FiB

27 december 2013

Leif G W:s nya

Den här julhelgen kommer att gå till historien som en vecka då alla lite vettiga män över femtio begravde sig i Leif G W:s senaste deckare "Den sanna historien om  Pinocchios näsa".

Både jag och Peter Kadhammar, alltså.

Boken är nästan lika tjock som Kapitalet del I. Slår på hundra sidor. Den kommer tveklöst att ge begreppet "bladvändare" ett nytt ansikte. Det går nämligen bra att bläddra två blad åt gången. Inte mycket går förlorat.

Om bokens hjälte Evert Bäckström kan man väl säga att han är lika sannolik i sin roll som Göran Lambertz i rollen som rättssäkerhetens överstepräst. Bäckström är "gul som en brevlåda", dvs. genomkorrupt. Han ser igenom allt och alla. Han har en rad sexistiska, rasistiska och andra fördomsfulla uppfattningar som ingen vettig människa skulle yppa offentligt.

Dessutom är han begåvad med samma fullständigt mirakulösa förmåga att locka kvinnor att rida på hans "supersalami" som Rolf Lassgårds filmgestalter brukar ha. Ett enkelt sätt att få in sex som smörjmedel i handlingen. Rent statistiskt går det inte ihop. Med Bäckströms levnadsvanor skulle minsta sexuella upphetsning med stor sannolikhet utlösa en infarkt.

Klart att här kunde jag också påpeka en del fel. Fabergé jobbade inte i "vitguld" utan platina. 12 briljanter på 32 karat på en liten nyckel till en speldosa är en klar överdrift. 

Det ryska namnet Nadjezjda kan möjligen skrivas Nedezjda men inte Nadesta.

Någon rysk konstnär vid namn Versjagin kan inte finnas. Veresjtjagin finns det flera av. Osv.

Men vad gör det? Jag förstår att G W haft bråttom. Jag förlåter honom. Ingen skada skedd. Boken har en intrig och man kan faktiskt inte släppa taget. GW kan polisrotvälskan och nån enstaka gång förfaller han själv till nån sorts protokollsvenska ("intaga sin nattvila").

Den bjuder på en hel del garv - och saknar svenska deckares annars plågsamt obligatoriska seriemord och rituella styckningar.

Den som läste GW på diagonalen fick dock tid över till julhelgens bästa film - Carnage, Roman Polanskis film efter Jasmina Rezas geniala pjäs.

Visst är det ett ödets ironi att denne begåvade regissör rönt exakt samma öde som Charlie Chaplin, att tvingas lämna USA för gott på grund av ett gammalt pedofiliåtal som plötsligt blåsts liv i när den misstänkte befann sig utomlands.

I Polanskis fall var det en händelse 1977 som plötsligt 2009 användes för att rensa Hollywood från en obekväm.


Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.