FiB

12 september 2014

När var EU ett fredsprojekt?

Anhängarna brukar framhålla EU som fredsprojekt, att föregångaren Kol- och
stålunionen tillkommit för att för alltid förhindra ett nytt fransk-tyskt
krig.

Den historien kan vi nu lämna till sagovärlden.

Sanningen framstår allt tydligare, att EU är den politiska motsvarigheten
till krigsorganisationen Nato. Det senaste försöket att stoppa freden i
Ukraina är ett flagrant bevis.

I Ukraina råder eldupphör. Enligt OSSE:s gränsövervakare har inga ryska
trupper gått över gränsen.

Den 8 september meddelade Herman von Rompuy att EU uppskjutit sina
sanktioner en vecka:

Detta kommer att ge tid till en utvärdering av genomförandet av
eldupphöravtalet och fredsplanen. Beroende på situationen på
marken, är EU berett att se över de överenskomna sanktionerna
helt eller delvis.

När denna vecka är slut meddelar EU att sanktionerna mot ytterligare 24
ryssar och mot ryska banker och oljebolag ska träda ikraft idag fredag.

Det kan ju inte tolkas annat än som att EU underkänner eldupphöret och
fredsplanen. EU vill ha fortsatt krig.

Inte undra på att krigspartiet i EU fick gå bröstgänges fram med de egna
medlemmarna. "De släpade dem sparkande och skrikande till att stödja
sanktionerna mot Ryssland ... sådana som Österrike, Cypern
och Slovakien", rapporterade Bloomberg 9 september.

Även Italien, Ungern och Finland tvivlade på sanktionerna.
Finland var allra sist att ställa in sig i ledet, men utrikesminister
Tuomioja och president Niinistö verkar fast beslutna att på egen hand
minimera skadeverkningarna av Bryssels krigslinje.

Carl Bildt har självfallet varit på krigslinjen och till och med drivit linjen att rikta
sanktioner mot Gazprom, vilket sannolikt skulle få stora delar av Europa att
avstanna i vinter. Han är inte klok.

Men varför skildrar inget massmedium hur EU:s beslut har fattats? EU:s
beslutsgång framstår som rent bysantinsk (Svensk ordbok: kännetecknas av
lömska intriger dolda under ett underdånigt och artigt uppträdande),
trots allt det officiella talet om transparens.

Och trots de egna fördragen, som Maastricht, som gav en
möjlighet att tvinga igenom utrikesbeslut med majoritet, tycks tydliga
voteringar till varje pris undvikas. Och hur bär sig kommissionen åt för att
vrida om armen på de motvilliga? Plats för journalistik.


En sak är emellertid klar. Europas kostnader för att följa den styrande
EU-juntan på krigslinjen kommer att bli oerhörda. De ryska motåtgärderna kan
handla om stopp för bilimporten (flera miljoner bilar om året),
överflygningsförbud etc.

Fem dagar i rad har de europeiska börserna (Stoxx Europe 600 Index) fallit -
förutom att EU skärper Ukrainakonflikten håller Storbritannien på att
spricka och USA tänker höja räntan tidigare än väntat, tre olyckor på en
gång.

EU handlar uppenbarligen inte om ekonomi och välstånd i Europa. Precis som
Romfördraget förhandlades fram i chocken efter Suezkriget för att rädda över
den europeiska kolonialismen i en ny tid, så har hela östutvidgningen nu
visat sig ingå i en geopolitisk plan för att få ner Ryssland på knä
(Barbarossa 2.0).

Till saken hör att EU:s medlemsländer varit med och finansierat kriget i
Ukraina både genom direkta bidrag till Kiev och genom att IMF har bortsett
från sitt annars obligatoriska krav att det ska råda inre fred för att bevilja
lån till reformplaner.

Juntan i Kiev har ännu inte utarbetat tillstymmelse
till reformplan, utan hänvisar till att varje sida i det 800 sidor långa
associationsavtalet med EU är en reformplan. Ett avtal som för övrigt ännu
inte är ratificerat och godkänt av presidenten - vilket ju var
förevändningen för EU att stödja en väpnad kupp mot den förre presidenten.

Den enda plan som Jatsenjuk fått fram är den att bygga en 230 mil lång mur
mot Ryssland. Offerter har begärts från Israel. Kostnad: flera års BNP.

Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. För så där 25-30 år sedan kom jag i nära kontakt med fransmän. De var alla entusiastiska EU-anhängare och jag fick då klart för mig hur man “sålt in” EU i Frankrike. Man hade spelat på fransmännens djupa skräck för ännu ett krig emot Tyskland (efter 1871, 1914 och 1940).

    Det kunde man kanske lova, men som EU-kritiska röster i Frankrike redan då påpekade, detta hade också varit Vichyregimens politik, som t.ex. Claude Charbrol visade i sin 1983 dokumentär ”L'Œil de Vichy” (Genom Vichys ögon), http://en.wikipedia.org/wiki/The_Eye_of_Vichy.

    Alltså: istället för att de europeiska länderna, i synnerhet Tyskland och Frankrike, skulle kriga inbördes om inom- och utomeuropeiskt herravälde, skulle de samarbeta för att uppnå samma sak.

    Medan redan då kunde jag se sprickor i den franska EU-entusiasmen. Få av mina franska vänner kunde ett ord tyska och på frågan om de var beredda att ta order från en tysk officer blev svaret alltid ett otvetydigt ”non”.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.