FiB

23 september 2014

Fortsatt debatt om Putins "bluff"

Putin blinkar till Barosso. En bluffmakare till en annan?
















Tre FiB-jurister polemiserar på FiB/K:s hemsida mot Stefan Lindgrens syn på
folkrätten i Ukrainakrisen. Stefan Lindgren svarar. Ge din röst på den du
tycker har rätt i vänsterspalten!


För dig som vill färska upp de tidigare inläggen finns de här. Nu har de
två FiB-juristerna blivt tre och Stefan Lindgren svarar (för sista gången,
lovar han).



Tre FiB-jurister:
FN-stadgans våldsförbud har stått under permanent attack sedan stadgan
trädde i kraft. Förbudet överträddes genom bombkrigen mot bl.a. Jugoslavien,
Afghanistan, Irak, Libanon och Mali, och det har ifrågasatts genom hot om
bombkrig mot Syrien och Iran. Nya bombkrig har nu inletts i Syrien och Irak.
Dessa attacker försöker man legitimera genom påståenden om undantag från
förbudet under hänvisning till humanitär intervention, R2P, skydd av egna
medborgare, kamp mot terrorism, stöd till nationella minoriteter och annat
som passar stormaktspolitiken för stunden.

Den överväldigande majoriteten av världens stater går emot sådana angrepp
och attacker. Det ligger i Sveriges intresse som liten stat att försvara
FN-stadgan och våldsförbudet. Då måste man konsekvent hävda lagen mot krig.
Annars lämnar man fältet fritt för stormakters godtycke och aggression. I
argumentationen som söker legitimera det ryska agerandet i Ukraina har det
förekommit illavarslande inslag som vi hört tidigare från
interventionistiska makter.

Stefan Lindgren skriver den 13 september 2014 på fib.se.debatt under
rubriken - Om "Putins bluff". Han polemiserar där mot vår artikel i senaste
numret av FiB/K.

Är det viktiga politiska frågor han tar upp? Vilka politiska uppgifter
ställer han? Detta bör den intresserade läsaren tänka över.

Först tar han upp att Putin inte bluffat. Det är fel. Putin har försökt att
vilseleda. Det kommer vi att belägga i den här artikeln.

Stefan Lindgren tar också upp att Kosovo utgör ett "prejudikat". Det är inte
korrekt. Han har fel när han talar om "prejudikatet Kosovo – stormakters
rätt att stycka upp andra stater med bombkrig". Något sådant prejudikat
föreligger inte.

Övergripande

När det gäller det större perspektivet hänvisar vi till vår övergripande
artikel, Ukraina, Politiken och Våldsförbudet, som vi publicerat på
fib.se.debatt. Vi konstaterar i anslutning till den:

Väst har blandat sig i Ukrainas interna angelägenheter och sannolikt brutit
mot FN-stadgans interventionsförbud. Väst har drivit en oförnuftig,
provokativ politik.

Ryssland har intervenerat militärt i Ukraina och gjort sig skyldigt till
aggression mot landet, som banat vägen för annektionen av Krim och
fullskaligt krig i östra Ukraina, vilket lett till många dödsoffer och
hundratusentals på flykt.

Ryssland har till försvar för aggressionen använt argument som slår mot
FN-stadgans grundläggande principer och FN som institution. Ryssland har
knappast vunnit något stöd alls för sitt agerande bland världen stater.

Sveriges avgående utrikesminister har bidragit till att underblåsa en farlig
säkerhetspolitisk situation utan att ta hänsyn till realiteterna. Istället
för att alliansfritt verka för fred och avspänning har han aktivistiskt
stimulerat till äventyrligheter, till skada för Ukraina och även för
Sverige.

Utvecklingen i Ukraina understryker följande väsentliga politiska uppgifter:

- försvara svensk alliansfrihet och återställ den fullt ut;

- verka för att Sverige återtar sin traditionella roll att arbeta för
avspänning och säkerhet;

- verka mot svenskt Nato-medlemskap; och

- försvara konsekvent FN-stadgans våldsförbud mot kränkningar,
inklusive de ryska kränkningarna i Ukraina.

Vilka slutsatser drar Stefan Lindgren för sin del av Ukraina? Slutsatsen
verkar vara att man ska backa upp Putin. Den hållningen saknar förankring i
Sverige och medför politisk isolering.

Rådgivande utlåtandet

På begäran av FN:s generalförsamling avgav Internationella domstolen i Haag
(ICJ, FN:s högsta domstol) den 22 juli 2010 ett rådgivande utlåtande om en
ensidig deklaration om oberoende som gällde Kosovo.

Det utlåtandet kan läsaren ta del av i dess helhet på:
http://www.icj-cij.org/docket/files/141/16010.pdf

Domstolens utlåtande handlar inte om ett ställningstagande för eller emot
Kosovos utbrytning. Domstolen konstaterade bara att man hade förklarat sig
vara självständig. Det var inget folkrättsbrott i sig. Huruvida Kosovo
skulle ses som och erkännas som en självständig stat tog domstolen inte
ställning till. Domstolen undvek att uttala sig om rätten till avskiljande.

ICJ instämde inte

I ett tal den 18 mars i år framförde president Putin följande:

"Moreover, the Crimean authorities referred to the well-known Kosovo
precedent – a precedent our western colleagues created with their own hands
in a very similar situation, when they agreed that the unilateral separation
of Kosovo from Serbia, exactly what Crimea is doing now, was legitimate and
did not require any permission from the country's central authorities.
Pursuant to Article 2, Chapter 1 of the United Nations Charter, the UN
International Court agreed with this approach and made the following comment
in its ruling of July 22, 2010, and I quote: "No general prohibition may be
inferred from the practice of the Security Council with regard to
declarations of independence," and "General international law contains no
prohibition on declarations of independence." Crystal clear, as they say."
(http://kremlin.ru; våra understrykningar)

Putin påstår här att ICJ i enlighet med artikel 2 i kapitel 1 av FN-stadgan
skulle ha instämt i att det "ensidiga avskiljandet" av Kosovo från Serbien
var legitimt och inte krävde något godkännande från landets centrala
myndigheter.

Detta påstående är felaktigt. Det har inget stöd i ICJ:s utlåtande. ICJ har
inte uttalat sig om detta. Den bestämmelse i FN-stadgan som Putin hänvisar
till nämns för övrigt inte i utlåtandet. Putin förvränger alltså.

När Putin talade i duman blinkade han med ena ögat åt ledarna i
Washington: "Jag kör samma trick som ni. Det går säkert hem nu också."

USA:s utrikesminister Hillary Clinton refererade nämligen 2010 på samma
vilseledande sätt till ICJ:s utlåtande och använde det för att legitimera
USA:s stöd till utbrytningen av Kosovo.

Avsikten var att den allmänna opinionen skulle bibringas uppfattningen att
ICJ legaliserat Kosovos utbrytning och att Krims utbrytning skulle uppfattas
på samma sätt. Ledarna i USA och i Moskva räknar med att få kommer att syna
korten och ta reda på vad ICJ egentligen sagt.

Tyska Der Spiegel (15/2014) intervjuade en av domarna i ICJ, den
internationellt erkände folkrättsjuristen Bruno Simma, om Kosovo, Krim och
ICJ:

SPIEGEL: Finns det inte en folkens självbestämmanderätt och därmed också en
rätt till utträde, avskiljande från en bestående stat? Internationella
domstolen i Haag har ju i ett utlåtande 2010 uttryckligen godkänt Kosovos
självständighetsförklaring – ni medverkade till det.

Simma: Domstolen undvek emellertid noggrant varje uttalande om någon rätt
till avskiljande. Folkens självbestämmanderätt gäller normalt bara en rätt
till självförvaltning, till långtgående självstyre. Ett avskiljande av Krim
från Ukraina hade folkrättsligt kanske varit rättfärdigat om ryssarna där
dessförinnan hade varit brutalt förtryckta – detta är över huvud taget
ingenting man kan urskilja här.

Stefan Lindgren talar om Kosovo som ett prejudikat. Detta är felaktigt. Det
är inget prejudikat att stormakter förvrängt försöker utnyttja fallet när
det passar dem. ICJ har inte gjort saken till ett prejudikat.

Kosovo, denna osjälvständiga klientstat, är inte medlem av FN. Det beror
bl.a. på att Ryssland motsatt sig detta, eftersom Kosovo var resultatet av
ett aggressivit bombkrig och utländsk intervention. På motsvarande sätt är
Krim resultatet av utländsk aggression.

Rolf Andersson, Ingemar Folke och Lars-Gunnar Liljestrand




Stefan Lindgren slutreplik:


Putins "bluff": Har Putin vrängt ICJ:s utlåtande för att få det att framstå
som ett godkännande av Kosovos självständighetsförklaring? Svar: nej.


Sanningen är att Liljestrand/Folke/Andersson råkat ut för en översättningsmiss. I
den engelska versionen av Putins tal står det att ICJ stödde västs, dvs.
bombarländernas, synsätt ("approach"). Den skrivningen finns inte i det
ryska originalet.

Hans uttalande om ICJ syftar direkt tillbaka på satsen "что никакого
разрешения центральных властей страны для одностороннего объявления
независимости не требуется", att det inte krävs något tillstånd från landets
centrala myndigheter för en ensidig självständighetsförklaring.

Putins "förvrängning": Liljestrand/Folke/Andersson har nu även funnit en
"förvrängning" till av Putin, nämligen att han nämner FN-stadgans artikel 2,
kapitel 1 i referatet av ICJ:s utslag, trots att domstolen inte nämner den
paragrafen.

Det är ett nonsensargument. I den paragrafen finns det nationella
självbestämmandet, som ICJ:s utslag handlar om – så självklart att domstolen
inte nämner den specifika paragrafen.

Så till de övriga argumenten.

Är Kosovos ett prejudikat? Det står naturligtvis Liljestrand/Folke/Andersson fritt
att hävda att Kosovos självständighetsdeklaration inte är något prejudikat.

Men när ICJ har fastslagit att Kosovos självständighetsförklaring inte stred
mot internationell rätt och 108 länder har erkänt Kosovo, är det svårt att
se att fallet inte skulle få några som helst prejudicerande effekter.

Vad som blir prejudicerande och vad som inte blir det avgörs av
utvecklingen, så där får vi vänta på definitivt svar. I den internationella
debatten är det påtagligt bombarstaternas ståndpunkt att Kosovo inte är
prejudicerande, medan de som motsatte sig Kosovos ensidiga utropande är
benägna att betrakta det som prejudikat, enligt Karl Gerhards princip: Vill
dom ha det så, så ska dom få det så.

Det är ju svårt att tänka sig att USA skulle kunna fara fram över världen
och utropa nya stater som de vill och godtyckligt förvägra andra stater
samma rätt utan att detta får konsekvenser i andra staters agerande.

Är Ryssland skyldigt till kriget i Ukraina? Liljestrand/Folke/Anderssons
argumentation tycks ytterst bottna i en helt förvrängd bild av
Ukrainakonflikten:

"Ryssland har intervenerat militärt i Ukraina och gjort sig skyldigt till
aggression mot landet, som banat vägen för annektionen av Krim och
fullskaligt krig i östra Ukraina, vilket lett till många dödsoffer och
hundratusentals på flykt."

Låt mig bara konstatera att OSSE, Organisationen för samarbete och säkerhet
i Europa, som har observatörer på plats längs den ukrainsk-ryska gränsen,
inte har funnit att ryska trupper kränkt gränsen.

Att skylla dödsoffren (redan över 3 000) och flyktingströmmarna (nära
miljonen enligt FN) på Ryssland är en groteskt partisk hållning. För alla
som följt konflikten och vet något om den historiska bakgrunden är det
uppenbart att Ryssland inte vill ha krig med Ukraina och inte heller krig i
Ukraina. Orsaken till inbördeskriget som nu håller på att tyglas delvis tack
vare Putins aktiva diplomati får helt läggas på Nato/EU som gjort Ukraina
till måltavla för sin geopolitiska expansion.

Ryssland har legitima intressen av att Ukraina inte blir en bas för
Nato-aggression mot Ryssland, med tanke på att Ukraina i två världskrig
ockuperats med likartade motiv. Även om folkrätten inte skulle erkänna
stormakternas "röda linjer", vet vi att de finns där. För USA passerade
Sovjetunionen en röd linje när den ville stationera kärnvapenmissiler på
Kuba. För Ryssland är sannolikt ett direkt Nato-medlemskap för Ukraina
bortom den röda linjen.

Liljestrand/Folke/Andersson varnar mig att min hållning "saknar förankring i
Sverige och medför politisk isolering". Man bör dock inte förväxla en seriös
diskussion om världsläget med någon sorts popularitetstävling. Freden gagnas
bäst av att vi försöker förstå omvärlden, utan propaganda eller skygglappar.
Är sanningen impopulär, desto viktigare att någon vill stå för den.

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. Fortsättning:


    Iden om massmördande för att krossa varje självständighetsträvande och till och med federalismanhängare är inget nytt nu, redan Filatov, vice guvernören under Kolomskij skrev strax före maktskiftet samma syn på saken, nu är vi svaga men vi ska lura dom och sedan hugga våra motståndare i ryggen, något Kievsidan visat med stor kraft sedan dess.

    Man kan med fog säga att inbördeskriget i Ukraina startade 20 februari när Krimbornas demonstrantbussar på väg hem med 350 personer omringades av fascisterna som misshandlade alla inför videokameror, mördade och brände upp en av bussarna i en fascistisk terrorattack av samma sort som användes under etniska rensningen av Krajina. Därför hade Krimborna rätt att omedelbart gå till handling och se till att bli självständiga eller ingå i Ryssland oavsett godtyckliga internationella regler som inte hålls.

    det är också så att Sverige har egenintresse av att värna om denna rätt precis som vi har egenintresse av att värna om resultatet av folkomröstningen i Sydschleswig 1920. När nationalliberalerna i Danmark mot tyska nationalliberalernas protester ville genomdriva effektivare danskundervisning i Schelswig valde tyska nationalliberalerna att stödja kriget mot Danmark 1864. De danska nationalliberalerna var lika hysteriskt nationalistiska som Ukraina är idag och ansåg sig ha all rätt till sin språkpolitik och ville inte heller lyssna till internationella möjligheter till avtal vilket de nog haft goda möjligheter till på samma sätt som Ukraina vägrade godta det internationella avtal de själva skrev under 21 februari. Schleswig Holstein gick förlorat, 1920 var det dags för fria folkomröstningar utan vapenhot. de visade att danska nationalliberalerna haft fel 1864 och skapat krig i onödan på exakt samma sätt som Ukraina idag har skapat krig i onödan genom att med våld kasta internationella avtalet 21 februari åt sidan. Sydschleswig ville tillhöra Tyskland och så var det problemet löst.

    Floskler om att små nationer är bättre än stora är ingen grund för svenska eller annan internationell politik. Vi har all anledning att värna om avtalet 21 februari och erfarenheterna av Schelswig konflikten. FiB juristernas total ointresse för relevant historia idag i Ukraina och tidigare i Norden visar på ett förakt för lokalbefolkningar och för en hållbar syn på vilka avtal som bör hållas och vad som skett i Ukraina. det visar på att den stora majoriteten inom vänstern gjort sig till ointresserade av materiell historia och begår politiskt självmord men politiken och folkrörelserna kan med detta frigöra sig från vänsterns strupgrepp vilket kan vara bra.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.