FiB

30 mars 2016

100 år Påskupproret











I söndags firade hundratusentals Dublinbor hundraårsminnet av Påskupproret mot britterna 1916.

Ungefär 1 750 nationalister tog till vapen, beslutna att efter sekler av brittiskt styre bryta med kolonialmakten.


Beväpnade män marscherade längs O'Connell Street i Dublin. När de närmade sig huvudpostkontoret beordrade James Connolly, en självlärd socialist: "Vänster om ... till attack!"

Rebellerna ockuperade byggnaden och hissade en grön fana prydd med en gyllene harpa och orden IRISH REPUBLIC, Irländska republiken. De kom snart ut på trappan och meddelade för några enstaka fotgängare upprättandet av en provisorisk regering.

Rebellerna kapade snabbt telefonlinjerna och ockuperade järnvägsstationer och andra nyckelbyggnader. Som förberedelser för en väntad motattack från den brittiska armén började man bygga barrikader och grävde skyttegravar i parken St. Stephen's Green. I domstolsbyggnaden Four Courts byggde man bröstvärn av tunga lagböcker. Högkvarteret för den irländska republikens kortlivade armé var Hanlons fiskaffär på Moore Street.

De brittiska soldaterna omringade snart centrala Dublin och myndigheterna utropade undantagstillstånd. Påskupproret övergick aldrig i någon landsomfattande revolt och vapen som tyskarna hade lovat upprorsmännen fångades upp av britterna. Upproret begränsades i stort sett till Dublin där brittiska styrkor snart var numerärt överlägsna rebellerna med 20 till 1. Medan den brittiska armén ryckte fram besköt en brittisk kanonbåt rebellerna ställningar; huvudpostkontoret brann ner till grunden och vissa kvarter i Dublin förvandlade till grushögar.

Enligt en officiell räkning skördade veckan av bittra gatustrider minst 400 döda (varav 116 brittiska soldater) och 2 500 sårade. Brittiska militära myndigheter ställde revoltens ledare inför krigsrätt och dömde 15 till arkebusering. Den siste av de dömda som skulle ställas framför en exekutionspatrull var James Connolly, så illa sårad att han måste bäras på en bår och sedan bindas på en stol för att kunna skjutas.

Bakom upproret låg århundrade av brittiskt förtryck. Friedrich Engels som besökt den gröna ön 1856, tillsammans med sin irländska fästmö, skrev:

"Jag hade aldrig trott att svält kunde vara så påtagligt verklig. Hela byar ligger öde, mellan de fantastiska parkerna hos de mindre godsägarna som nästan är de enda människor som fortfarande bor kvar där, de flesta advokater. Svält, emigration och hyggen emellan dem [fördrivning av arrendatorer] har lett till detta."

Potatissvälten eller den stora svälten (Gorta Mór på gaeliska) skördade cirka 1 miljon människors liv och reducerade befolkningen med 20-25 procent. Den omedelbara orsaken var mjöldagg, men ingenstans i Europa där denna potatispest gick fram blev konsekvenserna så allvarliga.

Potatissvälten utlöst av Westminister följd av "massfördrivningen av irländare från hus och hem" hade resulterat i en betesekonomi som decimerade jordbruksproletariatet, skrev Engels. Irland hade reducerats till en "helt pauperiserad (verlumpt) nation" genom systematisk engelsk plundring.

Efter ett utdraget gerillakrig lämnade Storbritannien ön 1922 men bet sig fast i Nordirland. Resten är som man säger, en annan historia.

Stefan Lindgren


--
stefan lindgren <lindgren.s@bredband.net>.

1 kommentar :

  1. I början av WW1 lovades Irländarna självstyre om de deltog i kriget. När den avsiktligt arrangerade förlusten vid Gallipoli, med sammanlagt över 150 tusen döda summerades, prisades allas uppoffringar utom Irländarnas. Löftet hölls inte utan som artikeln berättar fick de slåss för det igen.

    SvaraRadera

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.