat. Och då blir Libyen regeln och Syrien undantaget.

Stefan Lindgren




Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.