FiB

27 juli 2014

DÅLIGT för Ryssland, BRA för Europa?

Satirisk bild av det ryska "övergångs"-samhället.

Det finns verkligen inte många saker som EU-Europa idag är enigt om, mer än en - och det är att fördöma Putin. Detta har blivit det definierande navet. Det är visserligen långt till kalla kriget i termer av militärt nervkrig, men propagandamaskinerna i Washington och Bryssel arbetar uppenbarligen  i den riktningen. Dom som inte vill vara aktivt med i korståget mot Putins Ryssland tiger i samförstånd.

Å ena sidan kan man säga att det är business as usual, från 1917 ända fram till Stalingrad var Sovjetryssland det stora hatobjektet, och efter några år av samarbete mot Hitler återintog västmakterna de invanda positionerna.

Det som är olikt är att dagens Ryssland hyllar konservativa, kristna och kapitalistiska värderingar, dvs. i grunden samma värderingar som väst. Trots att detta borde utgöra grund för avspänning har man med viss frenesi hittat ideologiska skillnader värda att gå i strid - i krig? - för.

Låt mig ta dagens SvD-krönika av Rolf Gustavsson som ett exempel på det omedvetna - undermedvetna - Putinhatets uttryck:
 

Påpassligt når mig den seriösa tyska tidskriften Internationale Politik, som i sitt sommarnummer har en specialbilaga om Ryssland. Under rubriken "Der Scheinriese" ("Skenjätten") analyseras krisen i en stormakt som lever på dropp (från olja och gas). Tillståndet som redan är illavarslande förvärras om USA:s och EU:s sanktioner stegvis börjar skärpas.

Många enskilda detaljer må vara välkända. Det är den sammantagna hotbilden som verkar alarmerande. Stormaktskulissen vilar på bräcklig grund. Det är bara inkomsterna från exporten av olja, naturgas och andra råvaror som finansierar statsapparaten och privatkonsumtionen i den nyrika "medelklass" som parasiterar på staten. Vladimir Putins Ryssland har förvandlats till ett väldigt konsumtionssamhälle, men producerar nästan ingenting av sin egen konsumtion. Det mesta är import.

Ökningen av det privata välståndet bygger också på att investeringar i modernisering försummats, bland annat i den föråldrade infrastrukturen från Sovjettiden. En symbol är bygget av motorvägen mellan Sankt Petersburg och Moskva som pågår sedan femton år och som ingen ännu vet om och när den skall bli färdig.

Rysslands största, grundläggande gissel är emellertid den omfattande byråkratin i statlig förvaltning och i statliga företag. En byråkrati genomsyrad av korruption och ineffektivitet. Därtill kommer olika former av privata säkerhetstjänster – med en miljon anställda - som "skyddar" ryssarna.

Kapitalflykten är omfattande och det privata näringslivet tillhör holdingbolag som är inregistrerade i skatteparadis "off-shore", bland annat på Cypern och brittiska Jungfruöarna. Även de största statligt ägda företagen använder "off-shore", bland annat för utländsk finansiering. Större delen av ekonomin är på olika sätt knutna till skatteparadis och Vladimir Putin har vid upprepade tillfällen lovat bryta detta mönster, men utan framgång.

Sammantaget liknar Ryssland en karikatyr, en bräcklig, sårbar stormakt som bygger på en råvaruekonomi, behärskas av en korrupt, ineffektiv och girig byråkrati och som för sitt materiella välstånd är starkt beroende av världsmarknaden. På den har villkoren försämrats och stagnationen hotar redan Ryssland och därmed stabiliteten i den auktoritära regim som Vladimir Putin skräddarsytt åt sig själv.
Sanktionerna från USA och EU skapar svårigheter för Putins styre. Samtidigt försöker EU fördjupa sitt energipolitiska samarbete för att minska beroendet av ryska energikällor. Skulle EU och USA samtidigt lyckas bidra till de enorma ansträngningar som krävs för att börja reformera och modernisera Ukraina så punkterar de Putins stormaktsdrömmar."

Jag kan skriva under på det mesta i den verklighetsbeskrivningen.

Men är det verkligen BRA att det är så DÅLIGT i Ryssland? Det är 49-dollarsfrågan.

Jag skulle säga tvärtom. Det är DÅLIGT för det ryska folket och det är så man måste förstå det överväldigande stödet för Putin, att man mot bakgrund av det tidigare kaoset ändå ser hans regim som en period av tillnyktring, stabilisering och försök att modernisera ekonomin. När Gustavsson önskar att Putin ska få "hälsa hem" tror jag inte att han tänkt igenom alternativen.

Men vad som är ännu allvarligare med Gustavssons ståndpunkt är att det som är DÅLIGT i Ryssland också är DÅLIGT för Europa. Han tycks inte inse i vilken utsträckning våra problem är gemensamma (båda Europa och Ryssland topprids av USA för att nämna ett), våra ekonomier redan är sammantvinade och att EU-byråkratin till och med tycks beredd att fuska med BNP-statistiken (nu ska även knark och prostitution räknas in) för att dölja att sanktionspolitiken mot Ryssland förlängt lågkonjunkturen i EU (tala med finnarna!).
Jag tror inte att Rolf Gustavsson, som är en kritisk tänkare, själv är riktigt klar över i vilken mån hans Rysslandsbild är styrd av falska värderingar.

Annorlunda är det med Peter Wolodarski och Adam Michnik i Dagens Nyheter. De slänger ur sig påståenden om Rysslands imperialistiska ambitioner utan att för en sekund stanna upp inför det faktum att Ryssland gett upp nästan alla utlandsbaser, att Warszawapakten till skillnad från sin västliga motsvarighet upplösts och att Rysslands krigsmakt mellan tummen och pekfingret reducerats till en femtedel av den sovjetiska.

När det gäller problemen med Moldavien, Georgien och Ukraina så är det ju stater som har Ryssland att tacka för sin fredliga avskiljande. I alla tre fallen hade säkert problemen med rysktalande och andra nationella minoriteter kunnat lösas lika fredlig om inte EU och Nato blandat sig i för att exploatera dessa problem.

Michnik/Wolodarski angriper EU-Europa för att inte ta det "ryska hotet" på allvar. De borde spotta ur skägget och tala om vad mera än sanktioner Europa borde göra mot Ryssland! Starta ännu ett litet krig någonstans, för att hålla Putin upptagen?

Europas verkliga undlåtenhet är en helt annan. Europa stöder nu en statsmakt i Ukraina som går i alltmer fascistisk rikting. Regimen för krig mot den egna befolkningen. Dagliga bombningar av civilbefolkningen, inklusive med fosforbomber och andra förbjudna vapen. Massmordet i Odessa - redan glömt? Tvåhundra tusen flyktingar till Ryssland - eller kanske två miljoner som utrikesminister Lavrov säger.

I onsdags utestängdes kommunistpartiet från parlamentet - ett tydligt brott mot de mänskliga rättigheterna. "Svoboda", med ett öppet nazistiskt förflutet, och Udar, har av parlamentets talman ombetts komma med förslag till nya premiärminister.

Europa inte bara hymlar om fascismen i Ukraina. EU stöder aktivt regimen, som kom till makten genom en våldsam kupp. Toleransen för öppen fascism har endasty historisk motsvarighet i vad som hände under mellanbkrigstiden.

Minns Eric Hobsbawms statistik ur "Age of the Extremes" (s 112)! Om det 1920 fanns 35 länder i världen med konstitutionell eller vald regering, så var de 17 1938. 1944 var endast 12 av 64 länder demokratiska. Jag ska inte gå igenom de odemokratiska tendenserna i Europa. Den som har ögon att se med vet vad jag talar om. Historiker fänglas för "fel" historieskrivning. I Spanien införs drakoniska straff för demonstrationer. I Frankrike experimenterar myndigheterna med demonstrationsförbud. Misshagliga TV-kanaler som iranska Press-TV släcks över hela Europa. Detta samtidigt som kontinenten ligger helt öppen för NSA:s spionage, och vissa länder, som Sverige, tävlar i tjänstevillighet.

Ryssland har idag blivit en vattendelare. De som överger rimliga krav på saklighet och att kritik och anklagelser ska vara underbyggda bidrar till att bygga upp spänningar i Europa som ytterst ökar krigsrisken.

De som anstränger sig att värdera Rysslands handlingar allsidigt - och inte minst bryta en ingrodd informationsblockad mot Ryssland, där inga "normala" mänskliga nyheter får sippra igenom - bidrar tvärtom till besinning. Sverige har ett snyggt rekord, med 200 års fred - och detta gäller märkväl även visavi vår stora granne - som de flesta andra grannländer (om inte samtliga) har varit i krig med.

Ryssland har lärt sig uppskatta Sveriges neutralitet och ingrep ju under andra världskriget för att förhindra en ockupation av Sverige. Alla incidenter ska inte förmörka att förnuftet fått råda i svensk-ryska förbindelser.

På sätt och vis är "rysskräcken" i Sverige en historisk reminiscens och ett ideologiskt uttryck för att vi lärt den historiska läxan, att Ryssland inte är att leka med. Michnik/Wolodarskis resonemang andas helt andra stämningar, aktivistiska. Och sådana har aldrig gjort Sverige något gott. Under finska vinterkriget hetsades det för att få in Sverige i kriget. Per Albin manövrerade skickligt, men till sist gick en svensk flygeskader iväg till Finland. Innan den hade satts in kraschade dock två svenska plan i varandra - på krigets sista dag.

Föga ärofyllt. Sverige gör klokt i att söka sin ära på andra fält.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.