FiB

2 juli 2014

Erik och Jimmie

När Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson möttes i Aktuellt var det ingen tvekan
om vem som drog det längsta strået. Jimmie var försvarslös mot Eriks brösttoner.

Sverige är ett flyktingvänligt land och har länge varit. 1 april 1945 var
104 682 flyktingar registrerade i Sverige exempelvis. (Fast i synnerhet Fp
brukar framställa Sveriges insatser under kriget som skamligt passiva.)

Ställer man frågan "Vill du skicka tillbaka barn till krigets Syrien?" är
det ingen tvekan om vad svaret blir.

Men vilken fråga var det som inte ställdes?


Man hade till exempel kunnat fråga hur stor del av invandringen som är
flyktingar av alla kategorier. Det är 16 procent av den totala invandringen,
så invandringspolitiken rymmer naturligtvis mycket mer än de syriska barnen,
som Erik valde att fastna för.

Att diskutera invandringspolitiken på något annat sätt än det upprört
moraliska sätt som alliansen och Svenskt näringsliv gör tycks stört
omöjligt. En moloken Jimmie tycks närmast beredd att ge upp. Men drar han
sig ur spelet måste Svenskt Näringsliv uppfinna honom på nytt. Den oreglerade
invandringen måste ha en fiende att ta till brösttoner mot, helst någon med
oklart förflutet och oklara motiv.

Den bakomliggande frågan – är en invandring på 30 000, 50 000, 100 000
"lagom" i en situation där vi har en halv miljon arbetslösa – får inte
ställas.

Och var ska de bo? Nu står 761 000 personer i bostadskö
enbart i kommunerna Stockholm, Göteborg, Kungsbacka, Värmdö, Gotland,
Haninge och Växjö, 7 av 290 kommuner (enligt Hyresgästernas riksförbund).

Visst behöver Sverige invandrare. Men framför allt behöver EU invandrare.
EU:s befolkning stagnerar och minskar nu rentav inklusive årligt tillskott
av ett par miljoner invandrare. I Irland, Frankrike, Sverige har reproduktionstalen varit
bättre, klart över resten. Så varför just Sverige ska ha högst antal asylsökande per capita i
världen och flest kvotflyktingar i EU, borde ju kunna diskuteras utan att
rasiststämpla dem som förordar en viss planering.

Jag tror att Erik Ullenhags beteende går tillbaka på en äldre svensk
tradition, en "Saltsjöbadsanda" om man så vill, där staten och kapitalet
gjorde upp viktiga frågor bakom lyckta dörrar. Partipolitiken blir då ett
strängt regisserat skådespel om i förväg uppgjorda frågor.

Om t ex två partier på ett oplanerat sätt hamnar på samma ståndpunkt - t ex
s och sd om extraskatt på bankerna - ses det som en "kupp" och något närmast
opassande.

Samtidigt trappas den politiska bevakningen ned under "supervalåret". Det
får inte bli för hett. Den som talar om papperstidningarnas död kan ju räkna
hur många pappersjournalister som finns på plats i Visby. Bara SvD har 15
man på plats. Ändå rymmer tidningen snart mindre text än mitt lokala
reklamblad.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.