FiB

7 december 2012

Greider missade ett tillfälle

Ingen, säger ingen, anklagade någonsin Svenska akademin för att bedriva
handelspolitik när man i kölvattnet på det tyska kapitalets östexpansion
utsåg Hertha Müller till Nobelpristagare.

Men när det gäller Mao Yan är inga angrepp för låga.


Dagens Nyheter har i stort sett inte ägnat en enda artikel åt Mo Yans
författarskap, men en rad drapor åt att kasta skit på honom (Lördag 8/12
skapligt reportage av Thorbjörn Pettersson och Mo Yans Nobelföreläsning).
Enligt olika exilkineser som gapar och skriker från de forna koloniala
huvudstäderna är han inte vatten värd.

Och Göran Greider missar som vanligt aldrig ett bra tillfälle att hålla
käft. UTAN ATT HA LÄST EN RAD AV MO YAN tycker han sig se ett samband
mellan Akademiens val och svensk handelspolitik.

Det är väl självklart att för förlorarmakterna är allt som är bra för
Kina, allt som stärker Kina och skänker ära åt det kinesiska folket av
ondo.

Sverige var det första västland som erkände Folkrepubliken Kina. Låt oss
också bli det första där man närmar sig kinesisk kultur på ett
respektfullt sätt, utan exkolonialismens hysteriska undertoner.

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. Det känns skönt att inte ens behöva låta Dagens Nyheter hemma följa vägen från brevlådan direkt till pappersinsamlingen. Inlägget bekräftar hur klokt det har varit att hålla prenumerationsavgiften till tidningen indragen. En gång i tiden spretade DN åtminstone åt olika håll. Tänk på hur Sven Öste därifrån från bidrog till att väcka svensk Vietnamopinion. Fast det var länge sedan, väldigt länge sedan!

    Skulle inte tagit upp saken om det inte vore för att Svenska Dagbladet arbetar hårt i samma riktning, alltså i riktning mot avslutad prenumeration. Svenskan har idag (den 8 december) – i sin pappersupplaga – en jätterubrik ”Spioner med ögonen på Sverige”. Ryssland, Kina och Iran spionerar mest, sägs det. Se
    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/dessa-lander-spionerar-pa-sverige_7737338.svd

    Håhåjaja, vilket scoop! Sover redaktion eller varför lånar man sig till så simpel propaganda? Om man nystade mer i hur tätt samarbetet är mellan USA/Natos och Sveriges militärer, skulle vi kanske börja lyfta på ögonen. För då närmade man sig något, som närmast borde karaktäriseras som högförräderi. Men från en fullständigt nedslimmad journalistkår finns mycket lite att vänta.

    I och för sig är det ingalunda nytt i svensk historia, att massmedierna högljutt tutar med när krigsaktivisterna är i sitt esse. Om vi går tillbaka till en 1900-historia, får vi idag alls ingen påminnelse om hur stora ansträngningar press och radio vintern 1939/40 lade ned på att dra in Sverige i det som skulle bli det stora kriget.

    Det var på vippen, med tanke på hur psalmerna gick bland dem som fick synas och höras, att Sverige pressats in i kriget, på förlorarsidan (!). Men vi hade då politiker som vågade hålla emot, när medierna körde som värst. Den främsta återhållande kraften var förstås Ernst Wigforss, med stöd i samlingsregeringen hos folkpartiledaren Andersson i Rasjön, bondeförbundets ledare Persson-Bramstorp samt statsråden Herman Eriksson (s) och Thorwald Bergqvist (fp). I president Paasikivis Minnen kan vi också läsa att statsministern Per-Albin Hansson försiktiga linje fick stöd från oväntat håll, från kung Gustav V. Kanske i det läget osäker på Tysklands hållning, efter icke-angreppspakten mellan Sovjet och Tyskland i augusti 1939.

    Inom socialdemokratiska partiets ledning domerinerar utrikespolitiskt idag en Rickard Sandler-typ som Urban Ahlin, dock i övrigt helt i avsaknad av Sandlers bredd och kunskaper. Hur har det gått till – det finns ändå andra, klokare?

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.