FiB

4 juni 2013

Stå upp - lev länge!

"Medicinsk access" heter en medicinsk tidskrift som utges från Hälsingland och som ofta har befriande otrendiga perspektiv på många medicinska frågor.

I senaste numret skriver docent Gunnar Nyberg om maratonlöpare både historiskt och medicinskt. I ett föredrag på en hjärtkonferens i USA påvisades "att mångårigt utövande av uthållighetssporter definitivt ökar risken för förmaksflimmer..."


Nyberg redovisar olika teorier om varför "en betydande minoritet av maratonlöpare" drabbas.: "kortvarig inflammation orsakar fibrösa ärr i företrädesvis höger kammare och septum. Man har konstaterat ökning av hjärtenzymer och högerkammardysfunktion efter maratonlopp".

Men det finns också motsägande data, bl.a. en undersökning från Texas på 93 friska äldre med minst 20 års långdistanslöpning. Fysisk arbetsförmåga korrelerade väl med rapporterad träningsdos. Ingen av de undersökta hade myokardärr.

Enligt dr John Mandrola, elektrofysiolog, som också har en egen hemsida www.drjohnm.org, är det mycket individuellt hur kroppen svarar på träning. Superbra kondition vaccinerar inte mot hjärtsjukdom.

På hans hemsida finns massor med enskilda vittnesmål och berättelser. Hippokrates citeras: Att promenera är människans bästa medicin. En Dr Sid Nelson presenterar där resultat av 9 studier där man kunde tala om olika doser av motion och konstruerade en dos-respons-kurva.

Man fann att för män var det ingen ytterligare nytta med motion som krävde över 800 kcal/vecka. För kvinnor låg gränsen vid 500 kcal/vecka.

Då ska man veta att 1 timmes rask promenad anses kräva 150 kcal.

I en studie (Nelson) omfattade 52 000 män och kvinnor, befanns löpning 6-7 gånger per vecka i lugn takt (8 km/tim) ge en mortalitetsincidens som bara var 10 procent lägre än för den helt inaktive. Men inte nog med det, dos-responskurvan var U-formad så att vid högre motionsgrad minskade skillnaden mot de inaktiva.

Nelson framkastar till och med tanken på att det kanske är fråga om omvänd kausalitet: Att det är de redan friska som är villiga att motionera så mycket, och att skillnaden till icke-motionärerna beror på att det är de som inte vill eller kan motionera så mycket av allehanda skäl, bland annat andra sjukdomar, eller bara lättja.

Nelson menar också att motionsstudier aldrig tar hänsyn till D-vitaminstatus. Hälsoeffekten av motion kan alltså bero på att motionärer är ute mer och drar på sig solljus. I en dansk undersökning på 10 170 personer fann man att låg D-vitaminhalt kunde ge upp till 40 procent ökad risk för ischemisk hjärtsjukdom. Risken för hjärtinfarkt resp. kardiovaskulär död var 64 resp. 81 procent i den kvartil som fått minst D-vitamin. (För dem som har normala D-vitaminnivåer hjälper dock inte ytterligare D-vitamin).

Så fortsätter docent Gunnar Nyberg att på punkt efter punkt redovisa undersökningar av riskerna med överdriven träning: ledskador, åderförkalkning etc.

Men han redovisar också undersökningar som visar faran av stillasittande.

"Slutsatsen är att om man inte vill eller kan motionera ska man åtminstone inte sitta. Man kan minska risken genom att vara uppe."

Personligen, slutar doktorn, tror jag inte på att springa överhuvudtaget om man är 60+, möjligen åka skidor, men olycksfallsrisken blir större med åren också. Men kanske det också har betydelse att man motionerar ute och får sin D-vitamin- produktion tillgodosedd.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.