FiB

7 juni 2016

Kiev hyllar massmördare med tyst minut

En anarkistisk mördare, en rysk jude som ville hämnas 50 000 offer
för Petljuras judepogromer. Han argumenterade så övertygande att
rätten frikände honom.
















 

Oberoende israeliska nättidningen Times of Israel publicerade 31 maj en kritisk artikel mot regimen i Kiev. som för första gången utlyst en landsomfattande tyst minut för Semjon Petljura, en ukrainsk högerextremist som hålls ansvarig för 50 000 judars död under inbördeskriget 1917-21.

Petljura hyllades 25 maj, på 90-årsdagen av sin död - han mördades då i Paris av den ryske anarkistiske juden Sholom Schwarzbard, som senare försvarade sig och sin sak med sådan inlevelse att den franska domstolen, trots fullgod bevisning, frikände honom.

Ukrainska TV-kanaler avbröt sina program och visade i 60 sekunder bilden av ett brinnande ljus. Chefen för Ukrainas Institut för nationell hågkomst, Vladimir Vyatrovich, sade i ett uttalande förra måndagen att Kiev snart kommer att uppkalla en gata efter två andra ukrainska högerextremister - Stepan Bandera och Roman Sjuchevitj - som allmänt anses vara ansvarig för dödligt våld mot judar. En annan gata uppkallas efter Janusz Korczak, pseudonym för Henryk Goldszmit, en polsk-judisk lärare som mördades i Treblinka.


Bandera och Sjuchevitj samarbetade med nazisterna som ockuperade Ukraina och tros ha fört befäl över soldater som dödade tusentals judar. En gång betraktade som krigsförbrytare mot judar och polacker hyllas Petliura, Bandera och Sjuchevitj öppet av  regimen i Ukraina.

Eduard Dolinskij, chef för Ukrainas judiska kommitté fördömer planen att uppkalla gator efter Bandera och Sjuchevitj.

Efraim Zuroff, chef för Simon Wiesenthal Center i Israel, och några ukrainska judiska ledare har protesterat mot Kievregimens inställning och kallar den ett "ett urskuldande av ukrainares och nazisters delaktighet i antisemitiska mord".

Men andra ukrainska judiska ledare, inklusive Josef Zissels, ordförande i den judisk-ukrainska organisationen Vaad, hävdar att upptagenhet med detta ämne "leder till onödig skuldbeläggning" av "ett land där judar har lika rättigheter och lider färre antisemitiska överfall än i många andra europeiska länder".

Zissels förklarade i en debatt nyligen i Kiev att historieskrivningen varit ensidig eftersom den inte tagit upp förbrytelser som sovjetiska judar begått mot ukrainare.

Dolinskij fördömde Zissels uttalande som han anser skapar "en falsk moralisk ekvivalens och förevigar antisemitiska stereotyper".

Sovjetjudar förtryckte inte ukrainare som judar utan som sovjetfunktionärer, menade han, medan ukrainska nationalister mördade judar under ukrainska nationalistbanér.

Så långt Times of Israel.

Dolinskijs kommentar är ofullständig. Den ställer inte frågan vilken politik judiska (och ickejudiska) sovjetfunktionärer drev. Politbyråmedlemmen och mångårige Stalinmedarbetaren Lazar Kaganovitj (1893-1991) skickades till Ukraina 1925-28 för att bl.a. genomföra en omfattande korenizatsija (efter koren=rot) som innebar att allt skulle ukrainiseras, delvis med hårdhänta metoder.

Man kommer osökt att tänka på vad Rosa Luxemburg skrev i sin bok om den ryska revolutionen:

"Den ukrainska nationalismen i Ryssland var något helt annat än, låt oss säga, den tjeckiska, polska eller finska nationalismen i att den förra var en ren nyck, en dårskap av några dussin småborgerliga intellektuella utan minsta rötter i de ekonomiska, politiska eller psykologiska förhållandena i landet; utan någon historisk tradition, eftersom Ukraina aldrig utgjort någon nation eller haft någon regering, eller någon som helst nationell kultur, med undantag för Sjevtjenkos reaktionärt-romantiska dikter. Det är precis som om en vacker dag de människor som bor i Wasserkante (i Berlin) skulle vilja grunda en ny plattysk nation och regering! Och denna löjliga pose av några universitetsprofessorer och studenter har blåsts upp till en politisk kraft av Lenin och hans kamrater genom sin doktrinära agitation om "rätten till självbestämmande inklusive etc."

Luxemburg hade visserligen sina ideologiska käpphästar - hon var motståndare till Lenins politik för nationernas självbestämmanderätt, som i sin tur var starkt påverkad av USA-presidenten Woodrow Wilsons 14 punkter för fred i Versaillesförhandlingarna.

Men hon var samtidigt ett intelligent samtida vittne som alltså anklagade Lenin för att  b l å s a  u p p  den ukrainska "nationen", inte för att trycka ned den.

"Ukrainska nationalister borde lägga kransar på statyer av mannen som gjorde mer än någon annan för att grunda deras start d i stället för att så otacksamt störta dem", kommenterar Unz Review ironiskt..

Rätt eller fel, så är det också ett synsätt - som man brukar säga - har en viss rätt att existera.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Skriv under med eget namn och ange en epostadress om du inte skrivit här förr.