FiB

5 september 2015

Avslöjandet av Julia Caesar

Det s k avslöjandet av pseudonymen "Julia Caesar" har mottagits med förtjusning i skvallerpressen.

Men ingen ställer frågan hur en f d uppburen DN-journalist kan hysa åsikter som ligger ljusår från tidningens officiella kurs?

Som jag minns det från min korta inhopp på Dagens Nyheter på 80-talet var Barbro Jöberger en inflytelserik reporter, då tillika gift med DN:s vice produktionschef.

Så visar det sig att hon hade uppfattningar som gick stick i stäv med DN:s redaktionella kamp för öppna gränser och fri invandring.

Under pseudonymen "Julia Caesar" tillät hon sig beskrivningar av olika invandrargrupper som utan tvekan är straffbara. Hon gjorde misstaget att tro att en pseudonym tillät henne att skriva sådana känslomässiga utfall mot främlingar som många tillåter sig vid köksbordet, i byggfutten, i jaktlaget eller i en äktsvensk bastu.

Nu har jag inte läst vare sig hennes krönikor eller böcker och vet inte i vilken mån hon dessutom hade ett i sak relevant budskap.

Emellertid finner jag det intressant att kollegorna på Dagens Nyheter så oreflekterat kastar sig över Jöberger. De måste väl ändå fråga sig hur det kommer sig att ledande DN-journalister EGENTLIGEN hyser uppfattningar som går stick i stäv med tidningens skenheliga humanism.

Jag säger skenhelig, för bakom exempelvis den upprepade publiceringen av bilderna på ett drunknat flyktingbarn ligger en cynisk strävan att exploatera läsarnas känslor. Sälja lösnummer på lik, en sorts medial nekrofili, är vad det är.

Journalistikens inneboende cynism är något som Jöberger måste vara väl bekant med. Utan minsta reflexion citerar DN-reportern Niklas Orrenius i dagens DN Jöberger, uppenbarligen för att visa hur ond hon är:

"Jag känner jargongen på redaktionerna. Cynismen. Arrogansen. De råa skämten. Grandiositeten. Maktberusningen. Journalister vet alltid bäst. För den korkade allmogen har de bara förakt."

Jöberger har rätt. Allt det där finns. Men jag anser att hon ändå inte träffar helt rätt.  Mitt bestående intryck av DN:s redaktion (under Christina Jutterströms ledning) var att innehållet - det politiska och sociala - aldrig diskuterades. Istället försvann artiklar tyst i skrivbordslådor eller "runda arkivet" (papperskorgen), ibland utan att skribenten fick veta något. Det diskuterades aldrig så att ALLA KUNDE HÖRA, men det diskuterades i slutna rum med nyckelpersoner. Det skedde aldrig någon utvärdering av tidningens innehåll som den enskilde medarbetaren kunde delta i. Innehållet var en sak, medarbetarens uppfattningar EN HELT ANNAN.

Det är här, i undertryckandet av de enskildas uppfattningar, i den diktatoriska åsiktspyramiden och närmast militära kommandoordningen som fenomenet Jöberger uppstår. Och hon är inte ensam.

Botemedlet är naturligtvis civilkurage. Enskilda journalister kan ta avstånd från de förenklade och avproblematiserade beskrivningarna av invandringen och faktiskt intressera sig för vad de 39 procenten av svenska folket som vill minska invandringen tycker, vad som är grunden till det svenska missnöjet som nu håller på att lyfta en obskyr samling äventyrare till regeringsmakten - och ta reda på hur en demokratisk lösning skulle kunna se ut.

Stefan Lindgren





Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.